Roselius berättade att boken ska komma ut på finska och svenska och även en delupplaga i Sverige ingår i planerna. Det som kan tänkas göra boken intressant i Sverige är presentationen av Fagerholm i den nordiska kontexten. Som viktig informationskälla i Finland tack vare det täta nordiska kontaktnätet påverkade Fagerholm Finlandsbilden av många av tidens ledande politiker i Sverige.

– Jag håller fortfarande på med att skriva. I arbetet ingår att gräva i arkiv och att bearbeta idéer och lösa trådar.

I sin inledning fokuserade Roselius på krigsåren och speciellt på året 1944. Han påpekade att Tage Erlander var en av de som observerade att Fagerholm växte till en nordisk och europeisk statsman just under krigsåren. Före kriget sågs han som en vanlig politiker men efter kriget efter kriget framstod han som en större gestalt än tidigare.

Roselius underströk att begreppet enighet följde Fagerholm under hela hans karriär och ofta handlade det om saknad av enighet. Fagerholm kom in i politiken efter inbördeskriget då det fanns utrymme för unga politiker när arbetarrörelsen hade genomgått ett mycket traumatiskt revolutionsförsök.

– Den unga Fagerholm möter ett dystert landskap där döden och avrättningarna är närvarande som en konkret sak och det gäller att bygga någonting nytt efter katastrofen, sade Roselius.

Den finländska arbetarrörelsen hade splittrats men officiellt existerade den kommunistiska delen av den finländska rörelsen enbart i Sovjetunionen. Fagerholm såg splittringen som den stora olyckan i arbetarrörelsens historia och såg det som en orsak till att Finland inte hängde med det övriga Norden när det gällde sociallagstiftningen och samhällsutvecklingen.

Vinterkrigets anda kom sedan på tal och Roselius menade att vid den tidpunkten var upplevelsen av enighet mycket stark i Finland.

– Det fanns också en annan enighet som var mycket viktig, nämligen det nordiska, konstaterade Roselius och syftade särskilt på den svenska solidariteten med Finland.

– Hela sin karriär har Fagerholm varit noga med att ha ytterst goda kontakter med kollegor i Norden och därför blir han ett inofficiellt språkrör för Finland i Sverige och det övriga Norden.

Roselius menade att i den existentiella krisen uppstod enigheten som den nya religionen i Finland.

Fortsättningskriget innebar dock en chock, särskilt för den nordiska enigheten. Finlands vapenbrödraskap med Tyskland blev verklighet i en situation där Tyskland ockuperade både Danmark och Norge. Fagerholm och FFC:s ordförande Eero A. Wuori diskuterade med företrädare för LO i augusti 1941 och det förekom hård kritik mot Finland.

– LO har varit ytterst måna om att stöda Finland så mycket som möjligt men nu säger man att det är ytterst svårt att ge stöd, beskrev Roselius situationen.

Fagerholm fungerade i detta skede som regeringens språkrör och försvarade vapenbrödraskapet med påståenden om separatkrig och försvarskrig. Finland erövrade områden i Sovjetunion och detta försvarades med att det gjordes av militärstrategiska skäl.

– Den här situationen är väldigt obekväm för Fagerholm och det börjar synas under 1942. Då börjar han köra en egen linje där han kommer att framhäva Norden och det nordiska i motsats till det protyska, berättade Roselius.

Fagerholm talade om det demokratiska Norden, det fria Norden och det framtida fria Norden. Bakom dessa uttryck gömde sig en skarp kritik av Finland i det rådande läget och av Tyskland. Fagerholm var kvar i regeringen, medan han skapade sprickor i den.

– Det här blir ytterst klart på hösten 1942 när inrikesminister Toivo Horelli håller på med att organisera överlämnanden av judiska flyktingar till Tyskland. Tillsammans med Väinö Tanner försöker Fagerholm sätta stopp på detta.

Fagerholm hotade med att avgå och statsminister J.W. Rangell lugnade honom att med att lova att ingen kommer att utlämnas, men ändå blev några flyktingar utlämnade.

Tyskarna är emellertid inte nöjda med Fagerholm i regeringen, eftersom han lyfter fram danska och norska negativa upplevelser av det nazistiska styret.

– Under år 1943 inser allt fler att tyskarna inte kommer att segra i kriget, konstaterade Roselius.

