Huvuddelen av anslagen i den statliga budgeten används till hälso- och sjukvården samt den sociala tryggheten. Om vi talar om alla offentliga samfund och räknar med arbetspensioner till den sociala tryggheten så är den vår överlägset största utgiftspost på över 60 miljarder euro, cirka tre gånger så mycket som social- och hälsovårdens utgifter. Utan pensionerna så är den aningen mindre än vården, men i stora bilden marginellt.

Båda användningsändamålen får drygt 20 miljarder euro i årets statsbudget. Men medan alla politiskt intresserade har följt med social- och hälsovårdsreformen som den intressantaste av långkörare är reformen av socialskyddet sällan i hetluften.

Förklaringarna är flera, och delvis helt förståeliga.

Social- och hälsovårdsreformen handlar om service som direkt är på liv och död, inte i längden utan här och nu. Hur lång väg till jouren? Hinner vi fram till förlossningsavdelningen? Hittas ett hjärtfel i tid? Lämnas en äldre person vind för våg på ett livsfarligt sätt?

En annan fråga har gällt kommunerna som ännu är enormt viktiga för identiteten. Hur deras roll förändrats, deras del i reformen har givetvis gjort att reformen gått på djupet hos många.

Vidare var och är vårdfrågan föremål för ideologiska avgöranden, som huruvida vården ska privatiseras eller inte och i så fall i vilken form och i vilken utsträckning?

Frågor av det sistnämnda slaget finns givetvis också med i frågor om socialskyddet. Och då vi behandlar dem på djupet har de också plats för frågor om hela vårt samhällsklimat och vår kultur. Som vid alla stora reformer finns här stora risker och stora möjligheter.

När är det dags?

Hur ser tidtabellen ut? Är det tyst om frågan helt enkelt för att den inte är aktuell?

Kanske. Men det är delvis upp till den politiska viljan hos nästa regering. Nu blev vi socialdemokrater inte statsministerparti, men låt oss börja med vårt valprogram. Där står att en reform av socialskyddssystemet är en av de största utmaningarna den här regeringsperioden.

SDP eftersträvar enligt sitt program en “reform av socialskyddet som uppmuntrar till delaktighet och förebygger fattigdom”, helt enligt vår allmäntrygghetsmodell. Enligt den ska reformen ske stegvis fram till år 2030.

Samtidigt som frågan är högaktuell är detta en fråga som inte ens nämndes i sonderarens frågebatteri inför regeringsförhandlingarna. Därmed inte sagt att inget kommer att hända den här perioden.

En sak som påverkar och ger en fingervisning är den parlamentariska kommittén där bl.a. Tarja Filatov (SDP) medverkade under förra perioden. Den inledde sitt arbete med reformen förra perioden och har mandat denna period ut om inget förändras. En möjlighet är att den fortsätter sitt arbete och gör mer förberedelser för en stor reform som förverkligas nästa period. Då är frågan hur mycket som i praktiken avgörs redan i den parlamentariska förberedelsen.

En annan möjlighet är att reformen görs i olika delar och att en del genomförs denna period, och flera under kommande perioder. Att en totalreform drivs igenom denna period är osannolikt, om än inte helt omöjligt. Det alternativet omfattar dock stora utmaningar. Eftersom ett lapptäcke ska ersättas av en ny helhet är det väldigt mycket juridiskt grovjobb och finlir i ofantliga mängder som väntar. Ett sådant skapande är krävande också utan politisk kamp om innehållet, vilket förstås skulle höra till saken.

Det finns en övergripande vilja att förenkla systemet, att förenhetliga, att göra det smidigare, att åtgärda flitfällor och så vidare. Men då det kommer till kritan, till pengar och frågor om stödnivåer finns förstås olika uppfattningar. Detsamma gäller delvis strukturerna. Detaljer är mer än detaljer i dessa frågor, och de är många. Väldigt många.

Är frågan om basinkomst aktuell?

Nej, men…

Frågan om socialskyddets förnyelse har fått mest uppmärksamhet då den handlat om en basinkomst eller medborgarlön. Detta till förtret för oss i SDP som har dessa frågor som vår hemmaplan, men förlorade hemmaplansfavören i debatten då frågan om basinkomst blev den viktigaste och vi blev nej-sägare trots att vi verkligen har ett program, en modell för att förnya systemet i rättvis riktning på ett hållbart sätt.

