Denna något säregna franska vänster blir utförligt behandlad i en ny bok skriven av Jorma Turunen som bland annat varit generalsekreterare för Arbetarnas bildningsförbund (ABF) i Finland. I svensk översättning blir boktiteln ”Den franska vänsterns berättelse från den stora revolutionen till nuläget”. Verket är starkt präglat av breda översikter om vänsterns utveckling efter den franska revolutionen 1789. Läsaren ser att författaren besitter djupa insikter både i fransk politik, fransk historia, fransk kultur och särskilt fransk mentalitet. De politiska begreppen höger och vänster har sitt ursprung i den franska revolutionen. Vänster stod för liberalism, framsteg och förändring medan höger betydde en konservatism för att bevara det bestående.

Turunen konstaterar med all rätt hur starkt minnena från denna stora revolution år 1789 lever kvar i det franska medvetandet. Partierna och presidentkandidaterna brukar i sina valkampanjer lyfta fram revolutionens honnörsord frihet, jämlikhet och broderskap. Och när Frankrike skakas av omfattande proteströrelser så är det många kommentatorer som genast drar paralleller till de dramatiska händelserna för mer än tvåhundra år sedan. Senast skedde detta i samband med de såkallade gula västarnas protest.

Historikerna pekar alltid på likheterna mellan 1789 , ”det galna året” 1848 samt Pariskommunen 1871. Men man ska kanske ändå kanske akta sig för att göra alltför stora likheter mellan då och nu. Turunen menar till exempel att jakobinerna under den revolution som startat 1789 först representerade en mera moderat inriktning, men att de radikaliserades då arbetarnas inflytande växte. Andra historieforskare anser att industriarberarna på grund av sin numerära litenhet spelade en ganska undanskymd roll i 1700-talets revolutionshändelser.

En av de samtida som skarpsinnigt analyserat den franska revolutionens förlopp är Hegel. Den tyske filosofen som genom sina dialektiska triader såg historien löpa genom språng uppåt via tes-antites-syntes. Hegel hade i sin ungdom fascinerats av den franska revolutionen och tillsammans med några studiekamrater planterat ett så kallad frihetsträd till revolutionens ära. Men när revolutionen framskred för att till slut ända i Robespierres och Välfärdsutskottet skräckvälde tog Hegel definitivt avstånd från. överdrifterna. Livet igenom ansåg han dock revolutionen nödvändig för att sopa bort gammalt bråte i form av feodalvälde och kungligt godtycke. I Turunens bok nämns Hegel emellertid bara en gång i förbigående. Och det i samband med hans
inflytande på Karl Marx.

När det gäller händelser i modern tid så ges studentrevolten i maj 1968 stort utrymme. Inte utan orsak, därför att det året blev en slags ”fransk minirevolution” för den generation bokens författare tillhör. Relativt ingående berättas om hur missnöjet både bland franska studenter och unga industriarbetare länge legat och pyrt under ytan innan allt plötsligt som en explosion bubblade upp vårvintern 1968. I de latinska kvarteren i Paris restes barrikader medan polis och studenter utkämpade gatustrider vilka skulle kulminera i en generalstrejk. Men studenternas aktioner ledde ofta till på det för fransmännen typiska sättet i ändlösa diskussioner bland annat inom Sorbonne-universitets väggar.

Genom sitt skickliga taktikerande och genom att vädja direkt till det franska folket för lag och ordning lyckades den dåvarande presidenten Charles de Gaulle ta udden av hela revolten. Något försök till ett nytt skräckvälde, denna gång utövat av de radikalaste studenterna, hann aldrig se dagens ljus. Men det våld vissa vänsterextrema grupper började utöva mot polisen ger en antydan om att Robespierres metoder inte stod helt främmande för alla.

I boken hänvisas med all rätt ofta till studentledaren Daniel Cohn-Bendit som spelade en mycket framträdande roll i 1968 års händelser. Två andra ledare som Jacgues Sauvageot och Alain Geismar kunde faktiskt också ha nämnts.

En mycket träffsäker analys gör Turunen av det moderna franska socialistpartiets uppgång och fall. Det har sagts att maj 68 alla överdrifter till trots inte saknade djupa följdverkningar. Ett indirekt resultat blev till exempel grundandet av det nya Socialistpartiet 1969 och valet av partiets ledare Francois Mitterrand till president 1981. Men det blev ett parti som sedermera skulle gå ”från kris till kris” som en av kapitelrubrikerna lakoniskt lyder. Det är en levande beskrivning boken ger av Socialistpartiets fullständiga splittring under kongressen i Rennes i mars 1990. Inför öppen ridå och inför alla förvånade tevettittare såg man hur de rivaliserande grupperna runt Laurent Fabius och Lionel Jospin häcklade och slängde oförskämdheter och fräckheter rakt i ansiktet på varandra. Det enda som betydde något var den egna makten och positionerna inom partiet. Inte det politiska innehållet för att inte tala om ideal eller ideologi.

Väljarnas dom skulle därför bli hård. Socialisterna, en gång störst i parlamentet samt president- och premiärministerparti, har nu rasat ner till ett väljarstöd på fem procent. Om 68 års studentrevolt hade spårat ut i och lett till uppkomsten av en rad sekteristiska smågrupper från maoister och trotskister till anarkister som bara stred med varandra, så fick Socialistpartiet se sitt väljarstöd med tiden reducerat närmast till klassen av ett lilleputtparti. Som en slutlig symbol för förfallet påminner Turunen om hur man blev tvungen att sälja det närmast ikoniska partihögkvarteret vid Solférinogatan i centrum av Paris. För att travestera Hegel frestas man om de franska socialisterna säga tes-antites-platt fall. Inte ens Socialistpartiets föregångare, det förstenade SFIO, hade lyckats med att sjunka lika djupt.

Av det en gång så mäktiga franska kommunistpartiet är det inte heller mycket som återstår jämfört med fornstora dagar. Turunen påminner om hur naiva franska vänsterintellektuella med jämna mellanrum vurmat för kommunismen i allmänhet och tidvis också för stalinismen. Under de efterkrigstida åren dessutom med kultfiguren och modefilosofen Jean-Paul Sartre i spetsen. Senare skulle nog dessa intellektuella allt som oftast drabbas av en välförtjänt politisk baksmälla. Arbetslösa arbetare, isynnerhet unga, har redan i decennier känt en dragning till högerpopulismen. Tidigare välutbildade ledande socialister har å andra sidan sökt sig till Emmanuel Macrons nya rörelse, det republikanska partiet ”en marche” i hopp om fina belöningar i form av ministerposter, makt och inflytande.

Jorma Turunen medger att han inte alltid har så lätt att förstå varför fransmännen handlar som de gör. Arvet från den stora revolutionen är fortfarande ständigt närvarande. Turunen håller med Cohn-Bendit som sagt att Frankrike alltid är inne i en existentiell kris. Ändå framtiden? Hur länge ska de nuvarande konstellationerna hålla? Jorma Turunen måste ha haft glimten i ögat för han avslutar boken med orden: ”Med fransmännen vet man aldrig”. Och det låter väl nog så hoppingivande?

Recension: Jorma Turunen: Ranskan vasemmiston tarina Suuresta vallankumouksesta nykyhetkeen. Into Kustannus
Oy, 2019, 316 S.