MENY

Kolumn

Jacob Söderman

Jacob Söderman: Vi skall inte ge oss utan kamp!

Attackerna mot svenskan är inga tillfälligheter. Det är fråga om en genuint illvillig politik mot landets svensktalande befolkning och en uttalad nonchalans om grundlagens stadganden om två nationalspråk, finska och svenska, skriver Jacob Söderman om regeringens språkpolitik i en kolumn som bygger på ett tal han höll i Helsingfors på Svenska dagen.

 

 

Enligt folkräkningen år 2016 fanns det 290 000 medborgare i Finland med svenska som modersmål. Av dem bodde 26 000 på Åland och 264 000 på fastlandet. Finland indelas i enspråkiga och tvåspråkiga kommuner.

Enspråkigt svenska kommuner finns bara på Åland. Det finns 14 tvåspråkiga kommuner med svenska som majoritetsspråk främst i Österbotten och Åboland.

Raseborg är den enda tvåspråkiga staden och tillsammans med Ingå de enda två kommunerna med svenska som majoritetsspråk i Nyland.

Det finns 19 tvåspråkiga kommuner med finska som majoritetsspråk, bland annat kommunerna i huvudstadsregionen Esbo, Helsingfors och Vanda. Den största delen av finlandssvenskarna bor i tvåspråkiga kommuner med finska som majoritetsspråk.

Man har vant sig av att det sker en utflyttning från Österbotten till Sverige.

Under de senaste åren har tyvärr en utflyttning av ungdomar till Sverige från Södra Finland ökat markant.

En orsak är den goda ekonomiska utvecklingen i Sverige. Den språkliga förbistringen med sannfinnarna i regeringen har säkert också påverkat.

Från Nyland flyttar även andra åldersgrupper mer än tidigare.

Det svenska språkets framtid i Finland ter sig osäker för många.

Varför?

Den nuvarande regeringen har ingen svensk minister.

Sannfinländarna är öppet fientliga mot finlandssvenskarna.  

Samlingspartiet och Centern har under åren tidvis haft en positiv syn på finlandssvenskan.

Denna regerings aktioner får en ibland att erinra sig att de på 30-talet ville att Finland skulle bli enspråkigt finskt.

Attacken mot svenskan sker på flera fronter.

 

Domänförlust inom rättsväsendet

Inom rättsväsendet sker den genom en administrativ reform, som gör slut på tingrättskanslier med svenska som arbetsspråk.  

Östra Nylands tingsrätt i Borgå läggs ned. Kansliet förs till Vanda tingsrätts kansli med finska som arbetsspråk. Den svenspråkiga personalen från Borgå och Lovisa följer knappast med.

Västra Nylands tingsrätt i Raseborg läggs ned till förmån för Esbo tingsrätt.

I Österbotten sammanslås Österbottens tingsrätt med Mellersta Österbottens tingsrätt. Kansliet flyttas till Karleby. Jakobstad som sammanträdesplats läggs ned.

Alla tingsrätter i Åboland finns redan i Åbo.

Vasa Hovrätt lever ännu kvar. Anna-Maja Henriksson (SFP) lyckades rädda den som justitieminister. Om denna regeringsbas fortsätter är dess framtid osäker.

 

Språket trängs undan i reformen

I den pågående vårdreformsprocessen kan man mer och mer se en strävan att ge stora internationella vårdbolag mera marknad inom finsk hälsovård.  

Att trygga medborgarnas rätt till vård på sitt modersmål prioriteras inte.

Riksdagen har i en delreform beslutat, vilka centralsjukhus som har rätt att hålla full jour. Utifrån tvivelaktiga fakta gav riksdagen centralsjukhuset i Seinäjoki rätt att hålla full jour, men fråntog Vasa centralsjukhus dess välfungerande jour.

Regeringstrogna riksdagsmedlemmar godkände med knapp majoritet detta skumma lagförslag i riksdagen.

