KOLUMN

Så var det dags för akt två av den fars som svensk politik allt mer börjat framstå som under de senaste veckorna. Regissören, den nyutnämnde talmannen Andreas Norlén har officiellt lämnat över huvudrollen åt partikamraten Ulf Kristersson och ryktet säger att denna akt kommer bjuda på improvisationsteater av sällan skådat slag.

Det må vara Kristerssons uppgift att föra handlingen framåt, men exakt var det hela slutar ligger nu i händerna på birollsinnehavarna. I kulisserna skymtar Jimmie Åkesson, i hopp om att få debutera på den stora scenen.

Det är alltså upplagt för en storslagen teater och i själva verket vore nog en kulturrecensent bättre lämpad att analysera det politiska läget i Sverige just nu. Trots det kan jag som nyinflyttad i landet inte låta bli att göra ett par observationer.

Det är nämligen inte ofta Finland är före Sverige på bollen, men vad gäller högerpopulismen hade vi som bekant den tveksamma äran att vara etta med god marginal – både vad gäller rörelsens framväxt och dess slutliga intåg i maktens högborg.

I efterhand kan sättet den finska populismen hanterades på tyckas vara klokt: Sannfinländarna kom som bekant slutligen att reduceras till ett praktexempel på varför populism inte fungerar så fort dess företrädare tvingas att ta ett eget ansvar och inte kan skälla ohotat från oppositionens trygga barrikader. Detta har även flera finländare flitigt poängterat såväl under som efter den svenska valrörelsen, där Sverigedemokraternas vara eller icke vara i ansvarsposition har varit ett hett diskussionsämne.

Och visst har de en poäng. Decemberöverenskommelsen efter det förra valet, där samtliga partier förutom SD enades i ett försök att minimera partiets vågmästarroll, känns i efterhand som ett av den moderna svenska politikens sämsta beslut. SD har endast fortsatt att växa, både in i den av sjuklövern skräddarsydda offerkoftan och i opinionen, medan Sannfinländarna både har splittrats och halverat sitt totala stöd sedan riksdagsvalet 2015.

Samtidigt bör man minnas att orsaken till en stor del av Sannfinländarnas kollaps finns i den för partiet så olägliga flyktingkrisen hösten 2015, endast ett par månader efter att regeringen Sipilä tillträtt. Vi kan omöjligtvis veta hur den finska politiken hade påverkats om den uteblivit, men sannolikt hade Sannfinländarna fått igenom en klart större del av sin flyktingpolitik och därmed lyckats behålla i alla fall en del av sitt förtroende. Att försöka ignorera Sverigedemokraterna har visat sig vara en dålig strategi, men såvida en ny flyktingkris inte uppstår och partiet får stöd för sin politik kan samarbete visa sig vara en ännu sämre sådan.

Risken är nämligen överhängande att ett SD i regeringsställning kommer att se ut och låta precis som partiet gjort ända sedan de bytte bomberjackan mot kostym för 30 år sedan. Till skillnad från i Finland, där de övriga partierna i allmänhet reagerade på Sannfinländarnas retorik med att stadigt stå fast vid sin egen, har flera av de stora svenska partierna redan valt att istället anpassa den till Sverigedemokraterna – både Stefan Löfven och Ulf Kristersson har vid upprepade tillfällen använt sig av en retorik som bara för några år sedan lätt hade kunnat misstas för Jimmie Åkessons.

Att SD i regeringsställning skulle backa ifrån denna retorik och sina krav känns därför osannolikt, framförallt med tanke på att partiet redan satt upp sin flyktingpolitik som ett grundkrav för regeringssamarbete. Risken är därför stor att partiet skulle få igenom en större del av sin politik än Sannfinländarna och samtidigt inte behöva förfina sin image i samma utsträckning. Vad är då garantin för att partiet inte skulle fortsätta växa under de kommande fyra åren?

De övriga partierna ställs här inför ett svårt vägskäl: fortsätta ignorera SD och sannolikt se dem växa eller samarbeta med dem och sannolikt se dem göra samma sak? Personligen ser jag det senare scenariot som en klart större risk, då det förutom en möjlig och rent av sannolik tillväxt för SD också med största sannolikhet skulle få långtgående effekter på svensk politik. Smartare är då att genom det första alternativet köpa de goda krafterna i Sverige fyra år att rätta till de problem som möjliggjort Sverigedemokraternas tillväxt och därmed försöka undvika att den fortsätter.

Ett idealt första steg på vägen vore att en gång för alla bryta den farsartade blockpolitik som SD alltid lyckats framstå som ensam utmanare till. Därför framstår det som än mer farsartat att Ulf Kristersson, som upprepade gånger uttryckt sin vision om att fortsätta ge den dödsdömda Alliansen konstgjord andning, nu ges uppdraget att ta fram nästa regering.

Om han lyckas eller inte hänger just nu fast i om, och i så fall för vilket pris, Annie Lööf och Jan Björklund är redo att sälja sina vallöften om att inte under några som helst omständigheter ge SD ökat förtroende. Bomberjacka under kostymen är som sagt numera mode i den svenska riksdagen – den stora frågan är om Lööf och Björklund är redo att ta det modet till Rosenbad.

Lukas Lundin