Allting gick och går så snabbt i coronavirusets tid. “Ta det lugnt och tvätta händerna” blev plötsligt historiska undantagsförhållanden och i riksdagen behandlar vi denna vecka beredskapslagen; ett otänkbart scenario för bara veckor sedan. De flesta av oss brottas med tusen tankar, från medicin till ekonomi, och vi bör behandla det exceptionella som sker nu kollektivt och konstruktivt. Analyserna kommer inte att ta slut i första taget. Då samhällets grundläggande rörelser och strukturer påverkas så här sätter det djupa spår. Men det vi upplever denna vår ska inte bli det nya normala. Då allting rullar igen kommer mycket ändå vara förändrat, redan i och med faktumet att vi bär och delar erfarenheter av en komplex och global kris (ja, det är en kris i och med hur mycket allting påverkas oavsett hur farligt viruset slutligen visar sig vara).

Så summerar jag det hela i korthet, men nu bubblar orden upp inom mig ordentligt. Det här kan bli långt, men kanske har du tid att läsa nu? I karantän? Alla möten avbokade? Eller tvärtom, ingen tid att läsa på grund av extra mycket arbete inom vård, underhåll, dagvård, familjelivets nya pussel? 

Hur som helst, om du vill veta någonting medicinskt om covid-19 kan du sluta läsa. Om du vill dela reflexioner om vad vi går igenom tillsammans hoppas jag kunna bidra med någon tanke. Jag har tänkt skriva om det brinnande ämnet flera dagar, men skjutit upp det hela tiden eftersom allting ändrat konstant och det finns ett överflöd av självutnämnda experter på området, emedan varje yttrande borde bidra ansvarsfullt. Och jag har ett ansvar med en röst av många i vår riksdag som står i färd med att delegera mer makt än brukligt till statsrådet.

Låt oss börja med måndagen. Inplanerade träffar var inhiberade. Jag jobbade distans, i praktiken mest med att läsa och skriva e-post. Tankarna gick till spekulationer om vad som komma skulle och till alla som redan drabbats. Alla sjuka, alla företagare, frilansare, arbetare som fått besked om samarbetsförhandlingar. Tankar om privilegier. Hur vi uppskattar vissa yrken på ett helt nytt sätt i den situation som denna, och hur beklagligt svag denna uppskattning märkts i till exempel lönesättning under normala förhållanden.

Dessa normala förhållanden har vi lämnat – för ett tag.

Efter kontorstid ställer sig ministrarna med statsminister Sanna Marin (SDP) i spetsen framför kamerorna och berättar vad som komma skall. Kommunikationen är tydlig. Många vittnar om att de förmedlar trygghet. Samtidigt säger de saker som skakar om oss.

Undantagsförhållanden. Beredskapslag. Stängda skolor och gränser. Uppmaning att undvika onödig vistelse på allmänna platser. Över 70 år gamla ska undvika mänsklig kontakt.

Det är utmattande att ta in allting på en gång. Vi måste vara öppna med att det är chockerande. Att det är mycket på en gång för vem som helst av oss, även om vi har tak över huvudet och fred. Alla funderar vi på hur omfattande åtgärder som är rätt i förhållande till virusets skador. Alla funderar vi på de praktiska följderna, för oss själva, för våra medmänniskor, för samhällsekonomin. De ekonomiska prognoserna ritas ju nu om fullständigt. En del funderar på hur hyran ska betalas. Andra på sina utsatta släktingar. Någon funderar på det som Naomi Klein fångar i boken Chockdoktrinen, benägenheten att driva igenom privatiseringar och lagändringar som begränsar människors frihet under pågående kriser. I Finland ser jag inte den risken. Vi är i trygga händer. Det blir jag mer och mer övertygad om ju mer jag lyssnar på statsministern, först på tisdag förmiddag under socialdemokratiska riksdagsgruppens möte. Senare samma dag i tv-sändningen och avslutningsvis under plenum.

Regerings- och oppositionspartier är sällsynt ense och visar förtjänstfullt över hela salen att vi nu sitter i samma båt och att det här inte handlar om partipolitik. Om grundlagsutskottet inte har invändningar kommer allting att rulla vidare friktionsfritt. Det är likväl stora principer att beakta då det kommer till beredskapslagen. Förordningarnas juridiska djungel är tät. Jag hade turen att få luncha med grundlagsutskottets ordförande Johanna Ojala-Niemelä (SDP) på tisdagen och blev betydligt klokare. För allmänheten tror jag ändå inte det känns avgörande huruvida vilka paragrafer i lagen som tas med i vilken förordning och i vilken ordning det behandlas i riksdagen. Speciellt inte då det råder konsensus.