Det irriterade presidenten. Då lagen fastställdes kom han med ett exceptionellt uttalande till protokollet. Han underströk att de svenskspråkiga patienterna måste garanteras en fullödig service på svenska, annars kan jouren inte flyttas från Vasa.

Den högsta ansvariga tjänstemannen i Seinäjoki centralsjukhus uttalade sig kritiskt mot flyttandet av de svenska jourpatienterna till Seinäjoki.

Det vore bättre att de sköts i Vasa, ansåg han.

 

Språkundervisning i skottgluggen

Den obligatoriska studentsvenskan avskaffades genom att man i många skolor under en lång tid hade haft rätt att “i försökssyfte” välja bort svenska och skriva ett annat ”främmande språk” i studentexamen.

Till slut var ”försöken” så utbredda att tjänstemännen övertalade undervisningsministern att föreslå avskaffandet av den obligatoriska studentsvenskan år 2005. Det skulle leda till att eleverna läste mera främmande språk. För pojkarnas del håller det inte alls streck.

För att nu slutligt få bort svenskan från den finska grundskolan vill regeringen – på sannfinländarnas initiativ – starta ett experiment med att göra det andra inhemska språket (läs: svenskan) till ett valbart språk i den grundläggande utbildningen.

Finlands Svenska Folkting har bryskt påpekat att propositionen är helt i strid med Nationalspråksstrategin (2012) och dessutom torde den bryta mot grundlagen.

Ärendet är inte ännu avgjort i grundlagsutskottet. Flera sakkunniga har kritiserat det ur konstitutionell synpunkt.

Med enbart dessa tre exempel kan man visa att regeringen vill försämra finlandssvenskans ställning, då det gäller viktiga samhällssektorer såsom rättsväsendet, hälsovården och skolväsendet.

Därtill vill vår krigiska försvarsminister militarisera Åland.

Det är inte mera fråga om några tillfälligheter. Det är fråga om en genuint illvillig politik mot landets svensktalande befolkning och en uttalad nonchalans om grundlagens stadganden om två nationalspråk, finska och svenska.

 

Grundlöst ifrågasättande av grundlagsutskottet

Grundlagsutskottet har hittills lyckats förhindra de värsta övergreppen.

Läget förvärras nu av att Näringslivets delegation EVA och Stiftelsen LIBERA har inlett en målmedveten kampanj mot grundlagsutskottet och de grundlagsexperter, vars sakkunskap det grundar sina utlåtanden på.

De är upprörda över att grundlagsexperterna ofta framhåller att lagförslag de gillar står i strid mot medborgarnas grundrättigheter eller gällande mänskliga rättigheter. Experterna beskylls för osakliga övertramp.

Jag har varit medlem i riksdagens grundlagsutskott under den gamla grundlagens tid åren 1972–1982 och under den nya 2007–2011.

Den nya grundlagen trädde i kraft år 2000.

På den gamla grundlagens tid tillämpade vi nästan enbart grundlagens stadgande om rätten till egendom. Om egendomens användning begränsades ledde det i regel till att lagen måste stiftas i grundlagsordning det vill säga måste förklaras brådskande med 5/6 majoritet och godkännas med 2/3 majoritet eller godkännas i två riksdagar efter varandra.

Under åren 2007–2011 gällde arbetet i grundlagsutskottet mera att tillämpa och tolka den nya grundlagens bestämmelser om medborgarnas ekonomiska, kulturella och sociala rättigheterna samt de mänskliga rättigheter som upptagits i Europakonventionen (ratificerades 1989).

Experternas uppgift är underlätta utskottets arbete så att utskottet kan tolka bestämmelserna på ett sakligt och konsekvent sätt.

Kimmo Sasi var ordförande 2007–2011. Jag var vice ordförande. Vi lyckades i de allra flesta fall uppnå enhälliga beslut i utskottet. Samma linje gäller fortfarande i utskottet trots att attackerna utifrån har blivit aggressivare och osakligare.

