Mötet leddes av Kari Lehtola, legendarisk som utredare för Estoniaolyckan.

Man utsåg kandidater inför partikongressen. Någon föreslog mej, men jag påpekade att jag utträtt ur partiet för att understryka min objektivitet som europeisk justitieombudsman.

Lehtola slog klubban i bordet och sade nu hör du till partiet igen. Jag blev uppställd till partikongressen och därefter till fullmäktige och till riksdagen, men det är en annan historia.

Händelsen blev aktuell då Antti Karila besökte mej häromdagen och överlämnade en bok ”Oulunkylän sosialidemokraatit ry 100 vuotta” med titeln Aatteen paloa ja järjen valoa.

Föreningars historiker brukar man snällt ta emot och bläddra i en stund för att sedan ställa dem i hyllan. En kväll började jag dock läsa den och fann att den innehöll en fängslande berättelse om en förening som grundats 1922 av 30 personer, 19 män och 11 kvinnor.

Sömmerskan Emilia Hiisivaara öppnade mötet och målaren Hugo Vuorinen valdes till ordförande och så kom man i gång.

Under de första årtiondena var skräddaren Gunnar Nyman en drivande kraft. Han var sedermera aktiv i Åggelby kommunfullmäktige och styrelse.

Efter krigen var Yrjö Rantala ordförande aktiv i stadsfullmäktige mera känd som Metallförbundets ordförande. Hans son Eero Rantala kom sedermera också att spela en aktiv roll i föreningen. Kaija-Leena Sinkko var också en aktiv och långvarig ordförande.

Man sysslade inte bara med politik utan verkade dessutom inom Oulunkylä-Seura. Thelma Aro gjorde lokaltidningen Oulunkyläläinen, som blev mycket populär i Åggelby.

Ulla Puro skötte aktivt Unga örnar-verksamheten i årtal. Vid Lillforsen i Vanda å ordnade man ofta populära evenemang för barnfamiljer.

Föreningens aktiva roll under åren ledde till att många kända personer drogs med bl.a Reino Paasilinna, Sara Paavolainen och Kari Puro. Ilkka och Vappu Taipale bodde i Åggelby och var ofta med, trots att de hörde till en annan förening.

Mötena inleddes av talare som Väinö Tanner, Kalevi Sorsa eller Eero Heinäluoma.

Få föreningar inom rörelsen har haft en så bred verksamhet i samhället.

För att detta skulle vara möjligt behövdes trotjänare som den pensionerade kommunalarbetaren Pentti Pesonen. Åtog han sig ett uppdrag så blev det gjort. Valmaterialet kom ut t.om. i regn och rusk.

Nog får vara nog.

Det är fråga om en synnerligen välskriven historia över en socialdemokratisk partiavdelning med många aktiviteter.

Ett ypperligt bildmaterial som Antti Karilas hustru Irma gjort ett stort arbete i att plocka fram förstärker intrycket.

Jacob Söderman

Recension: Antti Karila; Aatteen paloa ja järjen valoa. Oulunkylän sosialidemokraatit ry 100 vuotta (2022); Oulunkylän sosialidemokraatit ry; 134 s.