Processerna ska förstås gå exakt enligt regelverket. Nu om någonsin gäller det att lita på och respektera systemet. Statsrådet får med all sannolikhet extraordinära befogenheter för en bestämd tid. Vid behov behövs sedan ytterligare en förlängningsförordning. Eventuellt behöver fler paragrafer i beredskapslagen tillämpas och då behandlar riksdagen en ny förordning om dessa.

Och frågorna fortsätter bubbla. Borde mer ha gjorts tidigare? Det kan man bara sia om. Jag har fullt förtroende för allting som gjorts och på vilka grunder beslut har fattats i frågan. Det gäller inte bara de senaste veckorna utan månaderna. Det gäller att på ett allmänt plan komma ihåg att det inte är en svartvit balansgång mellan hälsa och ekonomiska intressen. Då ett land delvis “stänger” och den ekonomiska smällen är ett faktum påverkar det människors mående och hälsa. Konkurser, permitteringar och uppsägningar plus allmän oro leder också till skadad folkhälsa. Vid recessioner ökar antalet självmord. Det är inte en gång för alla givet vilka åtgärder som räddar flest liv. Våra ministrar har det yttersta ansvaret och har lyssnat på experter och satt sig djupt in i frågan. Under omständigheterna har de agerat klokt och på ett stabilt sätt. Vi måste ha tillit. Det är enda möjligheten då det saknas ett facit. Nu följs de sakkunnigas råd och försiktighetsprincipen. Staten slår fast ramarna. Sedan måste vi alla ta vårt ansvar som medborgare och använda sunt förnuft.

Det är en situation där det även sker mycket gott. En del familjer får mer tid tillsammans, kommer varandra närmare. Lär känna varandras vardagliga uppgifter bättre. En del räddas från den överfyllda kalenderns stress. Andra upplever ångest över virusspridningen. En del har inget annat val än att gå till jobbet. Samhällets sanna hjältar och bärande krafter framträder med tydlighet. De som ser till att vi har värme, el, sjukvård, att våra barn har trygga daghem, att varor transporteras, med flera. Vi ser vissa avigsidor med globaliseringen då en produktion stannar upp på grund av att en länk i kedjan i något fjärran land inte kan levereras. Vi ser nödvändigheten av självförsörjning.

Det är samtidigt mycket praktiskt att fundera på. Speciellt då mångas pengar tar slut. Och vi vet att alla inte har ett tryggt hem, att många lider av att mista skolvardagens trygga struktur med minst ett varmt mål mat per vardag. Vi vet att alla inte kan följa rekommendationerna som ges. Vi har papperslösa i vårt land. Och längre bort, i flyktinglägren – krisen med absolut fattigdom – som vi inte får glömma kan ingen i praktiken skydda sig mot viruset om det börjar sprida sig.

Vi ser nu gemenskapens kraft och nödvändighet. Vi måste också minnas att vi som sitter i samma båt är en heterogen samling som drabbas väldigt olika. Vi måste vara på vår vakt mot de krafter som vill utnyttja tillfället för att till exempel försvaga arbetsmarknadens strukturer, som vill driva igenom förändringar för egen vinning nu då alla är chockade. Vi måste istället nu lita på systemet. Finlands välfärdssamhälle är grundfriskt. Vi klarar det här tillsammans. Vi lär av det här. Vi skämtar om det här. Vi kanske hyperventilerar ibland. Vi lugnas. Vi sjunger. Vi saknar sporten, handbollens slutspel, fotbollsligorna. Vi känner också att det finns viktigare saker i livet. Vi hamstrar egoistiskt och må förlåtas för att vi delvis är i chock. Vi är människor och alla kämpar sin kamp.

Ekonomin blir också sjuk. Däckad. Behöver medicin. Det är samma visa som vid varje nedgång. Hur mycket pengar ska styras vart då och när och på vilka villkor? Hur många miljarder euro behövs? Vi vet att det är bråttom, men må inte förhasta oss med de riktigt stora insatserna. Allehanda sociala stöd måste nu kunna delges snabbare än vanligt. Det är svårt, men situationen kräver det. Det krävs mycket av många. Och Finland levererar. Andra länder likaså. EU repar sig efterhand. Världens hjul kommer snurra igen, förhoppningsvis på ett mer hållbart sätt. Covid-19:s verkningar på miljö och klimat är anmärkningsvärda. Vi ser redan nu mindre luftföroreningar, vilket i sig kan rädda lika många liv som viruset förorsakar. Vi lär oss vad som kan skötas på distans vid behov. Vi frågar oss vilka resor som är nödvändiga. Många lovar stödja inhemsk produktion och turism mer. Vi ska ta hand om varandra. Huvudet kallt, hjärtat varmt. Så håller vi varandra i händerna, tills vidare endast symboliskt. Vackert så.

Ta hand om er, så “plattar vi till kurvan” och ser till att sjukvården inte överbelastas utan alla får den vård de behöver. Ett enormt tack till alla som arbetar där ute!

Kampen fortsätter!