EVA har bekostat en pamflett med kritik av grundlagsutskottet sammanställd finansmannen Björn Wahlroos.

Som ett särskilt dumt utlåtande av grundlagsutskottet, har Walhroos nämnt, att skärgårdsborna enligt grundlagen skall ha rätt till gratis trafik på färjor och förbindelsefartyg.

Trafikministern ville ta betalt av skärgårdsborna för detta, men måste avstå.

 

För det första har grundlagsutskottet aldrig uttalat sig i frågan.

För det andra har ingen sagt att dylika tjänster inte kunde prisbeläggas.

 

En grundlagsexpert har sagt att skärgårdsborna enligt finska skärgårdslagen (1981)  har rätt  till “avgiftsfri eller prismässigt skälig” transport på färjor och förbindelsefartyg.

Den rätten kan inte fråntas skärgårdsborna med ett beslut av statsrådet – såsom trafikministern planerade – utan endast med stöd av skärgårdslagen och efter en bedömning av de syften skärgårdslagen har.

Det var Statens skärgårdsdelegation under Jan Magnus Janssons (SFP) ledning – jag var vice ordförande – som föreslog denna rättighet för skärgårdsbor.

Vi ville hålla skärgården levande. Vi ansåg att färjorna och förbindelsefartygen är skärgårdsbornas landsväg.

 

EVA och LIBERA vill uppnå ett fritt fram för nyliberal ekonomisk politik, med profiten som den högsta maxim. Den skall inte begränsas av grundlagstolkningar.

Medborgarnas grundrättigheter och de mänskliga rättigheterna är inte hinder för en sund företagsverksamhet, vilken också skyddas av grundlagen.

Båda kan må väl, såväl företagen som medborgarna. Det är det som gör den västerländska demokratin attraktiv i vår värld.

För att nå de mål EVA och LIBERA eftersträvar vore det enklast stryka de moderna medborgerliga rättigheterna ur vår grundlag och därtill säga upp de internationella människorättsavtal som Finland har ratificerat.

 

Attacken är farlig

Den pågående attacken mot grundlagsutskottet, är farlig såväl för de svenska intressena som för minoriteterna i allmänhet.

Det har alltid funnits finlandssvenska medlemmar, i dagens läge två framstående kvinnliga jurister, i utskottet.

Utskottet har under åren demonstrerat en korrekt attityd gällande finlandssvenska intressen.

Om respekten för grundlagsutskottet och dess ställningstaganden förminskas är det våra, de finlandssvenska medborgarnas, rättmätiga intressen som hotas.

Presidenten har öppet visat förståelse för finlandssvenska intressen. Enligt gällande grundlag är dock presidentens möjligheter att ingripa begränsade.

Hoppet på att snabbt grunda en grundlagsdomstol är inte realistiskt. Det är en grundlagsfråga. En sådan domstol finns inte i de nordiska länderna.

Man sparar hela tiden inom rättsväsendet. En ny domstol betyder stora kostnader.

I bästa fall kunde den reagera i efterskott när lagar redan stiftats och är i kraft.

Domstolens medlemmar utses dessutom av regeringen eller på dess förslag.  

 

Kampen för de rättmätiga finlandssvenska intressena kommer att föras inom de institutioner som redan finns.

 

Enligt grundlagen § 106 kan domstolarna, exempelvis Högsta domstolen, förklara att en grundlagsvidrig lagbestämmelse icke får tillämpas.

Domstolarna drar sig för att göra det.

Frågan om den extra skatten (6 procent!), den så kallade solidaritetsskatten för pensionärer, grundlagsenlighet avvisade Högsta Förvaltningsdomstolen med ihåliga motiveringar, trots att lagförslaget inte ens behandlats i grundlagsutskottet. Frågan torde vara anhängig i Människorättsdomstolen i Strasbourg.

Republikens president kan också enligt § 77 vägra verkställa en lag efter att ha hört Högsta domstolen.

