Bokrecension av Jacob Söderman

Seppo Tiitinen föddes 1947, som en i de stora årskullarna efter kriget, i en jordbrukarfamilj i Timola by i Leppävirta.

Byn gränsar till industristaden Varkaus, där Tiitinen avlade sin studentexamen på våren 1966.

Särskilt stolt är av över sin laudatur i svenska:

”Jag gjorde inga fel alls”.

Familjens gård var en av de större i kommunen. Familjen var centerpartiets trogen, närmare bestämt K-linjen. Ahti Karjalainen var länge favorit.

Skolstaden Varkaus var en av de rödaste i landet. Inbördeskriget 1918 hade varit grymt i staden.

Tiitinen lyckades komma in i juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet på hösten 1966 och avlade sin examen i snabb takt.

Den lokala riksdagsmannen Pentti Pekkarinen skaffade honom en anställning – via Jaakko Numminen – som tillfällig föredragande vid undervisningsministeriet i december 1969.

Han stötte på minister Ulf Sundqvist – den yngste genom tiderna – på ministeriet 1971. De kom bra överens.

Redan år 1972  blev han sekreterare vid riksdagens kulturutskott, vid sidan av sin tjänst vid ministeriet.

När riksdagens grundlagsutskottets sekreterare Juhani Perttunen plötsligt kallades till president Kekkonens kanslichef, valde utskottet Tiitinen i hans ställe år 1977. Han var samtidigt sekreterare i utrikesutskottet. Han blev fast anställd vid riksdagen.

Tvist om lagstiftningsordning

Jag var medlem i grundlagsutskottet sedan 1972, Perttunen hade varit en bra sekreterare. Tiitinen kom snabbt in i jobbet.

Vi hade ett nära samarbete med Centern i utskottet. Vi lyckades så undvika reaktionära tolkningar av grundlagen.

Från sin tid i grundlagsutskottet skriver Tiitinen bara om en sak: tvisten om i vilken ordning det så kallade Markpaketet skulle stiftas 1977.

Regeringen föreslog grundlagsordning, då det ingick en möjlighet i lagförslaget att skala bort en överstor vinst vid markförsäljning, en vinst som skulle uppstått via planering.

En del av denna föreslogs tillfalla kommunen.

Inför att bilda en ny regering kom Kalevi Sorsa och Johannes Virolainen överens att den skall stiftas i enkel lagstiftningsordning.

De flesta sakkunniga var av den meningen. Dessvärre hade justitiekansler Risto Leskinen läst en bok av Antero Jyränki.

I boken hade han – teoretisk som han var – skrivit att Finland kunde övergå i socialism genom att man i grundlagsutskottet inte mera skulle förorda kvalificerad majoritet vid ingrepp i äganderätten.

Grundlagsutskottet stannade för enkel majoritet, men Risto Leskinen fronderade.

Det blev en bitter batalj med flera ronder innan president Urho Kekkonen fastställde lagen som stiftats med enkel majoritet.

Tiitinen hamnar i hetluften

Tiitinen hade som ung jurist haft stor respekt för justitiekanslern. Nu hamnade han som 29 åring att trotsa honom och finna att hans – Tiitinens – sida avgick med segern.

”Min rädsla för herrar dog i juni 1977”, skriver han.

Redan år 1978 kontaktar inrikesminister Eino Uusitalo Tiitinen. Han säger att Tiitinen borde anmäla sig för chefsposten för skyddspolisen.

Arvo Pentti avgår med pension. President Kekkonen vill att Skypo skall ruskas om och förnyas. Nya kvastar sopar bäst.

När Tiitinen tvekar, säger Uusitalo, centerpartist även han, att man inte säger nej till president Kekkonen.

Så utnämns den trettioåriga Seppo Tiitinen till chef för skyddspolisen, som inte följt med sin tid på åratal.

I Hans majestäts tjänst

Under den luriga rubriken i ”Hans majestäts tjänst” berättar Tiitinen om sin tid som Skypo-chef åren 1978-1990.

Det är en samling läckra historier som berättas med savolaxiskt tonfall.

Skypo är på den tiden ”presidentens polis.”

Särskilt intressanta är avsnitten om Tiitinens samarbete med president Kekkonen och med president Koivisto. Han beundrar dem båda.

Därtill är kontakterna med den ”finlandiserade” KGB-generalen Viktor Vladimirov, ofta kallad Vihtori, intressanta.

Många episoder från denna tid berättas utförligt. En ny tid för samarbete västerut gryr för Skypo.

Sorsa tar Tiitinen till riksdagen

Efter ett tiotal år i det jobbet är han led på det hela.

På en resa lyckas han övertyga talman Kalevi Sorsa om att skaffa ett nytt jobb åt honom.

Sorsa tar honom till riksdagen som biträdande generalsekreterare år 1990.

År 1992 väljs Tiitinen till generalsekreterare av riksdagen. Det blir hans längsta period på samma arbetsplats. Han pensionerar sig år 2016.

Från den tiden finns det också dråpliga historier berättade i boken.

När talman Paavo Lipponens delegation besluter köpa vin av Zacharias Sundström, under ett besök på hans vinodling i Sydafrika, blir startskottet för en.

Det finns många andra i boken.

Förnyar Skypo, gör oss klara för EU

Seppo Tiitinen förnyade Skypo till en modern säkerhetspolis och öppnade ovärderliga och fungerande kontakter till västvärldens motsvarande organisationer, USA och Storbritannien inbegripna.

Som generalsekreterare ledde hand arbetet att få riksdagens roll betydelsefull inom EU. Riksdagen bör veta vilken EU-lagstiftning som planeras och i tid kunna söka påverka dess innehåll.

Han ledde också arbetet för att förnya vår nya grundlag av år 2000.

När det gäller sin fritid bekänner han sin kärlek för opera. Han satt länge i operans styrelse.

Han och Matti Ahde gjorde ett monumentalt jobb för att få det nya operahuset vid Tölöviken till stånd.

Han nämner sitt intresse för Warkaus Pallos ypperliga bandylag, som han stött på många sätt.

Det finns ett lekfullt sätt att tala om stora personligheter från Savolax.

Man kallar dem för ”Suuri piällysmies” med ett grin.

Med beaktande av den gärning, som Seppo Tiitinen utfört för republiken skulle jag nog kalla honom för en statsman, en stor statsman.

Det är alltid skäl att läsa böcker till slut.

När han sammanfattar sina erfarenheter i slutet av boken, skriver han på sista sidan:

“Sverige som vår granne har haft en väldigt positiv inverkan för oss. Det är viktigt, att denna samhörighet med Sverige (vuosisatainen Ruotsi-yhteys) sedan århundraden hålls i skick”.

Statsmannens ord är värda att minnas.

Jacob Söderman