Parlamentet företräder folkets intressen i lagstiftningen på EU-nivå och axlar därtill ett stort ansvar i uppgiften att se till att andra EU-institutioner fungerar demokratiskt. Det låga valdeltagandet visar dock att mycket finns kvar att göra för att unionen ska uppfattas som betydelsefull och begriplig i fler människors liv.

Denna bit hänger starkt samman med EU som fredsprojekt som det ofta kallas. Det är en korrekt term i andemening ur ett historiskt perspektiv, även om ordet projekt tyvärr främst används för sådant som har en tydlig början och ett slut. Medan vi må sträva efter en fortgående fred med stabiliserande inverkan globalt.

Unionen kunde bättre beskrivas som en potentiell aktiv global fredsaktör med ett internt fredsskydd. Men vad göra då demokratin undergrävs i egna medlemsländer? Finland arbetade som ordförandeland föredömligt, men utan avgörande framgång, för att binda EU-stöd till ländernas rättsstatliga situation. Med andra ord: de som missköter demokratin ska bli utan pengar, i varje fall få mindre manna från EU:s kända byråkratiska stödhimmel. Motståndet kom förstås precis från de länder som valt en, för Europas stabilitet, farlig väg.

Om demokratin urholkas, om rättsstatsprinciperna åsidosätts, om yttrandefriheten stryps och mänskliga rättigheter försummas kan EU inte i längden garantera fred och trygghet. Därför är det av största vikt att agera resolut då sådana fenomen uppträder.

Det gör de nu – mer och mer.

Problemet är reellt i flera EU-länder och värst i Ungern. Så sent som denna vecka stoltserade landets politiska ledning med att vägra godkänna Europarådets konvention mot kvinnovåld. Den amerikanska organisationen Freedom House konstaterar denna vecka i en rapport att Ungern nu inte längre kan räknas som en demokrati. Även Polen placeras i en lägre kategori än starka demokratier. Högerpopulistiska EU-kritiker skulle ha mycket att med rätta skälla på, men deras argument glider dem ur händerna då de delar politisk hemvist med just Ungerns och Polens ledare.

Dessa länder motarbetar också en ambitiös klimatpolitik, av rädsla för att de ska missgynnas. Men alternativet kan inte vara att tuta och köra fossilt och glömma klimatet på grund av denna farhåga. EU måste kunna visa hur en omställning görs rättvis och solidarisk både mellan och inom länder. Med en höjd blick är det enda moraliskt hållbara för EU att gå i bräschen och förverkliga det uttalade målet med att bli världens första kolneutrala kontinent. Det är dessutom så att de ekonomiska konsekvenserna i sin helhet beräknas bli positiva. Oavsett så har vi en skyldighet att agera. Arbetet med den gröna given (Green deal) fortsätter på flera nivåer.

På denna gröna punkt ser jag ett hopp, trots allt. Däremot verkar situationen låst och unionen  handlingsförlamad i försöket att enas kring en asylpolitisk linje. Nuvarande system är orättvist mot länder som Grekland och Italien medan den gynnar Turkiet (på tal om länder med “demokratiunderskott”) och skapar lidande hos människor som tagit till flykten. Den primära frågan borde vara hur vi bäst garanterar de mänskliga rättigheterna; hur vi behandlar människor med värdighet och skapar ett fungerande integrationssystem. Frågan är helt i skymundan i och med coronakrisen, men inget tyder på att den blir något annat än större än någonsin i framtiden.

Maj 2020. Coronakris och lövsprickning, undantagsförhållanden och tidiga vitsippor där jag rört mig i södra Finland. Statsminister Sanna Marin leder oss föredömligt genom en kris av historiska mått. Samtidigt fortsätter stödet för socialdemokraterna att öka, vilket det gjorde redan innan krisen. Populisterna är inte längre herrar på galluptäppan. En solidarisk socialdemokrati visar vägen istället. Men så här på Europadagen: visst är perspektivet i människors vardag nu landet Finland och inte alls EU, även om unionen förstås också skridit till en uppsjö av åtgärder och handlingar och har en avgörande skillnad för hur vi tillsammans som kontinent tacklar denna pandemi.

Den evigt svåra ekvationen ligger i att EU måste komma närmare men utan att överta mer makt. Jag är långt ifrån en EU-kännare. Och jag är knappt en planta, snarare ett frö i utrikespolitiken. Men en sak vet jag med orubblig övertygelse: Europa har inte råd att ge fascismen lillfingret. Allt som byggts upp under årtionden ska inte få raseras. Europa ska inte förlora sig själv. När allt kommer omkring har vi kommit långt, väldigt långt, trots alla brister och all alienation. Europa byggs fortfarande, utvecklas också i positiv och konstruktiv riktning på många plan. Det är tusenfaldigt mer än brexit och Viktor Orbán. Idogt arbete för unionens goda sidor utförs konstant. Det är värdefullt. Det finns hopp. Jag tror på att den gröna given ger resultat med tiden. Jag tror att demokratin segrar.

Glad Europadag!