Brontês ursprungliga berättelse om kärlek, svek och död på en hed i 1800-talets England har nämligen visat sig vara ökänt svår att tolka. Ursprungsmaterialet är en utmanande och skakande palett av känslor och sinnesintryck som har gett upphov till en lång rad olika tolkningar och dramatiseringar genom åren. 

Grunden för Helsingin Kaupunginteatteris uppsättning är den skotska dramatikern Jo Cliffords version från 1995, som visar sig vara ovanligt framgångsrik i att fånga berättelsens kärna utan att offra dramaturgin eller djupet. Det sker visserligen på bekostnad av den andra generationens berättelse och Nelly Deans omstridda berättarröst, men tillåter berättelsen om Cathy och Heathcliff stå i centrum. Och genom dem något mycket djupare.

För regin står HKT:s kritikerrosade husregissör Lauri Maijala, som gör en stor insats i att fånga romanens unika känsla och översätta den till scenen. Tempot lider ändå stundtals av ett visst stampande på stället, inte minst i mitten på den första akten, vilket gör att den ständigt suggestiva stämning som utmärker romanen inte riktigt kommer till sin fulla rätt här.

Dessa skavanker kompenseras för det mesta ändå för snabbt och när tempot väl sitter är helheten mycket imponerande. Föreställningens höjdpunkter är svindlande höga, kan man väl säga.

Scenografin är förhållandevis spartansk, men effektivt använd. Med hjälp av ljus och ljud lyckas man både fånga och skildra den Brontëska hedens två sidor: den oförlåtliga vildheten och det obevekliga lugnet. Den blir en karaktär i sig, som förändras i samspel med de andra karaktärerna och hela tiden finns med i bakgrunden; i första akten rent fysiskt, genom en ramp från scenen ut i publiken som får rummet att kännas större, heden mäktig och vidsträckt. Stundtals hotande, stundtals lockande – speciellt då de mänskliga karaktärernas vildhet är som värst. 

Framför allt är Svindlande höjder nämligen en berättelse om människan. Om vår grymhet, vår passion och våra inre splittringar. Dragkampen mellan det vilda djuret och den domesticerade varelsen, speglat i Cathys splittring mellan det vilda och fria (Heatchcliff) och det trygga och tama (Edgar Linton). Och i hennes ångest och slutliga förfall då hon, efter att ha valt den senare, ändå inte kan skaka av sig sin längtan och kärlek till den tidigare.

Det är en psykiskt utmanande berättelse som ställer krav på skådespelarna – ett ansvar som ensemblen axlar med bravur. Markku Haussila imponerar i en både patetisk och tragisk tolkning av Cathys bror Hindley Earnshaw, medan Leena Rapola och Martti Manninen gör starka insatser som hushållerskan Nelly och Cathys man Edgar – två karaktärer som i Cliffords dramatisering får mindre framträdande men viktiga roller. 

I föreställningens centrum står ändå berättelsens huvudpersoner och drivande krafter.  

Markus Järvenpää ger Heathcliff den mystik, den grymhet och den motbjudande karisma som rollen kräver – utan att någonsin bli otrovärdig i sin tolkning. Slutresultatet blir en mörk men mänsklig antihjälte som gör den komplicerade karaktären rättvisa. 

Oona Airola förblir även hon trovärdig och mänsklig då hon spelar ut Cathys känsloregister och förändring; från vilt och trotsigt barn på heden, till domesticerad och krass fru på Thrushcross Grange och slutligen sjuk och längtande människa på sin dödsbädd. 

Samspelet mellan dem båda blir, precis som samspelet och förhållandet mellan karaktärerna, en av de grundbultar som håller ihop föreställningen. Den tar sig flera olika uttryck, men med samma budskap.

Cathy är Heathcliff och Heathcliff är Cathy. Precis som Cathy speglas i heden speglas hon också i honom, han i henne och den i honom – alla tre sammanvuxna i ett band som inte ens döden kan övervinna. 

Humiseva Harju (Helsingin Kaupunginteatteri)

SPELTID: 3 timmar inkl paus

DRAMATISERING: Jo Clifford (övers. Ville Koskivaara)

REGI: Lauri Maijala

MUSIK: Mikko Helenius

DRAMATURGI: Ari-Pekka Lahti

SCENOGRAFI: Katariina Kirjavainen.

DRÄKT: Sari Suominen

LJUS: William Iles

LJUD: Eradj Nazimov

MASK: Maija Sillanpää.

I ROLLERNA: Oona Airola, Markus Järvenpää, Leena Rapola, Markku Haussila, Matti Olavi Ranin, Vuokko Hovatta, Matti Rasila, Rauno Ahonen, Sonja Pajunoja, Martti Manninen, Mikko Helenius (musiker).