President Tarja Halonen gjorde det en gång. Det förhindrade verkställandet av en lag som var i strid med Ålands självstyrelse.

 

Kampen fortsätter, vi ger oss inte!

Man diskuterar ibland varför Gustaf II Adolf dödsdag den 6 november 1632 i slaget vid Lützen valdes till datum för svenska dagen. Är den inte onödigt krigisk?

“Förfäras ej du lilla hop” är inledningsraden på “Gustaf Adolfs fältpsalm” som sägs ha sjungits av Gustav II Adolf och hans här inför slaget vid Lützen 1632.

Den raden känns aktuell i vårt lands kärva språkklimat.  Vi är bara 5 procent.

Vi skall inte ge oss utan kamp…

Vi finlandssvenskar är eniga i stora frågor.

Vi har mycket vänner i vårt land, många av dessa är aktiva i olika partier.

Vi måste upprätthålla våra goda relationer till de vänner vi har och till den stora majoriteten av Finlands folk som i regel har behandlat oss sakligt.

 

Dock skall vi vara på vår vakt.

 

Vi bör stå upp för de rättigheter grundlagen och internationella avtal utlovar oss.

 

Vi skall inte ge oss utan kamp.

 

För övrigt:

 

Kampen om fullskalig jour i Vasa är en kamp för rättvisa.

Den är inte över än!

 

 

[Artikeln uppdaterad med korrigeringen att även Ingå är en tvåspråkig kommun i Nyland med svenska som majoritetsspråk]

Jacob Söderman

Kolumn

Eeva-Johanna Eloranta

Den andra verkligheten hos de äldre människorna

Var och en är värd en god äldreomsorg och anständig försörjning, skriver riksdagsledamot Eeva-Johanna Eloranta (SDP).

 

Förra veckan bekantade jag mig med Operaatio Ruokakassi-verksamheten. Föreningen delar ut cirka 135 000 matkassar till de fattiga varje år. Hjälpen är ett viktigt stöd för tusentals låginkomsttagare. Enligt frivilligarbetare har de allra äldsta på sistone varit en speciellt stor grupp bland de nya som hämtar ut matkassar. Många av dem har berättat att efter att ha fått matkassar har de råd att köpa sina receptbelagda läkemedel. Situationen är särskilt besvärlig i början av året då man inte har nått årstaket och läkemedelskostnader tar en stor del av inkomsten.

Allt fler äldre säger detsamma; priserna stiger och eftersom initiativsjälvriskerna och serviceavgifterna har höjts, räcker en låg pension inte längre till ett skäligt liv. Detta drabbar särskilt åldringar som bor ensamma. Man blir bitter när man måste pruta på allt. Många av dem som hela sitt liv varit låginkomsttagare får lika mycket pension som garantipensionen och bostadsbidraget gör totalt. Det finns flest pensionärer med låga inkomster bland de 75-åringar som bor ensamma, varav var fjärde, det vill säga 25 procent har låga inkomster. Även 27 procent av ensamboende kvinnor lever på begränsade medel.

Det bästa sättet att förbättra ställningen för pensionstagarna med de allra lägsta inkomsterna är att höja garantipensionen och folkpensionens nivå. Att minska beskattningen är också ett effektivt sätt att förbättra pensionärernas uppehälle. Sänkningen av serviceavgifterna och betalningstaket, samt förbättringen av ersättningsnivån för läkemedel, förhöjningen av bostadsbidrag och vårdförmåner för pensionärer skulle hjälpa till. Alltså på många sätt i motsats till vad regeringen har gjort.

Förra våren behandlade riksdagen ett medborgarinitiativ för att ändra arbetspensionsindex. Vi socialdemokrater föreslog då att en snabb behandlingsplan skulle upprättas för att lösa pensionärernas inkomstproblem och pensionsfattigdomen. I den skulle man ha ägnat uppmärksamhet främst åt äldre kvinnors och låginkomsttagares roll. Som en del av det hela borde man ha undersökt bland annat alternativ för att höja folkpensions nivå och göra skatteförändringar samt effekten av pensionstagarnas bostadsbidrag, tjänster och serviceavgifter. Tyvärr förlorade vi vid omröstningen 63-99.

