Men förhoppningsvis och rimligen som det nu ser ut, så klarar vi här i Sverige av att i september bli av med den misslyckade statsministern Ulf Kristersson. Och vars högerborgerliga Tidö-regering inte blev någonting annat än en i praktiken verkställare av Sverigedemokraternas politik. En politik som därutöver som resultat ledde till hög arbetslöshet och stora skattesänkningar för de minst behövande och mest välbeställda i samhället.

Men Ungerns Orbán är borta, vilket var viktigt. Meloni i Italien har stukats av att fjanta för Trump. Men tyvärt är det fullt realistiskt att Frankrikes president nästa år kan heta Marine Le Pen, om hon lyckas bli av med sin fotboja (straff för omfattande fiffel med EU-pengar).

Och i Tyskland kan i höst och vinter vad som helst hända. Detta eftersom högerpopulistiska AfD växer och redan nu är Tysklands största parti.

I Storbritannien får vi sätta vårt hopp till att ”greve Soptunna” vinner fyllnadsvalet mot högerpopulisten Farage och att nya Labour-regeringen under Andy Burnham nu verkligen förmår leverera folkligt gagnelig politik. Och ge Labour ett opinionslyft.

Men det förtar tyvärr inte faktum att stora delar av Europa flirtar med den rasistiska högerextremismen. Och i dess kölvatten att alltför många andra partier tyvärr anpassar för ängligt räddhågset till den högerpopulistiska politikens retorik och olika politikförslag.

Att höja blicken och se utanför Europa, blir man inte gladare av. Undantaget då Kanada med dess premiärminister Mark Carney.

Men söder därom har vi galningarnas galning, Mr Trump. Han planerar, såvitt jag förstår, att förklara någon form av nödläge och skicka in Nationalgardet och möjligen ICE för att skrämma bort mot Maga otrogna från valurnorna i höstens kongressval i november. Allt fler att förhindra att Demokraterna vinner och gör honom till en fjättrad, ”lam anka” de sista två åren han är kvar i Vita huset.

Men han misslyckande och för världsekonomin så förödande krigsäventyr mot Iran kan göra det ännu lite lättare för Demokraterna i novembervalet.

Och viktigt är också att Zelenskyj och Ukraina lyckas att ytterligare trycka tillbaka Putins ryska aggression. Sedan också tvinga fram ett slut med goda villkor på detta snart 5-åriga folkrättsvidriga krig.

Det vore både önskvärt och bra på flera sätt för Sverige, Norden och Europa.

Robert Björkenwall, frilansjournalist och krönikör