Den största vinsten med uppgörelsen mellan S-Mp och C och L är att högerpopulistiska Sverigedemokraterna (SD) nu också de kommande åren kommer att hållas utanför inflytande över svensk regeringspolitik. Dock ska och går det inte att förneka  att anledningen till att det blir Stefan Löfven och Socialdemokraterna (S) ihop med Miljöpartiet (Mp) och med stöd i riksdagen av C och L är att Löfven varit villig att betala ett högt pris för en uppgörelse som besannar Löfvens förhoppning om att spräcka blockpolitiken och begrava det borgerliga allianssamarbetet (M-KD-C-L).

En annan fördel med uppgörelsen nu är att Socialdemokraterna fortsätter att regera och att regeringen även i fortsättningen leds av en S-märkt statsminister.

Med detta sagt måste man dock konstatera att mycket av det som står i uppgörelsen är oerhört svårsmält. För många i arbetarrörelsen lär mycket – för mycket? – kännas som att svälja kokta näsdukar eller stekta skosulor doppade i stark chili. Främst då uppluckringen av arbetsrätten (läs anställningsskyddet) och de skattesänkningar som främst gynnar de högre inkomstskikten, något som är fördelningspolitiskt stötande för många socialdemokrater och för facket.

Vinnare i den här förhandlingen är främst C-ledaren Lööf men också L-ledaren Björklund som fått igenom det mesta av sina krav. Allt medan Socialdemokraterna har böjt sig nästan maximalt för att kunna fortsätta ha regeringsmakten med stöd av just C och L i riksdagen. Inte ens den ofta visavi Löfven så välvillige LO-ledaren K-P, “Kålle” Thorvaldsson kan ge Löfven mer än ett mittenbetyg (5 av 10) när han intervjuas i radion den 12 januari. Detta främst på grund av just eftergifterna om arbetsrätten och skattesänkningarnas fördelningspolitiska profil.

Särskilt Centerns ledare Lööf med stöd av Liberalernas Björklund har förhandlat skickligt och vunnit mest på uppgörelsen nu som leder till en ny Löfven-ledd regering. Överenskommelsen nu har en stark borgerlig-liberal anstrykning. Faktum är dessutom att Miljöpartiet förhållandevis fått med sig en hel del från förhandlingsbordet, i alla fall i symbolfrågor som flygskatten, höghastighetståg och miljöskatterna (grön skatteväxling). Det enda som S fått med sig är att vallöften från i höstas om en extra betald familjevecka för barnfamiljer genomförs med inledningsvis tre dagar. Totalt handlar uppgörelsen om 73 olika punkter på elva olika politikområden, såsom ekonomi och statsfinanser, jobb och tillväxt, miljö och klimat, skola och sjukvård (kömiljard för hela vårdkedjan), arbetsrätt (fler undantag från turordning vid uppsägning), migration (utökad rätt till anhöriginvandring), nya stambanor för höghastighetståg, färre betalar statlig inkomstskatt med mera.

En del av det här behöver inte vara dåligt sett ur socialdemokratiskt perspektiv. Men som alltid bor djävulen i detaljerna, så det beror på hur förslagen genomförs. Men någon S-framgång är det ju inte med skattesänkningar som främst gynnar de redan rika och när uppgörelsen nu släpper fram marknadsmässiga, icke partsförhandlade hyror i nybyggda lägenheter. Och hur det går i praktiken med att längre fram också se över skattesystemet och öka skatten på kapital går inte att säga nu.

Samma sak gäller utfallet av den större förändringen av lagen om anställningsskydd, LAS, till 2021. Samtliga fackliga organisationer anser att en ändring av turordningsreglerna i LAS vid uppsägningar inte löser några problem men däremot öppnar för arbetsgivargodtycke. Men inte heller arbetsgivarna vill ha en lagstadgad förändring av LAS utan föredrar att parterna förhandlar fram en lösning.

Hur som helst lär utfallet nu av uppgörelsen bli att Löfven kommer att fortsätta att styra Sverige som statsminister ihop med juniorpartnern Mp men att C och L stödjer regeringen i budgetfrågor men i övrigt står utanför regeringssamarbetet. Om den här regeringen och uppgörelsen sedan håller hela mandatperioden fram till valet 2022 är inte helt säkert. Alla inblandade parter tar stora politiska risker och ytterst förutsätter det att medborgarna visar sig gilla eller åtminstone tolerera den när förslagen börjar genomföras i praktiken på olika områden. Om så inte är fallet, går det inte att utesluta att det kan bli ett nyval innan nästa ordinarie val hösten 2022.

Men oavsett hur länge en ny Löfven-regering blir kvar så måste Socialdemokraterna nu rusta partiet för framtiden, vässa organisationen, sin politik (och programarbetet) och bli bra mycket bättre på att föra fram sitt budskap än fallet var i valrörelsen 2018 om trenden med fortsatt sjunkande väljarandel ska kunna brytas.

Robert Björkenwall