LEDARE

Det är våldtäkter. Det är tafsningar. Det är att gå över gränsen för andras integritet på olika sätt. Det är rädsla att förlora jobbet. Det är chefen som sopar problem under mattan. Det är läraren som utnyttjar eleven.

Det är hundratals vittnesmål och tusentals namn bakom uppropet som i #metoo-kampanjens eskalering nått Svenskfinland genom #dammenbrister. Dammen brast med sådan kraft att hemsidan i fråga i skrivande stund har kraschat av all trafik.

Förhoppningsvis kommer “ankdammen” att vara en plats med mer respekt framöver. Men det målet är inte nått i och med uppropet. Det arbetet börjar på allvar i dag.

Att #metoo fått större slagkraft och faktiskt fått följder i Sverige har delvis beskrivits som ett tecken på svenskarnas känslighet och benägenhet att vara lättkränkta. Ordet känslig användes flera gånger i Yles tv-nyheter om skillnaden mellan rörelsen i Sverige och Finland.

Men det handlar inte om känslighet då man protesterar mot att bli våldtagen, hotad eller tafsad på. Skillnaden mellan länderna i denna fråga visar endast på att arbetet för jämställdhet och feminism nått längre i vårt västra grannland. Där har yrkesgrupp efter yrkesgrupp gjort upprop, från skådespelare (#tystnadtagning) till lärare (#ickegodkänt). Tusentals och åter tusentals säger ifrån. Med all rätt.

Problemen finns i princip överallt, även här i Svenskfinland. Då nu #dammenbrister ska strukturella och kulturella problem både uppmärksammas och sköljas bort utan att glömmas. De ska ersättas med en miljö där trakasserier tas på allvar, där integriteten respekteras i hemmen, i skolor, på arbetsplatser, på gatan, ja överallt.

Övergrepp har tystats ned för länge. Alla utsatta som vågar berätta måste få vara säkra på att få stöd och tas på allvar. Det är viktigt att det är kollektivet som nu säger ifrån. Gemenskapens goda styrka används för att sätta de gränser som aldrig borde ha överskridits.

Må varje människa behandlas med respekt. I andra fall ska vi alla säga ifrån. Det innebär nya krav på alla, speciellt alla med makt. I Sverige talar man träffande om krav på de blinda chefernas avgång. Ingen kan längre säga att den inte känner till att sexuella trakasserier är vanligt förekommande.

Ansvaret är allas och det finns mycket att åtgärda i vår sociokulturella bild av manlighet. I Finland saknas ännu männens kampanj för att förbättra attityderna och skapa en mer jämställd värld. I Sverige startade exempelvis redan 2014 en kampanj för detta vid namn “Fatta man!” och nu finns projektet MÄN som agerar under rubriken “#allamän kan engagera sig mot mäns våld”. Det är den vägen som gäller nu. Prat om att “inte alla män…” är bara försök att sopa problem under mattan och nedvärdera vittnesmålen.

Det är också beklämmande att diskussionen delvis utmynnat i funderingar om risken med att någon nu blir oskyldigt anklagad. Det ska ingen förstås bli, men i sammanhanget är en sådan reaktion helt absurd och snarast ett uttryck för den inställningen som skapat problemen. Våldtäkternas mörkertal och en omgivning där flickor och kvinnor i skrämmande stor utsträckning blir trakasserade är ett tusenfaldigt mer angeläget problem.

Det är delvis sant att “inte alla män…” men då #dammenbrister blir alla blöta av ansvar för att motarbeta trakasserier enligt bästa förmåga. Att vända strålkastaren åt andra håll är att avsäga sig det ansvaret. Det är skäl att upprepa en sak som redan nämnts och den tål upprepas gång efter annan: Alla män kan engagera sig mot mäns våld.

Det behövs både diskussion och handling på alla nivåer.

I och med att #dammenbrister talas det om detta i hela Svenskfinland i dag och en lång tid framöver.

Även i riksdagen ska sexuella trakasserier diskuteras efter Socialdemokraternas debattinitiativ.

Uppropet bland elever och tidigare elever vid Vasa övningsskola ska enligt rektorn leda till att varje fall undersöks.

Även de uppmärksammade trakasserierna inom försvarsmakten måste leda till åtgärder.

En sak är i varje fall klar: det rör på sig.

Äntligen.