Finland behöver en naturlag som följer upp biodiversiteten på motsvarande sätt som klimatlagen följer upp utsläpp. Den ekologiska kompensationen behöver göras obligatorisk.

Aborträtten ska skrivas in i grundlagen.

Skyddsbeloppet ska återinföras och arbetstagares rättigheter stärkas. Underavlöning bör kriminaliseras. Fackförbunden bör ha talerätt.

Vårdgarantin ska förbättras.

Skatteverktyget ska användas mer och bättre, det vill säga rättvist. Skattebasen ska vara tätare och bredare, utan att riktas mot låg- och medelinkomsttagare eller skada företagsamheten.

Utbildningen i Finland ska vara avgiftsfri för alla på samtliga nivåer.

Det här är några exempel ur SDP:s nya politiska program som inte fått uppmärksamhet på grund av de två frågor som passade medias konfliktlogik, alltså ”skuldbromsen” och gränssäkerhetslagen, även känd som ”avvisningslagen”. Dessutom är formuleringarna om dessa betydligt mer nyanserade än vad rubrikerna låter påskina.

Ett helt nytt program

Det helt nya programmet godkände alltså SDP:s 48:e partikongress i Tammerfors på måndag förmiddag. Det handlar på flera sätt om mer än en uppdatering av det tidigare programmet. Formatet är nytt och programmet är betydligt mer koncist, men den avgörande frågan är förstås innehållet. I vilken riktning tar partiet steg i och med detta dokument?

En del kommentarer har velat göra gällande att det handlar om en gir högerut, i och med att den så kallade ”skuldbromsen” så att säga fick grönt ljus. Det stämmer – och är samtidigt lite missvisande.

Den kompromiss som De gröna godkände på sin partikongress samma veckoslut är egentligen väldigt snarlik de slutliga formuleringar som blev SDP:s linje även om rubrikerna blev väldigt annorlunda.

Frågan är ändå, blev det en högergir eller inte? En del skrivningar om skattepolitik, som om att kapitalbeskattning bör kunna komma kommuner till godo, kan snarare beskrivas som mer vänster.

Vad har då förändrats?

För att se eventuella förändringar som skett sedan kongressen i Jyväskylä 2023 behöver vi som påminnelse se hur det politiska program som godkändes då såg ut.

Det arbetades i stor utsträckning fram under pandemiåren och det påverkades förstås även av starkt av Rysslands anfallskrig mot Ukraina och allt som följde med det. Samtidigt är de nya omständigheterna något som motiverat behovet av ett helt nytt program. Även denna gång har hundratals, rentav tusen, partimedlemmar bidragit och arbetsgrupperna har hört närmare hundra experter under arbetets gång.

Programmet 2023 byggdes upp på ett fenomenbaserat sätt, utifrån förändringar och utmaningar, och var till formen en uppdatering av programmet från 2020. FN:s hållbarhetsmål Agenda 2030 låg som grund. Programmet följde inte etablerade sektorer utan hade ett tvärsektoriellt grepp. Första delen utgick till exempel från arbetslivets brytningsskede och teknologiska utvecklingen. Konceptet hade sina för- och nackdelar.

För att balansera upp det aningen akademiska konceptet avslutades varje kapitel med en lista över målsättningar. Här fanns med sådant som en helhetsskoldag så att fritidsintressen skulle garanteras fler och ordnas smidigare med tanke på familjevardagen, något som SFP för övrigt i år, tre år senare, fick uppmärksamhet för att lyfta.

Målsättningslistorna är nu något som saknas, men som förstås kommer att tas fram på sätt eller annat i det kommande valprogrammet för riksdagsvalet våren 2027.

Det tidigare programmet hade hela 170 sidor. I efterhand har det riktats förvånansvärt lite fokus på social- och hälsovård även om det i sak finns mycket kraftigt och bra på den punkten. Men det hela kommer fram först på sidan 126 som egen rubrik. En förklaring är förstås att social- och hälsovårdsreformen var ny och det var inte ännu klart vilka utvecklingsåtgärder som skulle behövas de kommande åren. För att inte tala om att sektorns behov är helt annorlunda nu i och med regeringen Orpos lagändringar och nedskärningar.

Det nya programmet är 100 sidor tunnare.

Det säger mycket om Finlands ekonomiska utmaningar att ekonomin kommer först. Sedan social- och hälsovården, sedan säkerhetsfrågor. Grovt förenklat. Givetvis finns ”allting” viktigt med – från invandring och integration till kultur och frågor om EU och FN. Men ekonomi, social- och hälsovård och säkerhet i bred mening utgör ändå fokuspunkterna – i enlighet med tidens anda.

