En positiv trend är att antalet människor som lever i extrem fattigdom har minskat drastiskt under samma period – från 1,9 miljarder 1990 till runt 690 miljoner människor på senare år.

Samtidigt med den utvecklingen har dock de växande tillgångarna i många utvecklingsländer, däribland Indien och Kina, i hög grad koncentrerats hos en mindre del av befolkningarna. Betydligt mindre har nått fram till de fattiga.

Det innebär att de flesta som lever i utvecklingsländer också lever i samhällen där inkomstskillnaderna ökar.

Att de stigande genomsnittsinkomsterna i utvecklingsländerna inte lika snabbt övergår i en ökad generell välfärd är mycket negativt. Dessutom leder de ökande klyftorna mellan rika och fattiga till att många känner sig utsatta för orättvisor. Det gör i sin tur att riskerna för politisk turbulens och instabilitet ökar – vilket kan få höga kostnader, både ekonomiskt och mänskligt.

Historiskt finns det starka bevis för att tillväxt och utveckling kan gå hand i hand med minskad ojämlikhet och en högre levnadsstandard för de fattiga. Det visar utvecklingen i Västeuropa under början av föregående århundrade, då välfärdsutvecklingen följde – eller till och med gick före – den ekonomiska tillväxten.

Delvis hängde detta samman med bland annat medicinska innovationer. Men till stor del berodde det på förbättrad service inom sjukvård och utbildning samt sociala satsningar och att de medborgerliga rättigheterna stärktes.

På senare tid har flera länder i Latinamerika visat hur en stärkt demokrati och satsningar på sociala välfärdsprogram kan leda till minskad ojämlikhet och förbättrade villkor för de fattiga.

Behovet av att motarbeta ojämlikheten har blivit än mer akut på grund av pandemin. Det senaste året har orättvisorna förstärkts genom att arbetslösheten har förvärrats och löner har pressats ned. De allra fattigaste och mest sårbara har drabbats hårt.

Svaga sociala skyddsnät och dåliga sjukvårdssystem har gjort att många fattiga hamnat i en mycket svår situation. Särskilt hårt har pandemin slagit mot kvinnor, som i lägre grad har tillgång till vård och arbeten, samtidigt som våldet i nära relationer har ökat dramatiskt.

Det går dock att göra ett flertal saker för att motverka utvecklingen – främst genom att satsa på en tillväxt som gynnar de fattiga, och genom att bygga ut välfungerande sociala satsningar.

På det makroekonomiska planet är stabilitet en viktig faktor. Det glöms ofta bort hur sårbara de fattiga är för stigande inflation, ekonomiska nedgångar, övervärderade valutakurser och höga räntor. Det är ingen enkel uppgift att hålla detta under kontroll för de regeringar som samtidigt måste bemöta pandemins effekter – men det måste göras.

En annan viktig åtgärd är att öka de fattigas tillgång på den service som krävs för att de ska kunna leva ett produktivt liv. Det handlar bland annat om tillgång på rent vatten och toaletter, en utbyggnad av elnät och kollektivtrafik.

Lika viktigt är att öka tillgången på sjukvård och utbildning och möjligheten till finansiella tjänster i form av krediter – både på landsbygden och i städerna.

Dessutom är det avgörande att utvecklingsländerna gemensamt arbetar för handelssystem som gör det möjligt för dem att producera det som passar bäst för ländernas förutsättningar.

För närvarande täcks bara en liten del av befolkningarna i världens utvecklingsländer av välfungerande sociala skyddsnät. Detta måste förändras radikalt – inte som en del av ett välgörenhetsprojekt utan för att det handlar om ett socialt ansvar.

Även i världens rika länder började inkomstskillnaderna att växa under 1980-talet, inte bara i USA utan även i länder som Tyskland, Danmark och Sverige. Detta är inte bara resultatet av marknadsdrivna förändringar, utan också av politiska beslut, bland annat i form av sänkta skatter för de rika.

I många länder förstärktes den utvecklingen i samband med finanskrisen 2008, då enorma offentliga summor gick till att rädda finansiella institutioner och industriföretag som ansågs vara ”för stora för att falla”.

Nu finns det tecken på att en liknande utveckling kan ske i återuppbyggnadsarbetet efter pandemin. Jättelika belopp kan komma att gå till stora företag snarare än till de fattigaste, vilket riskerar att stärka trenden med en ökande ojämlikhet.

De kommande decennierna har världens utvecklingsländer en historisk möjlighet inte bara att ytterligare minska inkomstskillnaderna jämfört med världens industriländer, utan också att se till att tillväxten kommer alla till del.

*Daud Khan är ekonom och konsult och arbetar som rådgivare åt statliga och internationella institutioner. Han bor i Italien och Pakistan. Leila Yasmine Khan är skribent och har en examen i filosofi.