Pensionsfattigdom och låga inkomster är verkliga problem som man måste hitta lösningar åt. Därför borde regeringen enligt vårt förslag omedelbart börja upprätta ett program för att minska pensionsfattigdom och trygga pensionärernas uppehälle samt dra tillbaka de beslut som undergräver levnadsvillkoren hos äldre personer. Var och en är värd en god äldreomsorg och anständig försörjning.

 

 

Eeva-Johanna Eloranta

Kirjoittaja on kansanedustaja (sd.).

Kolumn

Johan Kvarnström

ABL:s chefredaktör

Jag borde ha ringt en gång till – Nu är han mördad och Finlands händer allt blodigare

Dagen började med tårar i och med att jag läste Yle:s artikel Farhågorna besannades: Ali nekades asyl i Finland, blev ihjälskjuten tre veckor efter att han återvände till Irak. Varför fortsatte jag inte att ringa honom aktivt? Jag vet inte om jag hade kunnat hjälpa, men nu är det för sent.

 

Det är nästan exakt ett år sedan satt jag på Hufvudstadsbladets redaktion och gick igenom Migrationsverkets asylbeslut, de mest häpnadsväckande fall av nekande beslut som en grupp frivilliga som arbetar för flyktingar sållat ut. Det ena värre än det andra. Men ett fall var ändå iögonfallande i sin omänsklighet.

 

Det var “Nooras”, och därmed hennes lilla dotters och indirekt även den dotter hon väntade. Hon hade utsatts för kidnappningsförsök och familjens hus hade blivit beskjutet i Irak. Hon sade att det berodde på hennes pappas arbete mot korruption i landet. Pappan, som kommit med henne till Finland, nekades också asyl mot all rim och reson. Det sjukaste var ändå att Nooras barn, under 1 år, inte ansågs ha något särskilt skäl att få stanna Finland. Men det hade hon, vilket också framkom på andra ställen i Migrationsverkets beslut, nämligen sin pappa som beviljats uppehållstillstånd. Jag läste med stigande förvåning att äktenskap och gemensamt barn med en i Finland bosatt person inte är tillräckliga skäl för uppehållstillstånd. Inte ens om den personen bevisligen inte kan återvända till landet i fråga.

 

Mest ledsen och arg var jag över faktumet att Migrationsverket tyckte det var i sin ordning att skicka tillbaka en ung gravid kvinna med ett litet barn till Irak utan barnets far. Enligt finska myndigheterna skulle hon dock ha det bra i Irak i och med att hennes pappa också skulle skickas tillbaka. Och han kom alltså att skickas tillbaka och det kom att gå som han befarade. Han kom att dödas inom några veckor efter sin ankomst. Jag undrar om Finlands blodiga händer kan bli tydligare än så här?

 

Jag skrev en artikel som väckte starka reaktioner (och som jag av olika anledningar inte vill länka till). Folk tog kontakt och ville hjälpa. Det ville jag också, men hur?

 

Jag fick nytt jobb, kom till Arbetarbladet och fortsatte ringa Ali då och då för att följa upp överklagan. Det var alltid samma svar: han var tacksam att jag ringde, sade att barnbarnet, senare barnbarnen, mådde bra och att de alla fortfarande väntade och att väntan var en utdragen pina. Kanske var det därför han aldrig ringde då han väl fick det avgörande beskedet att han ska skickas tillbaka?

