Henrik Helenius recenserar nyutgivna Jämlikhet är vägen till fred – Helsingfors svenska arbetarförening 120 år –“en liten men gedigen festskrift som passar bra också som gåva både till inhemska och nordiska partivänner”. 

Helsingfors svenska arbetarförening HSAF, grundad den 11 april 1899, är den äldsta bland de
finlandssvenska socialdemokratiska föreningarna. Den har ibland också kallats en ”en dvärg med en jättes huvud”. Med det syftar man på att föreningen trots sin numerära litenhet – medlemstalet har sällan ens gått över hundra – så har den genom sina namnkunniga medlemmar utövat ett politiskt inflytande som varit desto större. Störst bland dem naturligtvis Karl-August Fagerholm, mångårig talman, tre gånger statsminister och nära att bli Finlands president. Inte att undra på att man talat om ”Fagerholms förening”.

Intrycket av ansenlig politisk tyngd bara förstärks av den festskrift föreningen nu gett ut. Innehållet är
främst baserat på tal och föredrag som hölls under jubileumsåret ifjol. Det är en förening som blivit väl
dokumenterad under decenniernas gång. Bland annat har Rolf Johansson skrivit två förtjänstfulla
historiker med anledning av tidigare jubiléer.

Redan i förordet konstaterar Helsingfors svenska arbetarförenings nuvarande ordförande Folke Sundman att föreningen år 1899 var med om att grunda såväl Finlands socialdemokratiska parti som Finlands svenska arbetarförbund, nuvarande Finlands svenska socialdemokrater. Det är ett arv som förpliktar, menar Sundman. Och det med all rätt.

År 2018 arrangerade Helsingfors svenska arbetarförening två miniseminarier kring de prominenta
medlemmarna K.H. Wiik och K-A Fagerholm. Förre utrikesministern Erkki Tuomioja belyser i ett kapitel K.H. Wiiks insatser bland annat för att förena nationalism och internationalism. Det framgår hur Wiik före inbördeskriget varnat de röda från att ta till våld. Om man så gjorde skulle resultatet vara en katastrof. Vilket det det också blev.

Som socialdemokratisk partisekreterare spelade Wiik en central roll under mellankrigstiden. Hans
språkkunnighet bidrog dessutom till att ge honom ett omfattande internationellt kontaktnät. Wiiks varningsord bekräftas av Rolf Johanssons kapitel om den finlandssvenska arbetarrörelsen i Helsingfors under inbördeskriget 1918. Man fick visserligen överta ett helt hus vid Trädgårdsgatan bredvid Kajsaniemiparken. Men förteckningen över stupade röda föreningsmedlemmar och fånglägrens
fasor talar sitt tydliga språk. Wiik hade haft alldeles rätt i sina dystra förutsägelser.

Konkret och gripande är Folke Sundmans bokrecension av Inger Jägerhorns bok om arbetaren Georg Wiktor Johansson som var hennes morfar. Det framgår att Johansson var en stor humanist och obetingad reformist. Rättfärdighet och medkänsla hade varit hans ledstjärnor. Men han knäcktes av inbördeskriget.

K-A Fagerholms gigantiska livsverk blir belyst av Ralf Friberg, Alf-Erik Helsing och Ulf Sundqvist. Friberg talar om ”fattigpojkens slumrande begåvning” som hos Fagerholm skulle komma till sin
fulländning inom Helsingfors svenska arbetarförening och Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb. Det var genom revyer, festtal och deklamarationer som Fagerholm kunde utveckla sina
träffsäkra, snabba och ibland bitande repliker. Men som Helsing konstaterar: de många uppdragen i allmänhet och jobbet som ung redaktör vid Arbetarbladet i synnerhet gav Fagerholm en god inblick i arbetarnas vardag i Svenskfinland.

