Kollektivavtalen inom teknologiindustrin löper ut imorgon och vi har fortfarande inte nått en överenskommelse med arbetsgivarna om avtalstexterna för att inte tala om löneförhörhöjningarna. Tvärtom, meningsskiljaktigheterna mellan oss är omfattande och trots flera försök har vi inte kommit vidare i förhandlingarna. Slutet av november är en milstolpe.

Det är senast då det är dags att på arbetsplatserna inleda diskussioner om vad som egentligen pågår på arbetsmarknaden. Om vi inte inom de närmaste dagarna eller veckorna når ett önskat resultat, kan ett beslut om stridsåtgärder ske väldigt snabbt.

Enligt Statistikcentralens uppgifter försämras löntagarnas köpkraft nu avsevärt. Man får gå till 1970-talet för att hitta en lika drastiskt dykning i realinkomsterna. Prishöjningen har skett snabbt och det har varit frågan om något som långt varit oförutsägbart. Prishöjningen och en allmän försämring av de ekonomiska utsikterna gör förhandlingsläget svårare.

Parterna befinner sig i ett alldeles nytt läge då inflationen och den ekonomiska utvecklingen springer åt skilda håll. Trots att utsikterna är dystra har löntagarna rätt att anta att prishöjningen kommer att kompenseras för dem i den kommande löneuppgörelsen.

I arbetsgivarsidans utspel upprepas nu två orsaker med hjälp av vilka de försöker förhindra Industrifackets krav om löneförhöjningar för våra industriproffs. Det första är den löneuppgörelse man gick in för i den offentliga sektorn, vilket leder till att lönerna för de anställda i kommunerna och välfärdsområden är bundna till det som händer i industrins förhandlingar. De anställda inom industrin kan då alltså enligt arbetsgivarna inte höjas då det innebär att de rinner över på den offentliga sektorn.

Industrifacket nöjer sig ändå inte med lägre lönehöjningar bara för att någon annan kanske gynnas av våra beslut. Det vore bäst om arbetsgivarsidan förstod det här så fort som möjligt. Eventuella kopplingar till höger och vänster påverkar inte våra mål för avtalsförhandlingarna. Den här utgångspunkten förändras inte heller av att Finsk Handel gått ut med att de inte förhandlar med Servicefacket PAM före resultaten står klara i förhandlingarna inom teknologi- och kemiindustrin.

Den andra motiveringen bakom arbetsgivarnas motstånd har att göra med det ekonomiska läget. Enligt vissa bedömningar skulle Finland snart befinna sig i en recession och därför är det inte läge för löneförhöjningar. Det är visserligen sant att ekonomiska läget försämras, men är inte hela bilden.

Inom industribranscherna går det fortsättningsvis exceptionellt bra. Företagens lönsamhet har förbättrats till och med under coronaåren.

Lönsamheten har fått stöd genom Finlands konkurrenskraft som förbättrats ytterligare i och med de löneuppgörelser som man kom fram till i våra konkurrentländer. Tyska IG Metalls avtal på två år garanterar en löneförhöjning på 8,5 procent. Dessutom får de anställda en engångsbetalning på 3000 euro.

Det här är saker som Industrifacket kommer att föra fram i förhandlingarna. Vid behov skickar vi samma hälsningar till riksförlikningsmannens kontor.

På grund av kopplingen med den offentliga sektorn och det beslut Finsk Handel gjort befinner vi oss i ett läge där Industrifacket i praktiken förhandlar om löner för omkring en miljon finländska arbetstagare. Det är bra att förstå att plåtslagare, svetsare, verkstadsarbetare, sågverksarbetare och andra proffs inom industrin är i minoritet i den här gruppen. Majoriteten består av närvårdare, läkare, sjukskötare och lärare. Visst har den finländska modellen för arbetsmarknaden blivit konstig.

Om alla andra förhandlingar också på ett liknande sätt kommer att läggas på Industrifacket, kommer vi så småningom att lägga ett pris på lönekoordinationen. Det här priset skulle till exempel kunna vara gemensamma förhandlingsmål för förbunden, där det är industrin som öppnar spelet. En möjlighet är att gå mot den svenska modellen där centralorganisationen LO lägger målet för löneförhöjningarna på arbetsmarknaden. Efter det går de olika facken inom industrin och förhandlar utgående den målsättningen fram kollektivavtal som i sin tur formar den så kallade allmänna linjen under förhandlingsomgången. Man talar i Sverige om att ”industrin lägger märket”.

På så sätt är det exportindustrin som lägger den allmänna linjen som de andra följer, men det sker utgående från en grund man gemensamt kommit överens om. En renodlad exportdriven modell är inte längre i nuläget möjlig. Den brast i samband med löneuppgörelsen för den offentliga sektorn och det finns ingen återvändo.