Miljö och klimat finns mycket bra med i sak, och klimatmålet tas upp med nödvändig tydlighet även i inledningen. Min analys är att linjen så att säga är korrekt ur ett ambitiöst klimatperspektiv. Däremot saknas något av en inramning där en rättvis omställning är ett övergripande gemensamt projekt som genomsyrar helheten. En positiv nyhet på denna front är att partiets nya tredje vice ordförande Pinja Perholehto starkt lyfte fram frågan om rättvis omställning i sitt tal på kongressen.

Det nya programmet tar sikte mot mitten av 2030-talet och rubriken är Ett rättvist, tryggt och jämlikt samhälle.

Det är mycket klassisk socialdemokrati, anpassad för vår tid. Mycket handlar om hur partiet vill att Finland ska vända riktning efter denna högerpolitiska period. Det handlar om vilka nedskärningar och lagändringar som behöver inhiberas och korrigeras. Om nya saker som behöver skapas, som ett nytt vuxenutbildningsstöd.

Arbetsmarknadens förtroende och balans ska byggas upp igen. Välfärdsstaten ska vara pålitlig. Klimatpolitiska målsättningarna består tveklöst även om de förstås blir mer krävande att nå då åren går och nuvarande regering har fattat flera beslut som leder oss i fel riktning.

Svenska språkets ställning då? Svenskan finns med i några skrivningar, bland annat om att landets tvåspråkighet är en styrka som stöder sysselsättning, företagsverksamhet och regional livskraft. Enligt programmet finns i Finland en rätt att få service, leva och påverka på finska och svenska. Nationalspråkens ställning ska förbättras. Detsamma gäller det finlandssvenska teckenspråkets ställning.

Det sägs också att rätten till service på svenska måste tryggas under hela vårdprocessen.

Ekonomin ska anpassas rättvist

Gällande den ekonomiska biten är frågan om partiet ändrar riktning eller helt enkelt reagerar på att det ekonomiska läget nu är uselt. Matias Mäkynen, som avgick som vice ordförande på kongressen, och partiets trotjänare i flera roller, Kaisa Vatanen, hade förberett flera ändringsförslag för en mer investeringsdriven ekonomi, samt med skuldbromskritik.

Den ekonomiska diskussionen på kongressen handlade dock om mycket mer än om tumme upp eller tumme ned för skuldbromsen.

Låt oss ta en mening ur programmet som exempel: en stark offentlig ekonomi tryggar välfärdsstaten. Det är sant, men ensidigt. Det är sådant som högern säger för att motivera nedskärningar. Det går att vända på det och säga att välfärdsstaten behövs för en stark offentlig ekonomi. Och egentligen behöver vi komma bort från filosoferande om hönan eller ägget kommer först. Det handlar om en ständig växelverkan, om en helhet, i bästa fall en gemenskap.

Det ändringsförslag som mest tog fasta på att ändra ”skuldbromsen” ordentligt fick stöd av drygt en tredjedel av kongressen. Över 40 procent röstade för ett tillägg om att Finland borde försöka påverka EU:s finanspolitiska regelverk i en riktning med lägre anpassningskrav.

Men vad allt sades i grundförslaget och utskottsförslaget? Jo, i båda betonades att även inkomstsidan behöver ha en stor roll, och förstås sysselsättningens och tillväxtens roll. Där fanns redan med att åtgärder som skadar tillväxt och sysselsättning måste minimeras utifrån forskningsunderlag och att investeringsbristen, även gällande offentliga investeringar, utgör ett hot.

I förslaget fanns, och i slutliga formuleringen finns med en tydlig skrivning om att konjunkturläget måste beaktas, och att finanspolitiken verkligen måste ta i beaktande reformer för tillväxt och sysselsättning ur ett långsiktigt perspektiv och att ramsystemet behöver utvecklas. Detta är i praktiken kritik av ”skuldbromsens” nuvarande kriterier.

Det gäller att komma ihåg att ”skuldbromsen”, alltså den finanspolitiska överenskommelsen, faktiskt är en kompromiss. Utmaningen ligger i att den som omfattar en parlamentarisk kompromiss trovärdigt kan ha svårt att påtala sina åsikter om hur ens egen modell skulle se ut. Det är ändå vad SDP borde kunna göra på ett passande sätt. Politiskt lever vi i en tid då varje kritik målas upp som ansvarslöshet. Motsvarande finger pekas inte alls lika starkt då högern finansierar skattelättnader med statsskuld.