 

Jag minns honom som en varm, hederlig, väldigt artig och hövlig man som gjorde allt för sin familj och var djupt sårad av världens orättvisor. Då jag tänker efter var han gissningsvis nog inte den människotypen som ens skulle tänka på att gömma sig. Han förtjänade bättre än denna förnedring. De hedervärda insatserna mot korruption och våld i Irak satte hela hans familj i fara. Men i Migrationsverket beslut står att läsa: ”Er rädsla är inte objektivt befogad.” Hans död bevisar motsatsen. Förhoppningsvis inte helt förgäves. Förhoppningsvis kan bevisen och dödsattesten ge hans barn och barnbarn rätt att stanna i Finland. Förhoppningsvis kan hans öde bli väckarklockan som behövs då den solidariska asyldebatten håller på att ebba ut trots att familjer fortsättningsvis splittras och Finlands linje sänder människor till döden.

 

Nyligen kunde vi läsa notiser om att Frankrike inte skickar en asylsökande från Irak till Finland enligt Dublinförordningen i och med att Finland för lättvindigt ger nekande beslut. Det var pinsamt, men sant. Sorgligt sant. Kampen mot Finlands blodiga linje måste fortsätta. Det är bara att skänka en stor eloge till de som uthärdligt orkar arbeta för förändring. Kampanjen We see you ordnar till exempel en kväll med tal om aktuella frågor i asylpolitiken i Åbo på söndag, den 18 februari klockan 17.30 (Auragatan 18).

På Facebook kan man under evenemanget läsa att det “är dags att visa Migri, beslutsfattarna och människor som söker asyl att vi fortfarande ser.“ För det gör vi väl? Det måste vi. För så här kan det inte fortsätta. Det slog mig med tragisk tydlighet då jag fick bekräftat att Yles artikel handlar om mannen jag lärde känna en aning under fjolåret. På något sätt är det alltid lättare att förstå saker då de handlar om någon man träffat, någon vars berättelse man känner.

 

Så… Vad kan man säga…

 

Ali, vila i frid. Förlåt att jag inte ringde en gång till.

 

 

Johan Kvarnström

ABL:s chefredaktör

Kolumn

Robert Björkenwall

Återupprätta den rättvisa fördelningspolitiken i Sverige

”Sedan Statistiska Centralbyrån började mäta har skillnaden i inkomst och förmögenhet i Sverige mellan rika och fattiga aldrig varit så stor som nu.”

 

Det öppna och jämlika svenska samhälle som präglades av social trygghet, rättvisa och krympande inkomstklyftor och som beundrades av omvärlden eroderar. Det orättfärdiga klassamhälle som det tog arbetarrörelsen ett halvt århundrade att jämna ut och förvandla till en modern välfärdsstat har steg för steg plockats ner. Klyftorna har återkommit och rent av vidgats. Sedan Statistiska Centralbyrån började mäta har skillnaden i inkomst och förmögenhet i Sverige mellan rika och fattiga aldrig varit så stor som nu.

 

Med den ekonomiska krisen på 1990-talet tog Sverige klara steg bort från strävan att med en stark gemensam sektor som medel forma ett samhälle med välfärden jämt fördelad bland medborgarna. I stället har gapet mellan rika och fattiga vidgats. Samtidigt som skillnaden i inkomster ökat har välfärdsstatens sociala skyddsnät fått större revor. Pensioner och försäkringar vid arbetslöshet och sjukdom har stegvis fått större mål och villkoren för att få stöden har skärpts. Parallellt har de med kapital och höga inkomster i allt högre grad gynnats av den förda politiken. Flera jobbskatteavdrag (totalt cirka 140 miljarder kronor), generösa ränteavdrag, slopad arvs- och förmögenhetsskatt och borttagen fastighetsskatt på även stora tomter med rena lyxvillor har snabbt gett de mest välbärgade god utdelning. Statistiken från OECD är entydig. Sverige är i dag det land i världen där klyftorna mellan rika och fattiga vuxit snabbast och fortsätter att växa. Tanken med solidarisk lönepolitik och skatt efter bärkraft har fått ge vika.

