Bokrecension: Joshua Green, Devil`s Bargain, Penguin Press, New York 2017, 272 sidor.

Än i dag undrar många världen över hur detta kunde hända. Frågan syftar till en nästintill mardrömsaktig utveckling som ledde till att Steve Bannon och Donald Trump ”stormade” USA:s presidentämbete. Den amerikanske journalisten Joshua Green använder denna dramatiska formulering redan på framsidan till sitt senaste alster ”Devil´s Bargain”.

Låt mig för ovanlighetens skull inleda recensionen med den följande analysen:

Sedan januari 2016 regeras Förenta staterna av en president som främst utmärker sig genom en enastående politisk kompetens. Han framstår som pålitlig hörnpelare i en värld präglad av spänningar och våldsamma konflikter. Hans beslut är alltid genomtänkta och balanserade och tar även hänsyn till motpartens intresselägen. Hans valseger var dessutom ett resultat av en trovärdig personlig profil samt ett värdesystem där människornas jämlikhet står i centrum.

Till den politiska tragedin hör att en motsvarande eloge enbart kan klassas som ”alternativ sanning”. I en strängare och seriös bedömning bör det nog snarare klandras som ”fake news”. Själva begreppet fick en global spridning främst i och med Donald Trumps intåg i Washington och Vita huset. Men fenomenet att med hjälp av manipulation och lögner erövra makten har urgamla anor och intellektuella förebilder och kan tveklöst återfinnas i till exempel Niccolò Machiavellis skrifter.

Ödesdiger allians
Den röda tråden i Joshua Greens faktaspäckade bok är redovisningen om att USA aldrig hade fått en president Donald Trump utan Steve Bannons idoga insats som förberedde vägen till kandidatens slutliga seger.

Redan i inledningen formulerar författaren att hjärtat i relationen mellan Trump och Bannon utgjordes av en ”implicit bargain”, där en strateg med ”hard-right” nationalistiska värderingar fann rätt person för att bära den politiken ända in i Vita huset. I Greens egna ord var detta Trumps ”biggest deal of his life”.
Det som enligt författaren utmärker Steve Bannon är attributer som visar ett janusansikte. Å ena sidan beröms hans ”klara intelligens” som ändå paras med en ”manisk karaktär”.
Green använder även starka bilder. Bannon framställs som ”human hand grenade” samt en ”internet-era uppdatering av skådespelaren Slim Pickens i Dr. Strangelove som lärde sig att älska bomben”.

Innehållsmässigt drevs Trumps tidigare chefstrateg av en ”bombastic Islamophobia” och en hatisk iver att under alla omständigheter förhindra en valseger av Demokratiska partiets kandidat Hillary Clinton.

Bannon fick en nyckelposition och det råder nog inget tvivel om att han i den rollen uppmuntrade Trumps värsta tendenser, skriver Green i bokens första kapitel.

En avig berättelse
Till helhetsbilden om det udda paret hör att Trump enligt författaren inte var någon typisk presidentkandidat. Lika lite var Bannon en typisk strateg men däremot en ”briljant ideolog” från den yttersta högerkanten i USA.
I samspelet med Trump hade han de ”rätta” infallen och impulser. Inte minst drev han en framgångsrik valkampanj med hjälp av moderna och traditionella medier.

Som ideolog försörjde Steve Bannon presidentkandidaten med två centrala världsåskådningar (worldviews). Den ena utgjordes av kampen mot den fria handeln och den andra innebar ett politiskt fälttåg mot illegala immigranter.
Båda elementen smälte ihop till det ökända mottot ”America first”.
En slogan med gamla anor från 1930-talet då den redan hade använts av isolationistiska och antisemitiska strömmar i USA.

”Our back-up strategy ist to fuck her up so bad that she can´t govern…”, citerar Joshua Green Steve Bannons säregna vulgära ordval om det som planerades för att slå ut Hillary Clinton.
Även med hjälp av den högerpopulistiska sajten Breitbart-News konstruerade han en fälla som bidrog till Trumps slutliga valseger.

Men Bannon var förstås mediaproffs nog för att inse att en (smuts)kampanj som i bästa fall kunde mobilisera Tea Party-rörelsen inte räckte till.
Green redovisar i många detaljer hur budskapet att framställa Hillary Clinton som ”lögnare” med täta kontakter till den förment korrupta eliten i Washington och Wall Street fick formen av en ”us versus them”-populism.

