För många liberaler i Sverige måste det enhälliga valet av Johan Pehrson och den vid landsmötet i stort sett helt frånvarande kritiken av samarbetet med ett parti med rötter till nazismen upplevas som ett klart paradigmskifte. Det har dessutom gjort det tydligt att för den liberala partiledningen överskuggar möjligheten att få ministerplatser i en regering budskapet i deras eget partiprogram. Där står det redan i inledningen: ”För att friheten inte ska bli ett privilegium för vissa behövs internationell solidaritet och stöd till demokratiska krafter i ofria länder. De demokratiska värdena måste försvaras också på hemmaplan, och varje tendens till rasism, ojämställdhet, inskränkthet och intolerans bekämpas”.

Uppenbart faller för såväl Johan Pehrson som representanterna på liberalernas landsmöte innehållet i Tidöavtalet och samarbetet med Sverigedemokraterna inom ramarna för partiprogrammet. För många andra inom det liberala partiet är det dock en obegriplighet. Kritiken har heller inte uteblivit. Den har kommit från både ett antal mycket väletablerade företrädare inom det liberala partiet i Sverige och även från liberaler i Europa. Många av de liberaler som slagits politiskt mot nazister och extremhöger känner sig närmast förrådda. Att som Johan Pehrson, med Tidöavtalet, kunna skriva under på ett politiskt mål där redan givna permanenta uppehållstillstånd ska kunna dras in och förvandlas till tillfälliga och där osvensk vandel ska kunna brukas för att utvisa människor från Sverige borde anses stå i strid med det liberala partiprogrammet. Att förslagen dessutom strider mot en rättsstats principer, svensk grundlag och regeln i svensk förvaltningsrätt där ett från staten taget beslut inte kan omvandlas till nackdel för en person.

Att det Tidöavtalet till trots varit klara problem även för Johan Pehrson att hitta en gångbar beskrivning av Sverigedemokrater vittnar de olika och svajiga svar han lämnat på frågan hur han ser på dem. Vid ett internt partimöte har han beskrivit Sverigedemokraterna som ett extremt och föga demokratiskt parti – en brun röra. I en intervju i TV svajade hans svar från att Sverigedemokraterna varit ett nazistanstruket parti med bruna rötter men som det nu ändå är möjligt att samverka med. Oaktat att det fortfarande fanns odemokratiska inslag i deras politik.

För liberala väljare borde de spretigt svajiga utspelen både väcka frågor och kännas djupt förvirrande.

Klarheten i den liberala politiken och vad partiet verkligen står för blir inte tydligare av att en rad tidigare intensiva kritiker av Sverigedemokraterna och klara motståndare till allt samröre med SD gjort en helomvändning. Bland de i dag inom Liberalerna ledande som vänt den politiska kompassen finns bland andra partisekreteraren Gulan Avci, partiets gruppledare i riksdagen Lina Nordqvist och tidigare ordförande i ungdomsförbundet och nu miljöminister Romina Pourmokhtari. Där har liberala idéer fått ge vika för makten. För fem ministerposter har samverkan med ett ur svensk nazism, rasism och djup främlingsfientlighet sprunget parti varit priset för att lämna det liberala partiprogrammets uppmaning. Detta att de demokratiska värdena måste försvaras också på hemmaplan, och varje tendens till rasism, ojämställdhet, inskränkthet och intolerans bekämpas. Men inte mera nu.

Frågan som nu – med bara 3 procent i stöd i senaste Ipsos/DN-mätningen – kvarstår att besvara är: Till vad behöver Sverige egentligen Liberalerna?

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare

Jaan Ungerson, diplomerad omvärldsanalytiker