Under jubileumsseminariet om samarbetet mellan arbetarrörelsen i Finland och Sverige 7 oktober 2017 i Stockholms ABF-hus uppmärksammades Sverigefinnarnas situation.

Den första finska invandringen till Sverige går tillbaka till medeltiden, då inflyttning ägde rum till finnskogarna i Värmland och Dalarna och svedjejordbruk anlades av immigranterna. Stockholm fick tidigt en invandring av finländare.

Utöver krigsbarn och evakuerade under Vinterkriget och Fortsättningskriget, ligger största fokus ändå på den stora invandringen efter andra världskriget, då finska arbetslösheten var hög och fattigdomen påtaglig. Den påskyndades genom den gemensamma nordiska arbetsmarknaden från 1954 samt strukturrationaliseringen av de areella näringarna och den så kallade paketeringspolitiken av små jordbruk från 1960-talet. Sverige var på den tiden ett välfärdsland med arbetskraftsbrist som efterfrågade finländare till industrijobb och som sjukvårdspersonal i första hand.

Idag bor mer än 700 000 finlandsättlingar i Sverige.

Erkki Tammenoksas historia

Förre riksdagsmannen Erkki Tammenoksa, finsk invandrare, hann teckna sina hågkomster i skriften Erkki Tammenoksa minns och berättar innan han avled. Jag hade förmånen att tillsammans med Tammenoksa få delta i en svensk stödgrupp för Martti Ahtisaaris presidentvalskampanj 1993-94. Tammenoksa föddes 1935 öster om Ladoga i det som idag är ryskt område, växte upp i södra och mellersta Finland och flyttade sedan till Helsingfors. Efter värnpliktstjänstgöring beslöt han sig för att pröva lyckan och ”tjäna pengar” i Sverige 1955, året efter den gemensamma nordiska arbetsmarknaden införts.

Erkki Tammenoksa hamnade på LM Ericsson i Älvsjö. Först tänkte han stanna ett år och återvända till Finland för att utbilda sig med sparade pengar på fickan. Ödet ville annorlunda. På populära danshaket Maxim i Stockholm för nyanlända finländare träffade han sin blivande fru från finska Tornedalen och bildade snart familj med henne. Tammenoksa fick fackliga och politiska uppdrag lokalt och nationellt, avancerade och gjorde också en imponerande svensk tjänstemannakarriär. Socialdemokrat blev han genom att läsa tidningen Metallarbetaren, och deltog i arbetet med att starta finskspråkiga socialdemokratiska föreningar från 1965, först i Stockholm, och därefter på andra större industriorter. 1976 blev finländare för första gången valbara i kommunala val i Sverige.

– Kommunismen var mig främmande, så jag blev socialdemokrat. Partisekreterare Sten Andersson var först tveksam till särskilda finskspråkiga S-föreningar, men lät sig övertalas efter ett möte med våra representanter. Partikassören Nils-Gösta Damberg – far till närings- och innovationsminister Mikael Damberg som medverkade i seminariet i ABF-huset och som har en finsk mor – var den som mest omhuldade de finskspråkiga S-föreningarna, berättade Tammenoksa.

Erkki Tammenoksa var kritisk till att det egna partiet inte bättre stödde hemspråksundervisning i skolan för finska invandrare utifrån argumentet ”brist på ekonomiska resurser”. En annan besvikelse för honom var att finskspråkiga tidningen Demokraatti med en upplaga på 8 000 exemplar med ekonomiskt stöd av Metallindustriarbetareförbundet, och som delades ut gratis bland fackliga medlemmar med invandrarbakgrund, lades ned med motiveringen ”avsaknad av pengar”.

Tarmo Ahonen berättar

Tarmo Ahonen från Göteborg med liknande bakgrund som Tammenoksa medverkade i seminariet i ABF-huset. Ahonen tog med stöd av Verkstadsklubben på Volvo i Göteborg initiativ till en skrift baserad på berättelser av Volvoarbetare Finska arbetare minns och berättar, som LO gav ut 2006 i serien Nytt liv i Sverige, LO:s kraftsamling för integration i arbetslivet. Olle Ludvigsson, då ordförande i Volvos verkstadsklubb, nu socialdemokratisk Europaparlamentariker, redovisar i ett förord att när han började arbeta 1968 på Volvos Torslandafabrik var han ende svensk vid sitt löpande band. Alla andra var invandrare från Finland eller med andra nationaliteter.

Tarmo Ahonen, född 1944, började på Volvo 1965 som montör, efter att först ha varit anställd på textilföretaget Mölnlycke och på SKF. Han bildade familj i Sverige, har arbetat som fackligt ombud på heltid, bor i insatsvilla i Angered, är engagerad som socialdemokratisk fritidspolitiker i minoritetsfrågor bland annat i en samrådsgrupp Göteborgs kommun-finska invandrare. Han tänker både på svenska och finska, har tangokungen Jari Sillanpää som favoritsångare och beundrar Martti Ahtisaari.