Efter statsministerbytet 1943 blev Edwin Linkomies statsminister och han var väldigt missnöjd med Fagerholms alltmer uppenbara brist på lojalitet gentemot regeringskumpanerna.

– Fagerholms avgång sker i december 1943 efter ett uppträdande som retar gallfeber i Tyskland, sade Roselius och påpekade att det igen handlade om Norge och Danmark.

När Roselius sedan kom till året 1944 som var kvällens huvudsakliga tema hade Fagerholm alltså nyligen lämnat sin ställning i regeringen.

– Våren 1944 tänker många i både Finland och Sverige att han är snart tillbaka, han har höjt sig till en helt ny nivå och det är en intressant period då han formas. Han väntar hur situationen utvecklas och när det kommer att uppstå en möjlighet för honom att stiga i rampljuset, berättade Roselius.

Fagerholm var besviken när det första fredssonderingarna med Sovjetunionen förblev resultatlösa.

– Regeringen upprätthåller en bild av att allt går bra och Finland har en stark position, men Fagerholm är kritisk och anser att folket borde förberedas för att sluta fred, konstaterade Roselius.

Det verkar så att både Fagerholm och president Risto Ryti som avgick i början av augusti 1944 hade insett att Tyskland kommer att förlora kriget men hade dragit olika slutsatser. Fagerholms bild av Rytis uppfattning av läget var att Ryti trodde att Sovjetunionen inte skulle orka bry sig om Finland efter krigsslutet.

– Fagerholm tar inte en aktiv roll i fredsoppositionens fotarbete, nämnde Roselius. Han blir ändå i någon mån förknippad med just fredsoppositionen efter att ha lämnat regeringen och när han aktivt försöker förbereda mark för freden. I Sverige försöker man få Fagerholm som inte längre sitter i regeringen påverka Finlands utrikespolitiska linje.

Socialdemokraten Väinö Tanner sitter kvar i regeringen Linkomies som finansminister och Fagerholm beskyller honom i ett brev för att försöka förhindra freden.

– Fagerholm skriver till socialministern Gustav Möller i Sverige och har det personliga brevet till Tanner som kopia och text ur riksdagens hemliga möte, så att svenskarna får veta att han sannerligen har arbetat för freden. Möller får gärna visa det åt Per Albin Hansson men inte åt andra, upplyste Roselius om Fagerholms agerande under år 1944.

– Fagerholm är otroligt besviken och chockad och brevet till Möller är ytterst pessimistiskt. ”Varken landets eller min personliga framtid ligger klart utstakad”, skriver Fagerholm. Sedan stoppas det sovjetiska storanfallet och det blir utrymme för fredsförhandlingarna, berättade Roselius.

Fagerholm hade lämnat regeringen i december 1943 och han var tillbaka som socialminister i september 1944 efter vapenstilleståndet.

– Människor måste bytas ut och det måste komma nya ansikten som förstår situationen. Fagerholm och Wuori är med i regeringen men det anses inte tillräckligt. Regeringen är skranglig, den leds av statsminister Urho Castrén och utrikesminister Carl Enckell. Fagerholm hamnar i maktens centrum i ett läge där varje timme kan medföra slutet på det självständiga Finland.

Roselius beskrev hur Fagerholm hade varit av den åsikten att i och med att Gustaf Mannerheim hade tackat ja till presidentposten, gällde det för alla andra i Finland också att tacka ja till de poster som erbjöds i den hårda situationen. Det säger i sig ganska mycket om hur bilden av Mannerheim hade ändrats under krigstiden att hans ledarskap uppskattades så mycket även i socialdemokratiska kretsar.

En livlig diskussion följde med publikfrågor och Roselius gick djupare i sina svar på sådant som brytningen mellan K-A Fagerholm och Väinö Tanner, fredsoppositionen samt Fagerholms kontakter till Danmark och Norge.

HSAF:s nuvarande ordförande påpekade till sist att Fagerholm var ordförande för HSAF och Atos Wirtanen var styrelsemedlem när K.H. och Anna Wiik uteslöts ur partiet. Senare gick Fagerholm och Wirtanen skilda vägar men i de dramatiska händelserna hade de stått för en gemensam linje.

HSAF:s ordförande Folke Sundman. (Foto: Topi Lappalainen)