Hittills har Tayyip Erdoğans agerande mot Sverige varit mer likt en vinstmaximerande basarhandlares i Istanbul än seriös politikers. Han har steg för steg och i takt med att den svenska regeringen fallit undan ökat på sina krav för ett ja till Sverige i Nato. Nya utspel med allt från krav på ändringar i svensk lagstiftning om organisationsfrihet till upphetsade krav på förbud mot koranbränning. Det senare kombinerat med krav på ändringar i den svenska yttrandefrihetsgrundlagen. Krav på utvisning till Turkiet av i Sverige bosatta kritiker av den turkiska regimen. I Vilnius kompletterades kravlistan med begäran att Sverige ska agera för att hjälpa Turkiet in i EU. Allt frågor som rimligtvis borde anses ligga långt vid sidan av en militär samverkan i Nato.

Vi var många som efter det så kallade Madridmötet, där Turkiet förde fram en rad synpunkter och krav för att godkänna Sverige och Finland som nya Natomedlemmar, menade att vi där rätat ut alla frågetecken och klarat ut de problem som funnits. Med Natochefen Jens Stoltenbergs närvaro vid undertecknade skulle vi lämnat över resten av processen till Nato. Stegen som behövde tas från svensk och finsk sida fanns klart beskrivna. De skulle förverkligas inom ramarna för såväl nationell som internationell lag och rätt. Och tyngdpunkten var klar. Den låg på vapenköp och skärpta åtgärder mot terrorism.

Men knappt hade bläcket hunnit torka på namnteckningarna innan Tayyip Erdoğan kom med nya krav. Han kallade överenskommelsen ”en diplomatisk seger” för Turkiet och gjorde klart att det nu måste följas av riktiga och av Turkiet ansedda som tillräckligt djupgående handlingar för att Turkiet skulle godkänna något nytt Natomedlemskap. På en pressträff där journalisterna frågade vilka de 23 terroristerna var som Turkiet nu, enligt Madrid-dokumentet, ville få utlämnade från Sverige svarade han – inte 23 utan 73 personer. Kraven på utlämningar hade snabbt ökat med över 200 procent.

Dessvärre har såväl Ulf Kristersson som resten av den svaga moderatstyrda regeringen låtit sig dompteras av den turkiske presidenten. Man har vikit ner sig, lämnat löften och i omgångar rest till Ankara för att fjäskande blidka en Erdoğan som knappast låtit sig imponeras av svenskarnas konststycken och politiska frivolter. Resultatet har bara blivit nya och vassare turkiska krav. Man har som regering inte bara sålt ut sig själv utan också Sverige som land. De närmast pinsamma föreställningarna har också med bitvis stigande förvåning noterats i stora delar av omvärlden.

För Turkiet och Tayyip Erdoğan finns om viljan finns alla möjligheter att snabbt se till att godkänna Sverige i Nato. Ett snabbt inkallat parlamentsmöte skulle räcka. För svensk del måste det nu vara slut med allt krypande inför de turkiska kraven. Om inget godkännande kommer inom kort bör Sverige meddela att vi lägger vår Natoansökan vilande och samtidigt förklara att vi då också frånträder avtalet från Madrid. Den fortsatta gången blir då en fråga helt för Nato att hantera. Den dag man säger att Sverige kan träda in ska vi vara beredda att göra det. Men att månad efter månad låta sig förödmjukas av en turkisk president som stadigt skjuter på beslutet genom att säga: ”Vi ska släppa in Sverige så snart som möjligt” borde för länge sedan ha passerat gränsen för det tolerabla. Nu är det dags för regeringen Kristersson att visa att de trots allt ändå förmår agera. Dansandet efter Erdoğans nyckfulla pipa är över nu.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare

Jaan Ungerson, diplomerad omvärldsanalytiker