Inte minst en skickligt styrd mediedebatt av författaren Peter Schweizers bästsäljare Clinton Cash bidrog till att Bannons och Trumps värderingar multiplicerades i USA:s centrala medier.
Överregionala tidningar som Times eller Washington Post samt tv-bolaget Fox News förde till Bannons glädje vidare en avvikande berättelse om Hillary Clinton.

Förebråelserna gällde bland annat ”oklara intäkter” av utländska donatorer till ”Clinton Foundation”. Som presidentkandidat var Hillary Clinton sårbar och hennes dementier fick aldrig den genomslagskraften som behövdes för att neutralisera angreppen.

Misstag
Bannons kampanj att framställa Clinton som lögnare ledde enligt Joshua Green till att hon liksom gick på en osäker mark av kvicksand. Bara en effekt var sedan att delar av hennes ”natural base” desillusionerades, som författaren analyserar.

Hillary Clintons utgångsläge försämrades i Greens ögon ytterligare, genom en felaktig satsning på så kallade identitetsfrågor som speglar en samhällsdebatt kring till exempel genusfrågan, jämlikhet eller en identifikation med olika minoriteter.
Det som hon tappade var fotfästet bland traditionella arbetarväljare som istället började lita på radikala kampparoller mot den fria handeln och ”farliga” migranter.

Trumps egna lögner, sexistiska eller rasistiska övertramp samt en valrörelse som snarare fick karaktären av en ”reality-show” hade – märkligt nog – aldrig något motsvarade negativt eko bland väljarna.
Amerikanerna föll för en kandidat som enligt Greens observationer inte ens försökte låtsas om att vara intresserad i politiska detaljer eller historisk kunskap.

Att Donald Trump med Bannons hjälp valdes till president blev ett belägg till att deras grova nationalistiska framfart var rätt satsning. Men den är samtidigt en illavarslande symbol för den politiska kulturen i USA och annorstädes.

Kruxet är att parollen ”vi mot dem” egentligen aldrig håller vid en närmare granskning. Trump är multimiljardär och Bannon en förmögen ideolog med studier på elituniversiteten Harvard och påföljande jobb bland annat för storbanken Goldman Sachs. Båda profilerna sponsrades vidare av industrimagnater som bröderna Koch samt finansklanen kring Mercer-familjen.

Hur kan man med den bakgrunden inte tillhöra eliten eller vara tjänare av den egna affärssfären? Gåtan förblir obesvarad. Däremot doldes själva orimligheten väl bakom högerpopulismens manipulativa kraft späckad av ofantliga ekonomiska resurser.
I slutändan gick väljarna på och köpte det som författaren redan i bokens rubrik skyltar som “Devil`s Bargain“ (djävulens fynd”).

Globalt högerspöke
Steve Bannons karriär i som chefstrateg i Vita huset varade enbart drygt sex månader. Han avskedades i augusti 2017. Som skäl för det uppger författaren Joshua Green Trumps rädsla att understödja en rival. Bakgrunden lär även vara den tveklöst skäliga föreställningen om Bannon som den avgörande ”showmastern” för ”…the storming of the presidency”.

Impulsgivaren försvann, men inte i det tomma intet. Steve Bannon fortsätter som ett slags globalt högerspöke med avsikten att även forma en populistisk allians främst i Europa. Mötet med Marine Le Pen i Frankrike eller samtal med nationalistiska meningsfränder i Italien och Schweiz är slående indicier för det.
Enligt en rapportering i Dagens Nyheter kommer Bannon inför höstens riksdagsval även till Sverige för att ge sitt stöd till Sverigedemokraterna.
Den tyska veckotidningen Die Zeit citerar honom med det politiska syftet att ”även Europa behöver sina Trumps”.

Att Bannons radikala nationalistiska åsikter kommer att överleva i Vita huset är förmodligen självmant. Men Trump är den som han är – okalkylerbar.
Enligt Joshua Green drivs han inte av någon politisk filosofi utan enbart av ”his own ego”, som han skriver.

En intressant komplettering av den värderingen kunde man häromveckan läsa i en intervju som ”Die Zeit” publicerade med Trumps förre ekonomiske rådgivare Martin Richenhagen. Han bedömer presidenten som ”autentisk”, men det är ingen god nyhet. Ex-rådgivaren utgår ifrån att Trumps populism inte bara var ett konstgrepp för att vinna valet. Även i snarare intima samtalsformat propagerar han samma enkla budskap som han gör inför media.
Enligt Richenhagen är han ”obildad” och ”kan inte lyssna”.
Med blick på världens komplicerade krislägen skulle man önska att motsvarande intyg enbart kunde rankas som ”fake news”.