Bok: Deborah Lipstadt, Der neue Antisemitismus, Berlin Verlag, München 2018, 304 sidor. Den engelska utgåvan Antisemitism Here and Now publiceras i februari 2019.

Det finns rapporteringar om att argsint menade tilltal som ”jude” går hem för att dissa eller mobba skolkamrater i bland annat invandrartäta stadsdelar i Berlin.
Motsvarande observationer görs främst inom gruppen med arabisk-muslimsk bakgrund. Till den hatiska atmosfären hör dessutom både våldsamma och verbala utfall mot judiska medborgare. Som bara en orsak för dessa övergreppsscenarier uppges den jäsande Israel-Palestina-konflikten.

Berlin är inget undantag. Hatet växer och livnär sig även på grund av andra djupt förankrade fördomar. Gång på gång föfäras offentligheten dessutom av brutala gärningar. I färsk minne är fortfarande de elva dödsoffren efter skottdådet vid en synagoga i den amerikanska staden Pittsburgh i höstas.

Syftet med Deborah Lipstadts senaste bok Der neue Antisemitismus är att presentera och diskutera historiska sanningar samt aktuella hotbilder. Till formen väljer hon fiktiva personer som bollplank i en tänkbar
e-mail-korrespondens om antisemitismens relevans.

Hennes alster passar som hand i handske med den i december av EU:s byrå för grundläggande rättigheter publicerade utredning om antisemitism i Europa.
I undersökningen deltog 16 000 judar i tolv EU-länder. Studien upplyser om att hela 85 procent av de tillfrågade uppfattar antisemitism som ett allvarligt problem i de respektive länderna.

Framstående förintelseforskare
Sedan 2014 undervisar Deborah Lipstadt som professor för modern judisk historia och Förintelsen vid Emory universitetet i Atlanta. Hennes arbete på detta område prisbelönades 2018 med det renommerade tyska ”Carl-von-Ossietzky-Preis”.

Deborah Lipstadt föddes 1947 i New York. Som forskarprofil blev hon kanske mest känd genom en spektakulär rättegång i London år 2000.
Förfarandet hade ansträngts av den ökände brittiske holocaustrevisionisten David Irving. I boken Denying the Holocaust (1993) hade Lipstadt kännetecknat honom som ”autentisk förnekare”.

Nazitysklands förintelseförsök mot de europeiska judarna är världshistoriens bäst dokumenterade folkmord, skriver Deborah Lipstadt. Hon kompletterar sedan med den snarare retoriska frågan om varför Tyskland annars skulle ha erkänt det enorma moraliska och finansiella ansvaret?

David Irvings bisarra försök att få juridisk upprättelse mot denna ”förolämpning” slutade med raka motsatsen. Domarna i London fastslog att han själv systematiskt manipulerade det historiska faktaläget.

Men mytspridningen med syftet att förneka eller förringa Förintelsen fortsätter (dessvärre) oförtrutet även efter Irvings krossande rättsliga nederlag.

Som exempel för denna attityd stod bland annat den tyske högerpopulistiska partiledaren Alexander Gauland. Enligt honom var Hitler och nazism enbart en ”fågelskit i den mera en 1000-åriga framgångsrika tyska historien”.

Han befinner därmed på samma spår som den gamle Front National grundaren Jean-Marie Le Pen.Han hade chockat med tesen att gaskamrarna i Auschwitz endast var en ”historisk detalj”.

I en intervju med nyhetsmagasinet Der Spiegel värderar Deborah Lipstadt motsvarande åsikter som en form av ”softcore denial”. Denna mjuka variant är enligt henne farligare och svårare att bekämpa än Förintelsens ”hardcore” förnekare.

Hatets ursprung
Vad är egentligen antisemitism? Deborah Lipstadt erkänner att hon själv har svårt att erbjuda en vattentät definition och ibland måste förlita sig på sina känslor.

”Jag känner av den attityden när jag konfronteras med den”, formulerar hon.

Det är inte alltid lätt att identifiera religions- eller kulturhistoriska myter och fördomar bakom gamla och aktuella avogheter mot judar.

Ändå förekommer även enklare mönster. Lipstadt redovisar bland annat den än i dag levande föreställningen om ”arvsynden” då judarna framställs som ansvariga för att Jesus korsfästes. Legenden bygger på att han misstänktes för att hota prästerskapets inkomster genom att kasta ut pengarväxlarna ur Jerusalems tempel.

I den kristna läran blev Jesus som Guds son och messias en central trosgestalt.

Följer man Deborah Lipstadt ledde konkurrensen mellan de två religionerna så småningom till judarnas marginalisering. Dess anhängare fick stämpeln på sig att vara en källa för ”ondskan”. Judarna ansågs enligt henne inte inte bara som ”en utan som den ultimativa fienden”.

I olika kulturer överlevde detta hat sedermera i tvåtusen år, lyder Lipstadts slutsats.

Främst under medeltiden uppstod myter om judarna som brunnsförgiftare eller att de ägnade sig åt bestialistiska riter med mord på kristna barn.

I en mörk och oupplyst tid förföljdes den religiösa minoriteten i brutala pogromer som sydabockar för allehanda olyckor, katastrofer eller misskördar.

Konspirationsteorier
Ytterligare drivande element bakom antisemitism tillkom inte minst på 1800-talet.

Det rörde sig enligt historikern Lipstadt om ett hopkok av rasism, religion, politik och/eller pseudovetenskapliga konspirationsteorier.