Fagerholms respekt för demokrati och humanism och hans hårda motstånd mot totalitära ideologier
framgår med all tydlighet också av Ulf Sundqvists kapitel. Sundqvist framhåller att Fagerholms
statsmannastatus är odiskutabel och hans ”partipolitiska footprint” helt unikt. Den socialdemokratiska
partisplittringen som inleddes på 1950-talet blev djupare än många kanske trott från början. Sundqvist
jämför den med ”ett Shakespeares drama” där vän blev fiende och tvärtom. Men som Sundqvist
konstaterar: Fagerholm var en medlare och en brobyggare vars tredje linje som också företräddes av bland annat Mauno Koivisto segrade under Rafael Paasios ledning.

Thomas Wallgren är medlem av Helsingfors svenska arbetarförening och sedan tio år de finlandssvenska socialdemokraternas enda representant i Helsingfors stadsfullmäktige. Han har ett kapitel baserat på ett tal han höll vid de rödas minnesmärke i Helsingfors första maj 2018 som heter ”Jämlikhet är vägen till fred”. Det blev även festskriftens boktitel. Wallgren skriver om hur såren efter ett inbördeskrig länge plågar folk. Hans slutsats är emellertid klar: det inre sambandet mellan den demokratiska rättstaten och icke-våld. I det sammanhanget hänvisar han till Gandhis uppfattning att sanningens kraft är oförenlig med våld.

Redan i förordet talar Folke Sundman om risken för manlig dominans både i festskriften och i föreningens förtroendeuppdrag. För att i någon mån räta slagsidan medverkar Helsingfors svenska arbetarförenings hittills enda kvinnliga ordförande Britta Lindblom med ett kapitel som handlar om att politik inte bara är att vilja utan också att orka.

Det var ett förnuftigt beslut eftersom Lindbloms kritiska infallsvinkel ganska markant skiljer sig från de
övriga medarbetarnas. Det visar sig att hon stördes av hur mycket man bara talade om föreningens
stormän som just K.H. Wiik och K-A Fagerholm ytterligare förstärkt av deras porträtt som hängde på
väggarna i rum 22 i Folkets hus där föreningens möten hölls i decennium efter decennium. Visserligen i
sällskap med Karl Marx porträtt.

Hon berättar hur nybörjaren först är full av entusiasm för politikens konkreta frågor som dagvård,
äldreomsorg, bibliotek och trafikfrågor. Men det som nybörjaren inte förstår är långsamheten i politiken. Hon går så långt att hon vill revidera uttryckssättet att sikta mot stjärnorna men bara nå trädtopparna. I verkligheten når man möjligen de nedersta grenarna. Britta Lindblom påminner om hur viktig papperstidningen Arbetarbladet var. Dessbättre har hon fortsatt med sitt skrivande i ABL trots att tidningen numera enbart finns på nätet.

Några små randmärkningar närmast av teknisk art må tillåtas. Förteckningen över föreningens
förtroendevalda blev på något sätt inkonsekvent. Det står att Kaj Grundström från 1977 satt i
stadsfullmäktige som HSAF-representant. Men det blev han först senare. År 1976 kom han in från en
finskspråkig socialdemokratisk förening. Sigurd Norrmén var inte hela perioden 1968 – 1984
stadsfullmäktigemedlem utan suppleant 1977 – 1980. Dessutom valdes K-A Fagerholm till riksdagen
första gången 1930. Inte 1920!

Men småfelen stör inte helhetsintrycket. En liten men gedigen festskrift som passar bra också som gåva
både till inhemska och nordiska partivänner. I bästa fall kunde den också inspirera till fortsatt forskning på området. I Arbetararkivet finns stora mängder av intressant material om Helsingfors svenska järn- och metallarbetarfackavdelning som verkade i början av 1900-talet och som ger en mycket levande bild av den tidens stämningar. För att inte tala om Spårvägens svenska socialdemokratiska förening. Legendariska ”Spåran” kunde verkligen vara värd sin historik.

Peter Saramo (redaktion och layout): Jämlikhet är vägen till fred. Helsingfors svenska arbetarförening 120 år. Utgivare: Helsingfors svenska arbetarförening rf, 2019, 77 s.