– Flera av mina syskon hade varit krigsbarn i Sverige under krigsåren i Finland, en av dem så stor att han kunde hålla kontakt med sina svenska ”föräldrar” när han kom tillbaka till Finland. Det gjorde det lättare för mina andra bröder och så småningom även för mig att flytta till Sverige. Det fanns inga formaliteter efter 1954, när man flyttade mellan de olika nordiska länderna. Det enda som behövdes var personbevis, men det kunde man också beställa i efterhand när man fått anställning i Sverige. Mina äldre bröder fick först arbete i skogen, men efter några turer fick bägge anställningar vid SKF i Göteborg, berättar Ahonen.

– Trycket i storstäderna Helsingfors, Tammerfors och Åbo var enormt, och det var nästan omöjligt att hitta en bostad om man inte hade släkt eller andra kontakter där. Detta gjorde att Sverige blev det lättaste alternativet att välja för många, det var enkelt att kliva på en väntande buss till Sverige, där jobb och lägenhet stod klara. Vi mötte löneskillnader, språkförbistring och bodde första tiden i ungkarlsbaracker. Många svenska företag använde finländare i sina värvningskampanjer i Finland. Genom djungeltrafiken fick jag reda på några som brukade åka till Finland och ta med sig folk tillbaka eller adresser till alla möjliga som var villiga att flytta till Sverige, minns Ahonen.

– År 1961 kom den första stora gruppen jugoslaver till SKF. Många italienare hade kommit till Göteborg tidigare. Anpassningen till arbetsplatsrutinerna gick ganska fort. Svårare var det utanför arbetet med språkförbistringen och olika kulturella bakgrunder. Svårast var kontakten med svenska tjejer eftersom jargongen i Sverige var helt annorlunda, och detta ledde till många missförstånd. Vissa killar tog också till våld i olika situationer. Jag delade lägenhet med min bror i Källtorp, i östra Göteborg. Där fanns två lägenheter ovanför en liten butik. I den ena bodde min bror och jag, och i den andra bodde fyra skötsamma finska tjejer, och naturligtvis hade vi roligt ihop många gånger under veckosluten.

– I början av 1960-talet fanns det bara en finsk förening i Göteborg. Alla kom till föreningen och det var svårt att hålla ordning på framför allt de många nyinflyttade ungkarlarna som sökte sig till lokalerna. I slutet av 1960-talet kom nya, privata initiativ. Den stora bristen på kvinnor i den finska kolonin i Göteborg var påtaglig, och därför åkte många ungkarlar till Borås varje veckoslut. Där fanns hundratals finska tjejer som arbetade i textilindustrin.

– För mig var det naturligt att bli medlem i facket, och jag var också politiskt intresserad kanske därför att min far sysslade med sådana frågor hemma i Finland. Jag lärde mig svenska bra och blev därför instruktör för de nyanställda och också kontaktperson mellan banan (löpande bandet) och förarbetsstationerna. En konflikt uppstod om ackorden på Volvo Lastvagnar. Facket tillkallades men kunde inte lösa problemet. Gubbarna hade lagt ned jobbet och satt tysta. Det var en vild strejk. Nästa fackföreningsmöte blev stormigt, och hela den gamla styrelsen avsattes och en nästan helt ny styrelse tillsattes, där även jag ingick.

– Det var ingen lätt uppgift jag hade givit mig in på. I mitten av 1970-talet dök plötsligt många vänstergrupper upp på vår arbetsplats. Vid varje val kunde det vara ett tiotal olika grupper som deltog, och mycket folk som delade ut politiskt material vid fabriksporten på morgnarna. Vid oroligheterna på Volvo nämndes mitt namn i olika medier, och jag blev intervjuad i lokalradion. Volvo var före med svenskundervisning för alla som inte var svenska medborgare, och gav dem rätt att få gå 240 timmar i svenskundervisning på betald arbetstid. Föreningen Finngötar frågade om jag kunde hjälpa till med kontakter med olika myndigheter. Även om min finska blivit litet rostig, tackade jag ja till uppdraget. Det blev startskottet för min nu över tjugoåriga kamp för lagstadgade rättigheter för sverigefinnarna (vid skriftens publicering 2006, idag ytterligare drygt tio år).

– 1999 beslutade Sveriges riksdag äntligen att erkänna sina nationella minoriteter och sina historiska minoritetsspråk. Många av oss sverigefinnar har ägnat en stor del av våra vuxna liv till det fackliga arbetet. Vi har också med många andra arbetat sida vid sida och byggt upp det svenska välfärdssamhället. Vi är en del av den svenska arbetarrörelsen och en del av fackföreningsrörelsen. Denna vår gemensamma historia får inte gå förlorad vare sig på finska eller svenska, avlutade Tarmo Ahonen.