Judarna anklagades från både höger och vänster. Antingen var de socialister, kommunister eller åtminstone nationellt opålitliga internationalister eller så förolämpades de som pengagiriga kapitalister med målsättningen att styra världen efter den egna gruppens maktintressen.

Dryfus-affären i Frankrike eller den förljugna propagandan om judarnas medansvar för att det tyska kejsarriket förlorade första världskriget är klassiska exempel för gravt antisemitiska inställningar.

Särskilt usel och ödesdiger blev den nationalsocialistiska rasteorin om judarnas ”negativa arvsanlag”. Tillsammans med andra giftiga och verklighetsfrämmande teorier brädde den vägen till Auschwitz och förintelsen.

Den tyske filosofen Theodor W. Adorno beskrev antisemitism som ”ryktet om judarna”. En liknande tanke att själva diskrimineringen existerar oberoende av enskilda individers konkreta handlingar finner man även i Lipstadts alster.

Trump och Corbyn
För odlandet av gammaldags stereotyper mot judarna misstänks ofta den nationalistiska högern. Med den sfären avses dock inte bara oförbätterliga nynazister. Deborah Lipstadt kritiserar med blick på USA att även så kallade White Supremacy-anhängare eller den ökända Alt-Right-rörelsen står för en öppen eller illa kamouflerad antisemitism.
Främst USA:s president Donald Trumps generösa attityd gentemot dessa grupperingar ser hon med en stor nypa salt.

Vid olika tillfällen stod de bevisligen bakom aktioner med både rasistiska och antisemitiska framtoningar. Lipstadt saknar hårda avståndstaganden från Vita huset. Hon vill inte påstå att Trump själv är någon antisemit, men förebrår samtidigt hans policy som en uppmuntran för antisemitiska värderingar.

Trump undviker således konflikter med grupper som ligger bakom hans valseger.

När det gäller Europa så finns faran inte bara inom högerpopulistiska partier som Marin Le Pens Rassemblement National (fd Front National) eller tyska AfD.

Kritiskt granskande formuleringar riktar Deborah Lipstadt också mot regerande högerpartier i Polen och Ungern. I båda fallen anmärker hon på olika statligt legitimerade försök att manipulera historieskrivningen om Förintelsen.

Kan det finnas paralleller mellan Donald Trump och den brittiska labour-ledaren Jeremy Corbyn? Frågan låter möjligen avig. Deborah Lipstadt är historiker med vänsterliberal profil. Men självfallet blundar hon inte för att även sätta fingret på en vänsterorienterad antisemitism.

Enligt henne döljer den sig i regel bakom en kritik mot Israels Palestina-politik.

Med särskild uppmärksamhet ägnar hon sig åt Jeremy Corbyns ibland diffusa utspel. Redan 2010 talade han i brittiska underhuset på en Holocaust-minnesdag med den omstridda rubriken ”Från Auschwitz till Gaza”.

Lipstadt anmärker att det drogs högst märkliga jämförelser mellan judar, israeler och nazister. Inte förrän 2018 bad Corbyn om ursäkt för sin dåvarande medverkan.

Under Labour-kongressen 2017 uppstod sedan ändå nya irritationer när en del Labourmedlemmar ville utesluta judiska grupper, medan andra vägrade att döma ut förnekandet av Förintelsen.

Dessa och andra incidenter gav även ett dåligt eko i media. Bland annat ansåg kvalitetstidningen The Guardian att Corbyn visserligen inte själv är antisemit men att han befinner sig i ett nätverk med individer som sprider den värderingen.

Ett liknande mönster ser Deborah Lipstadt även i Donald Trumps irriterande fasoner.

Israel i fokus
Enligt utredningen Antisemitic Violence in Europe som 2017 publicerades av universitetet i Oslo begicks en stor del av de fysiska övergreppen mot judar av radikaliserade muslimer.

Av undersökningen framgår enligt Deborah Lipstadt att man även inom den gruppen hyser välkända konspriationsteorier om att 120 judiska familjer regerar världen eller att de viktigaste företagen befinner sig i judisk ägo.

Hon konstaterar vidare, att spridningen av en hatisk atmosfär dessutom påbyggs av den svåra situationen i Israel och Palestina.

Efter Paris-dåden i januari 2015 mot satirtidningen Charly Hebdo och den judiska mataffären Hyper Cacher talade den dåvarande franske premiärministern Manuel Valls (SP) om en ny antisemitism som uppstod i ”våra kvarter”.

Förevändningen om fiendskap mot staten Israel slår enligt den franske socialisten i vissa fall om i hat mot alla judar.

Är därmed all kritik mot Israel bannlyst som antisemitism? I den frågan är historikern Lipstadt både entydigt och modelbildande. Svaret är nej. Vid olika tillfällen fördömde även Lipstadt till exempel den israeliske ministerpresidenten Benjamin Netanyahu och hans regering för att inte främja en tvåstatslösning.
Samtidigt drar hon en röd linje. Gränsen gäller både för påståenden om att Israel bedriver folkmord mot palestinierna och för en politik som avser att ifrågasätta staten Israels existensberättigande.

När det sedan gäller förhållanden utanför Israel så har historien enligt Deborah Lipstadt visat att judarna alltid trivs bäst i samhällena där inte heller andra religiösa minoriteter diskrimineras.

Joachim Kasten
Hamburg, januari 2019