Också jag har blivit tillfrågad under de senaste dygnen, Antti Lindtman eller Sanna Marin En otroligt lätt och svår fråga. Samtidigt. Utgående alltså från att vi nu väljer både en ny statsminister och de facto den kommande partiordföranden.

Den lättare sidan är, att oberoende av vem som blir vald, är det är bra val. Jag har också sagt att under de 50 år jag varit med i rörelsen är det första gången det är så här lätt. Tidigare har jag alltid haft en bestämd åsikt om vem som borde väljas. Många gånger också vem som absolut INTE borde väljas. Inte den här gången. Jag har ro i mitt sinne. Vi kommer att få en utmärkt statsminister (och partiordförande).

***

Att vi plötsligt står inför den här utmaningen är däremot en annan femma. För att vi ska förstå hur vi råkat i den här situationen behövs några ord om kamrat Antti Rinnes roll. Hans roll under de senaste 5-6 åren kan delas i två faser. Den första var hans kampanj för att bli partiordförande och hans försök att stabilisera sin position som partiledare fram till och i och med partikongressen 2017 i Lahtis. Han beskriver själv sitt maktövertagande öppet i sin nya bok, och jag hoppas personligen det förblir sista gången vi väljer partiordförande i dessa tecken.

Den andra fasen, från partikongressen 2017 till nuläget, gör Rinne till en av våra absolut viktigaste partiledare. Partikongressen beslöt om klara riktlinjer för partiets programarbete. Rinne tog tillsammans med partisekreterare Antton Rönnholm ledningen för verkställandet av detta beslut. Det ledde till en process som leder till godkännandet av en ny  principdeklaration och ett omfattande politiskt handlingsprogram för partiet på nästa partikongress. Detta arbete har redan fungerat som bas för utarbetandet av partiets valprogram, som skapade grunden för vår knappa men betydelsefulla valseger på våren 2019.

På basen av valsegern lyckades Rinne – helt enligt planerna – bilda en rödgrön regering med vårt valprogram som den röda tråden i det helt exceptionella regeringsprogrammet. Denna röda tråd har bestått av ett seriöst försök att bryta den nyliberala ekonomiska megatrend som präglat politiken under flera regeringsperioder. Regeringsprogrammet är också en plan för att avveckla den reaktionära politik som den föregående borgerliga regeringen som ett resultat av sannfinnarnas inflytande gav sig in på.

Vägvalet är klart: endera låter vi sakta men säkert vårt välfärdssamhälle bryta samman, Eller driver vi en politik som förstärker och förnyar den nordiska välfärdsmodellen. Allt detta kan redan nu betraktas som en historisk bragd av rang. Jag vågar säga att det här blev möjligt tack vare Antti Rinnes målmedvetna personliga insats.

***

Sedan regeringsbildningen i våras har den ekonomiska makteliten å ena sidan och den populistiska extremhögern å andra sidan gjort sitt yttersta för att stoppa och underminera den kursändring Rinnes regering drivit på. Den svaga och reaktiva skötseln av postkrisen öppnade den lucka i Rinnes försvarspansar som gav motståndarna en möjlighet att slå till. Med känt resultat. Men för att travestera på ett gammalt uttryck: nu avgjordes en batalj, ”kriget” fortsätter.

Det absolut viktigaste är nu att målmedvetet slutföra processen för att snabbt få ihop en ny regering, med samma regeringsbas och framför allt samma program.

***

På torsdag morgon den 5 december förde partistyrelsen en seriös och mycket konstruktiv diskussion om behovet av att senast nu montera ner de interna barrikader som i första hand är personbundna och skapa en situation där det är sakfrågorna som ställs i centrum. Och att vi i en del sakfrågor också i framtiden kommer att ha delade meningar men hanterar dem utan fraktionsbildningar. Jag anslöt mig starkt till den här tankegången som väl nog alla förenade sig omkring.

Men tillbaka till den inledande frågan, Antti eller Sanna? Nu har jag ju inte rösträtt på det stundande fullmäktigemötet. Men om jag skulle ha det, skulle jag nog sannolikt skriva Sanna Marin på röstsedeln. Och samtidigt bifoga en kläm till protokollet att också Antti Lindtman bör ha en central roll i den kommande partiledningen.

Men framför allt: krisen har skapat en situation som leder till att en ny generation tar över rodret i partiets skuta. Efter allt jag hunnit vara med om, gör jag den här iakttagelsen med ett stort lugn och tillfredsställelse.

Folke Sundman – FSD:s fullmäktigeordförande, observatör i partistyrelsen