Om man på andra håll alltmer börjar binda sina förhandlingar till industrin, så att till exempel arbetsgivarorganisationerna Palta, Livsmedelsindustrin, Byggnadsindustrin, MaRa, Finansbranschen, eller någon annan, så frågar jag mig om Industrifacket har något annat val än att söka stöd för lönemålsättningarna hos FFC:s styrelse. Då skulle hela arbetsmarknadsfältet på löntagarsidan delta i att forma målsättningarna. I praktiken skulle det röra sig om en återgång till centrala uppgörelser på arbetsmarknaden men i stället för centralorganisationerna emellan skulle förhandlingarna ske mellan parterna som representerar industrin på både arbetstagar- som arbetsgivarsidan.

Det finns flera risker i arbetsgivarsidans vilja att centralisera. Om resultatet i teknologiindustrins förhandlingsbord dröjer kommer fredsplikten att löpa ut i flera avtalsbranscher samtidigt eller åtminstone inom en kort tidsperiod. Kemiindustrins avtal löper ut vid årsskiftet. I hamnarna och tydligen också inom handeln råder inte fredsplikt på arbetsmarknaden från och med slutet av januari. Om Industrifacket inte då har avtal så kan det hända att det är en bredare löntagarfront som står emot arbetsgivarna. Med gemensamma krav.

Slopa de sista resterna av ”kiky” för att rättvist dela på inflationsbördan

Prishöjningen på boende,mat och transport har börjat kännas av i varje finländares plånbok. Därför är det förståeligt att man väntar sig mera än tidigare av den här avtalsrörelsen. Löntagarnas köpkraft handlar ändå inte bara om något som har att göra med arbetsmarknaden. Det finns också en politisk dimension. Det blir också tydligare nu när det bara är fyra månader till riksdagsvalet.

Industrifacket lägger fram våra politiska lösningar för att trygga köpkraften. Vi kräver att de sista så kallade ”kiky-avgifterna” återinförs på arbetsgivarna. Det skulle vara ett beslut som kompenserar för en stor del av den köpkraft som gått förlorad under de senaste månaderna. Att slopa de sista resterna av konkurrenskraftsavtalet skulle också vara ett rättvist sätt att dela på inflationsbördan eftersom Finland inte lider av problem med konkurrenskraften. Vi har problem med köpkraften.

Politikerna ska inte med sina beslut försämra små- och medelinkomsttagarnas situation. Spelreglerna på arbetsmarknaden har en nyckelroll liksom också arbetarnas förutsättningar till att ta vara på sin egen utkomst. För löntagare i arbetaryrken grundar sig köpkraften i första hand de löne- och anställningsvillkor som tryggas av kollektivavtalet. Därför ska politikerna inte skapa möjligheter till att kringgå kollektivavtalet så att de försämrar de anställdas ställning.

Vi går mot ett riksdagsval i Finland. Industrifacket har uttryckt en oro speciellt kring gallupledaren Samlingspartiets linje i arbetsmarknadsfrågor. Ordförande Petteri Orpo har varit inkonsekvent och flummig i sina utlåtanden. Där är han inte ensam. Det gällde även för Juha Sipilä inför riksdagsvalet 2015. De blev då inte utmanade och det ledde till Sipiläs tvångslagar och senare det illa omtyckta konkurrenskraftsavtalet. Därför ska man lyssna noggrant på vad partierna lovar inför valet. Och det har Industrifacket gjort.

För några veckor sedan sade Orpo i Yles program Morgonettan att partiet inte är ute efter att begränsa eller slopa de allmänbindande kollektivavtalen. Allt han sade efter det talade dock för mot detta. Han önskade se mer möjligheter för individuella avtal.

Eftersom kollektivavtalet utgör en miniminivå som man alltid lokalt kan överskrida, så finns det skäl att anta den frihet Orpo efterlyser i praktiken betyder friheten att kringgå avtalets miniminivå till löntagarnas nackdel. Det här betyder kort och gott ett skrotande av de allmänbindande kollektivavtalen. Det innebär också löntagarna fråntas möjligheten att utveckla arbetslivet och försvara speciellt låginkomsttagarnas utkomst.

Om det här är Samlingspartiets linje så står vi inför ett val där arbetsmarknadsfrågor ligger i centrum. För att vi ska slippa missförstånd måste Petteri Orpo öppet berätta vilka lagar som gäller arbetslivet han vill gå åt – och på vilket sätt. Annars är risken påtagande att politikerna åter igen skär i löntagarnas inkomster.