Finska Volvoarbetare berättar

Ett antal ytterligare axplock har plockats ur skriften Finska arbetare minns och berättar (2006) som är författad likalydande både på svenska och finska.

– Jag är anställd i reservdelspackningen och för närvarande fackligt engagerad på heltid som ordförande i en av Volvos gruppstyrelser. Det är viktigt att vi som varit med om historien är de som berättar om den – både finsk och svensk. Det är vår historia. Vi har våra rötter i Finland, men vi har också hjälpt Sverige att växa, förtäljer Anneli Ylijärvi, född 1946 i Uleåborg.

Fadern dog när hon var tre år. Hon kom första gången till Sverige 1957, är skild, har tre vuxna barn, började på Volvo 1988 och läser mycket, både finska och svenska böcker.

– Jag har sexårig folkskola, är född i Björneborg och har gått tvåårig yrkesskola. Kom till Sverige och Göteborg 1964, där jag inte hade några kontakter tidigare och inte kunde svenska. Jag fick direkt kontakt med facket på Volvo och träffade min fru här. Vi har tre barn, jag tänker på finska, är intresserad av idrott och dans och läser svenska och finska tidningar, berättar Juhani Tuominen.

– Jag kom till Sverige 1969 och var förlovad innan jag flyttade till Sverige. I Finland arbetade jag på en bensinstation och på sågverk, nu är jag målare. Jag har sambo och två barn, går på teater och bio och läser Göteborgs-Posten och sverigefinska tidningar, redovisar Raimo Saarainen född i Vehkalahti, Vilmanstrand (Lappeenranta).

– Jag kom till Sverige 1962 med sjuårig grundskola, två år i yrkesskola och började som industrimålare vid pappersmassefabriken Kymmene AB i Kuusankoski. Jag har fru, en dotter från ett tidigare äktenskap och två ingifta döttrar, tänker mest på svenska idag, men talar både finska och svenska. När man jobbar fackligt så hjälper man medlemmarna, och jag är stolt över det fackliga jobbet jag gjort i mitt liv, hävdar Erkki Heino, född 1940 i Iitti, 16 mil från ryska gränsen.

– Jag flyttade ensam till Sverige 1968. I Finland körde jag ut mjölk till mejerierna och var också styckare, arbetar som påbyggnadsmekaniker, är intresserad av sport och dans och stolt över min sommarstuga i Björneborg, berättar Tauno Peltonen, född i Siikainen nära Björneborg, alla fem bröder flyttade till Sverige på 1960- och 1970-talen, några blev kvar, några åkte tillbaka till Finland.

– Jag är brandvakt, flyttade till Sverige 1968 för att det inte fanns några jobb i Finland, har gått i olika fackliga cirklar, men inte haft några fackliga uppdrag och tycker om att umgås med människor, framhåller Oili Järvenpää, född 1946 i Kittilä i Lappland.

– Jag flyttade som 19-åring till Sverige 1969, har folkskola och tvåårig verkstadsteknisk utbildning i Sverige, arbeten i Finland – på lager, inom livsmedelsindustrin och som skogshuggare, arbeten i Sverige – som mekaniker, väktare, plåtslagare, ordningsvakt, med städning, nu som helbilsbyggare, sammanlagt ett 30-tal jobb, kunde ej svenska men har lärt mig språket genom kurser på jobbet och på fritiden, ungkarl i Finland, träffade frun i Sverige med vilken jag har fyra barn, första bostad Volvobarack – nu egen villa, tänker på finska, fritidsintressen i Finland skidåkning och jakt, aktiv i socialdemokratisk förening och finsk förening, haft uppdrag i taxeringsnämnden, läser Göteborgs-Posten och Sverigefinska tidningar, utvecklar Esko Nieminen, född i Rovaniemi.

– Jag flyttade till Sverige 1970 som ensamstående med två barn, har arbetat som barbiträde, affärsbiträde, med packning av bilreservdelar och som bilbyggare och gått försäkringskurser genom facket. Jag har vuxna barn och man, tänker på finska och längtan till Finland håller i sig, sammanfattar Ulla Jumisko, född i Nyslott (Savonlinna).

Finska Volvoarbetares berättelser visar på människoöden bakom de statistiska siffrorna, som har skiftande karaktär, men också många gemensamma drag. Drömmarna om ett bättre liv förenar, men också den dubbla förankringen i finskt och svenskt långt efter flyttningen till Sverige. Kan infödda svenskar som de samexisterar med fullt ut förstå Sverigefinnarnas verklighet? kan man fråga sig.