SDP bär en klar övertygelse om vad som också verkligen fungerar i den ekonomiska politiken. Även om tillväxt- och sysselsättningsåtgärder samt investeringar inte räknas med som anpassningsåtgärder i skuldbromsen så skulle positiva resultat den vägen minska anpassningsbehovet. Här kommer tidsperspektivet och kraven på anpassningar i viss takt att spela en betydande roll.

Mäkynens ändringsförslag gällande den ekonomiska politiken framställdes i flera nyhetsrapporteringar och kolumner som försök att göra den finanspolitiska överenskommelsen mindre sträng. Egentligen handlar det inte om vad som är strängare utan vad olika beslutsfattare bedömer att fungerar bäst. Det är pinsamt att en del seriösa skribenter kallar Mäkynens linje för alternativ ekonomi. Även om den utmanar det dominerande narrativet i Finlands finansministerium så är nationalekonomin i sig allt annat än entydig som vetenskaplig disciplin, tvärtom pågår det en vetenskaplig debatt och kamp mellan olika synsätt och tolkningar. På vissa punkter är Finlands mainstreamekonomi den som ur ett internationellt nationalekonomiskt perspektiv idag är alternativ.

Skrivningen om avvisningslagen ändrades

Medan skrivningarna om ekonomi och skuldsättning redan i partistyrelsens förslag var relativt nyanserade så var förslaget gällande gränssäkerhetslagen väldigt ensidigt. Detta blev det ändring på under kongressbehandlingen.

Därför är det lite missvisande att bara säga att kongressen godkände ”avvisningslagen” enhälligt. Anledningen till att kongressen nådde konsensus var att utskottet på kongressen kom fram med ett balanserat förslag.

Där nämns för det första någonting som ofta glöms, nämligen att gränsen nu hålls stängd med stöd av en annan lag, nämligen den 2022 godkända gränsbevakningslagen. I den nya texten nämns också tydligt att gränssäkerhetslagen står i strid med Finlands internationella förpliktelser och att Finland alltid i det europeiska samarbetet bör sträva efter att främja sådana effektiva sätt att svara på hybridpåverkan och instrumentaliserad invandring som åtgärdar dessa motstridigheter.

Visst konstateras att lagen bör hållas i kraft i väntan på att de sakerna får en lösning. Således går sveket mot asylrätten inte att snacka bort. Skillnaden är att vår nuvarande regering inte ens försöker hitta en bättre lösning. Frågan är varför SDP ska göra det endast inom ramen för det europeiska samarbetet. De kritiska på partikongressen hade ändå skäl att välkomna ett betydligt mer balanserat förslag från utskottet än partistyrelsens förslag. Omröstningar hade antagligen lett till ett sämre resultat, sett ur ett folkrättsligt perspektiv.

Mycket kunde förstås tilläggas om denna fråga. Programmet tar till exempel inte fasta på att gränssäkerhetslagen är temporär, varpå varje förlängning som görs blir mer problematisk. Hur som helst så var det här uppenbarligen den bästa kompromissen som partiet kunde komma fram till.

Rättvisare framtid och en god vardag

Programmets stora budskap är att en politik som inte drabbar människor i utsatt position oskäligt hårt inte bara är möjlig, utan också eftersträvansvärd av såväl etiska som ekonomiska skäl.

Ett nyckelord är tillit.

Det gäller den ekonomiska politiken och det gäller arbetslivet. Välfärdsstaten, EU, den multilaterala regelbaserade världsordningen och den ansvarsfulla och rättvisa klimatpolitiken förs fram på ett tidsenligt, lösningsinriktat och hoppingivande sätt.

Det går att se en spänning mellan målsättningarna och de ekonomiska linjedragningarna, men ingen har vare sig tänkt att tiden fram till 2035 blir lätt eller att det vore läge att ge upp välfärdsstaten som vi känner den idag. Mottot om att välfärdsstaten ska utvecklas istället för att avvecklas skiner som en röd tråd genom programmet.

Onekligen finns det en annan ton och andra linjedragningar än de som vi i Sanna Marins partistyrelse presenterade för kongressen 2023 och som där godkändes med ändringar. Men vare sig det är tidens anda eller socialdemokratin som har förändrats så vill SDP i det nya politiska programmet påverka samtiden och framtiden i en hållbar och rättvis riktning.

Johan Kvarnström
Riksdagsledamot (SDP)
Raseborg