Det är helt förståeligt att basinkomsten stal showen i och med att en sådan reform skulle förändra mycket också kulturellt – på gott och ont. Egentligen är vi i SDP väldigt eniga om målet med de som förespråkar en basinkomst, men oeniga om medlen. Vi vill också att alla ska ha den typ av trygghet som en basinkomst skulle medföra, men vi tycker det är ineffektivt använda pengar att ge den till precis alla. För det är inte i praktiken så enkelt att “beskatta bort basinkomsten” från höginkomsttagare även om det finns teoretiska modeller för detta. Det är också bland annat möjligt att den beskattningen skulle gå om intet via utökat användande av olika avdrag.

Sedan är det inte sagt att byråkratin minskar så mycket som ofta påstås. För det behovsprövade stödet måste bli kvar, eller så måste grundlagen ändras eller nivån på stödet vara ofantligt hög vilket blir orimligt dyrt. Därtill finns risk för att en basinkomst påverkar löneutvecklingen negativt genom minskad press från löntagare, vilket gör att sysselsättningseffekten trots alla fördelar kan bli mindre än vad som ofta uppmålas.

Ett annat problem med basinkomsten är att den lägger alla ägg i samma korg, varpå variationerna från en regering till en annan kan bli stora för stödnivån över hela linjen. En positiv sak med dagens delvis problematiska system är att allting inte kan slaktas på en gång utan varje nedskärning kräver skilda lagändringar som alla kan stöta på patrull av olika typer. Som det sagts flera gånger: det gäller att vara på sin vakt då högern flaggar för en basinkomst, och det händer. Det finns risk för att det blir ett för lågt stöd som också de rika drar nytta av på ett orättvist sätt. En ineffektiv och osund användning av pengar.

Vår socialdemokratiska väg framåt? Ett enhetligare system med ett behovsprövat stöd och ett gemensamt orsaksprövat stöd för alla nuvarande orsaker – plus inkomstrelaterade stöd enligt samma system som idag – kompletterat med negativ inkomstbeskattning för låginkomsttagare.

Stöden finns för en anledning. För att människor i vissa situationer behöver dem, att det är vettigt att de får dem. Det skadar samhället på lång sikt om folk låter bli att söka dem för att själva sökandet och byråkratiska slitet blir för jobbigt, om rädslan att återkrävas stöd blir för stor.

Mer flexibilitet behövs, mer smidighet likaså. Samtidigt måste vi komma ihåg att nuvarande system inte har stampat helt på stället utan också utvecklats. Det missar många som inte behövt stöd på flera år. Studerandes inkomstgräns är exempelvis inte lika låg som när jag studerade. Eller som den var ännu förra perioden.

Det är inte heller omöjligt att kombinera småjobb och arbetslöshetsbidrag idag. Det finns jämkad arbetslöshetsförmån. Men den behöver utvecklas. Vi har många skräckexempel på där aktivitet hämmas genom systemets stelhet. En typ av sådana fall är de där någon mister sin arbetslöshetsersättning på grund av att ha inlett studier, men samtidigt inte kan få studiestöd på grund av studiernas typ. Dessa personer är långt ifrån de enda som faller mellan stolar.

Vad händer?

Utifrån vad den parlamentariska kommittén kom överens om, och inte kom överens om, förra perioden, står det ändå klart att en basinkomst inte är det realistiska alternativet för reformen detta årtionde. Nu är det förstås avgörande vad kommande regeringsprogram innehåller för skrivelser om reformen. Eftersom det blåser kyligt från höger kan det trots allt utvecklingsbehov vara välkommet med fortsatt arbetsro till kommittén och endast några första ändringar enligt “minsta gemensamma nämnare” den här perioden. Samtidigt behövs förberedelser för en större reform efter nästa period. Förhoppningsvis under socialdemokratisk ledning.

Johan Kvarnström

Korrigering 29.4 kl 17.05. Filatov medverkade i kommittén under förra perioden men var inte dess ordförande.