Baserat på statistik från Utbildningsstyrelsen konstaterade OAJ att 75 procent av de läropliktiga studerandena i genomsnitt får 15 procent mindre undervisning än det fastställda minimikravet. Miniminivån motsvarar i genomsnitt cirka 3,6 timmar undervisning och handledning per dag, beräknat på en treårig examen omfattande 180 kompetenspoäng. I praktiken innebär detta att många studerande, enligt OAJ:s utredning, får omkring tre timmars undervisning dagligen.

Yrkesutbildarna själva känner inte helt igen sig i rapporten (se t.ex. Yle 3.6.2026), och OAJ poängterar också att deras data varit bristfälliga – ett problem i sig, som tyder på bristande insyn i hur mycket undervisning studerande faktiskt får.

Utbildning styrs i hög grad genom ekonomiska ramar och genom styrdokument som lagar, läroplaner och examensgrunder. Under de senaste två decennierna har styrningen av den finländska yrkesutbildningen gradvis orienterats mot ett specifikt synsätt på lärande och undervisning, vilket kan sägas ha kulminerat i yrkesutbildningsreformen 2018. Även om studerandes rätt till undervisning fastslås i lagen om yrkesutbildning, är ”undervisning” ett relativt svagt betonat begrepp i styrdokumenten. En enkel jämförelse illustrerar detta: En sökning på begreppet ”undervisning” i Grunderna för gymnasiets läroplan ger 659 träffar. Samma sökning i Examensgrunder. Grundexamen i affärsverksamhet, den första bransch som dyker upp på min skärm, ger en träff.

En central tanke i yrkesutbildningsreformen var att kunnande och yrkesskicklighet kan förvärvas i många olika sammanhang – i arbetslivet, i vardagen eller genom egna erfarenheter – och att detta kunnande ska identifieras, erkännas och generera kompetenspoäng, progression i studierna och i förlängningen eventuellt även förkortad studietid. Tid är för övrigt ett styvmoderligt behandlat fenomen i dagens yrkesutbildning. I den instrumentella kunskapssyn, som jag menar präglar yrkesutbildningen, separeras lärande från kunnande och yrkesskicklighet, vilka därmed tenderar att framstå som en form av kunskap som kan erhållas och mätas, samtidigt som den tid som krävs i själva lärprocessen blir irrelevant.

De flesta kan känna igen sig i hur det är att lära sig något praktiskt: att laga en maträtt, svetsa en fog eller klippa ett hårsvall. Första gången är rörelserna osäkra, nästa gång går det lite bättre, och först efter upprepad övning börjar kroppen “veta” vad den ska göra. Denna typ av kunnande – handens kunnande – växer fram i samspelet mellan handling och erfarenhet och kräver tid att utveckla. Utöver detta krävs också tid för att bygga upp de kunskaper och erfarenheter som behövs för att fatta beslut i mer komplexa yrkessituationer. Tendenserna i dagens yrkesutbildning har däremot varit att tid för lärande och tid för undervisning ges en allt mindre framträdande roll i systemet. I kombination med att den lägsta kravnivån (N1) enligt examensgrunderna exempelvis innebär att den studerande kan utföra arbetsuppgifter enligt instruktioner och samarbeta, ser jag därtill en risk att en mycket grundläggande nivå av kunnande och yrkesskicklighet kan framstå som tillräcklig för erkännande av yrkesskicklighet. N1 är samtidigt en nivå som sannolikt kan uppnås av de flesta utan omfattande undervisning – ett tankeexperiment som möjligen och något provokativt, pekar mot möjligheten till kostnadseffektiv utbildning, men knappast särskilt utvecklande sådan för den studerande eller dennes yrkesskicklighet.

Yrkesutbildningen har drabbats av hårda sparkrav både under regeringen Sipilä (2015-2019) och under den nuvarande regeringen, men är ekonomin verkligen den huvudsakliga orsaken till bristande undervisning? Snarare menar jag att alltså att vi har att göra med en långsiktig utveckling där pedagogik och undervisning successivt har nedprioriterats. När styrningen tydligt premierar mätbara kunskaper framför lärandeprocesser och undervisning, blir det också logiskt att dessa inte längre står i centrum.

Vad gäller den finansiella styrningen kan det konstateras att gymnasiet och yrkesutbildningen delar uppdraget att förverkliga den utvidgade läroplikten, men att deras ekonomiska styrning skiljer sig markant. Gymnasiets finansiering är relativt stabil och baseras på ett enhetspris per studerande, medan yrkesutbildningen i hög grad finansieras utifrån prestationer och resultat, såsom avlagda examina och examensdelar. I linje med tidigare beskrivningar av styrningen kan även denna modell bidra till att skapa svaga incitament för att prioritera undervisning. Dessutom kan det tyckas anmärkningsvärt att verksamheter som delar uppdrag ska styras enligt så olika logiker när det gäller finansiering.

Yrkesutbildningen är den utbildningsform i Finland som genomgått flest reformer under de senaste decennierna, och förändringströttheten är påtaglig. Mot bakgrund av det ovan beskrivna kan man ändå fråga sig om det inte återigen är dags för en reform – men denna gång med studerandes lärande och utveckling samt en god och tillräcklig undervisning i centrum.

Camilla Björk-Åman
fullmäktigeledamot i Nykarleby, arbetar med yrkeslärarutbildning vid Nord universitet, Norge