Jag möter Jaana Trakossa, min nära vän, min medarbetare i flyktingfrågor. Hon har ungefär två och ett halvt års erfarenhet av arbetet med barn inom bland annat Save the Children och andra organisationer och samarbetet med grekiska medarbetare och myndigheter.

– Front line verksamheten kändes mest meningsfull, berättar hon. Vi åkte med bussar till stränderna och plockade upp flyktingarna när de kom i land. Barnen var våta ända in på blöjorna av havsvatten. Vi gav första hjälp, människorna var panikslagna men tacksamma över att ha klarat sig i land. Vi hade en buss som var varm som väntade. Vi delade ut varma drycker, torra kläder och tog hand om minderåriga som kom ensamma. Det var fin anda mellan oss som arbetade i teamet. Det var tunga tider, vi började cirka klockan 19 på kvällen och fortsatte till 3 på natten.

– Plötsligt händer det som vi aldrig trott skulle hända, år 2015 vällde flyktingarna in, den sommaren och hösten var mycket svåra! De frivilliga organisationerna, och de officiella också för den delen, kom mycket långsamt igång. Det fanns många myter och fördomar om olika grupper, de som kommer från arabiska länder är sådana… och sådana… Vi hade språksvårigheter. Flyktingarna tycktes rangordna sig, vissa grupper marscherade först till myndigheterna och sist 30 meter längst bak kom pakistanierna. EU:s avtal med Turkiet i flyktingfrågor gjorde det inte lättare. Grekiska staten hade inte heller färdigheter att ta hand om frågorna. De fanns mycket misstro och oförmåga att handskas till exempel med sjukdomsfall. När hotspot-lägret kom igång var det ständiga diskussioner om regler, om arbetet, om säkerhetsfrågor.

– Hur orkade du? frågar jag.

– Jag har ju ett förflutet inom djurskyddet. Jag är van vid sorg och panik. Flyktingarna var så oerhört svaga.

– Svårast var andras själviskhet! Många tog arbetet med flyktingarna bara för förtjänstens skull. Sjuhundra, sjuhundrafemtio euro är inte att förakta i en tid av arbetslöshet. Men de betydde också att många som anställdes var totalt olämpliga för arbetet. Att möta människor över språksvårigheter och ge dem hopp om framtiden är inte en lätt sak. Barnen var så traumatiserade. En flicka i sjuårsåldern gjorde inget annat än spelade spel på sina föräldrars mobil. Hon var inte kontaktbar, hennes fingrar knapprade på med spelen oavbrutet. Vad vi än arrangerade för aktiviteter så satt hon bara och spelade. Medan motsatsen, en pojke som fick tag på en boll, en kille från Syrien log från öra till öra när han fick bollen! Barnen behövde få leka och bli barn på nytt. Ett syriskt barn i 6-7 års ålder har bara sett krig, förstörelse och död.

– Kvinnorna var ett stort problem, analfabeter, totalt beroende av sina män. Vi ordnade en diskussionskväll med dem och diskuterade var de tyckte om eller inte tyckte om. Några berättade om misshandel, andra om hur armén kidnappat mannen, någon om att mannen vill ha en yngre fru istället. Avslutningsvis grät vi allihop. Men diskussionen utgick hela tiden från mannens roll i familjen.

– Människosmugglarna säljer drömmar om Europa, avslutar Jaana.

Men den europeiska verkligheten är en annan. Ibland undrar jag om inte de som lämnar allt, sin kultur, sitt språk, sin egen världsdel mådde bättre någon annanstans än i Europa. De blir lätt marginaliserade och offer för stora nya problem. Orkar de?

Jag har inget svar på den frågan.