Fram till 1980-talet ökade lönerna i Sverige så att en växande andel av de vinster företagen gjorde gick till lön åt anställda. Löneökningarna balanserades så att företagen kunde bära dem samtidigt som kapitalägarna fick ut en rimlig vinst. Sedan dess har löneandelen sjunkit medan den andel som delas ut till kapitalägarna ökat. Till det kommer att samma grupp som har de högsta lönerna också har de största kapitalinkomsterna. Nästan 90 procent av de samlade svenska kapitalinkomsterna hamnar hos den högst avlönade tiondelen av befolkningen. En färsk rapport från LO visar att 50 av landets bäst betalda verkställande direktörer lyfter en inkomst motsvarande 54 industriarbetarlöner. Skillnaden i genomsnittslön mellan de högst och lägst betalda yrkena är idag över 100 000 kronor i månaden. Det delade Sverige syns också i att de med löner i det som kallas mellanskiktet blir allt färre. Professorn i nationalekonomi Charlotta Mellander har visat att i en kommun som Danderyd är inkomstskillnaden jämförbar med det man kan hitta i länder som Rwanda och Guatemala. Att det sociala skyddsnät som på 1960-70-talen byggdes upp i Sverige monterats ner av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar.

Trots att staten i snart 20 år visat överskott i finanserna och trots det senaste överskottet på 61 miljarder har till exempel Försäkringskassan nu fått kravet att skära ner kostnaden för sjukförsäkringarna med ytterligare tre miljarder. Allt fler anses kunna arbeta och nekas sjukpenning och allt fler ser sig tvingade att gå till domstol för att få sin rätt prövad. Reglerna har också ändrats så att allt färre kan får sina 80 procent av lönen. Uppdraget till Försäkringskassan är att pressa ner tiderna för sjukskrivning och att öka kontrollerna. Det är långt från den sjukförsäkring som fanns på 1970-talet och som gav 90 procent av lönen vid sjukdom. Svenska LO-facket:s välfärdsutredare Kjell Rautio har kritiserat nerdragningarna i sjukförsäkringen med orden: Vad vi behöver istället för att fattiggöra människor är rejäla satsningar på förebyggande arbete och rehabilitering.

För svensk socialdemokrati borde det vara en självklar strävan att återupprätta den starka staten, stoppa privatiseringen av välfärden och sluta de vidgande inkomst- och förmögenhetsklyftorna.  

 

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från riksdag och regeringskansli

Jaan Ungerson, omvärldsanalytiker

 

Robert Björkenwall

Robert Björkenwall

Kolumn

Lukas Lundin

Sjukskötarna håller landet på fötter – inte regeringen

Den gångna veckans stora samtalsämne har varit förhandlingarna kring ett nytt avtal för de kommunalt anställda, som efter vissa konflikter avslutades igår kväll då parterna nått en överenskommelse. Resultatet blev en löneökning på cirka tre procent över två års tid, en kompensation som på många håll anses vara alltför liten i proportion till det tunga strå de kommunalt anställda fick dra till stacken i samband med konkurrenskraftsavtalet.

 

Framförallt inom social- och hälsovårdsfacket Tehy har motståndet och missnöjet varit stort. På tisdagsmorgonen gick man tillsammans med närvårdar- och primärskötarförbundet SuPer in för ett övertidsförbud samt förbud att byta arbetsskift, i ett försök att föra förhandlingarna i rätt riktning. Trots synliga effekter som både lyfte fram stora brister i den offentliga sektorns arbetsfördelning och än en gång visade på den enorma plats sjukskötarna fyller i vårt samhälle, tycks det alltså ha varit förgäves.  

 

För att citera Eva-Maria Sundström, huvudförtroendeman för Västra Nylands sjukvårdsområde:

 

– Om arbetsgivarna har en sådan bemanning att hela korthuset faller så fort människor inte jobbar mer än vad de enligt avtalet ska göra, så är det nog något som är fel.

 

Trots det har bristen på förståelse för sjukskötarna varit påtaglig. Som såväl Sundström som många andra lyft fram verkar inte den branschöverskridande solidariteten sträcka sig till de samhällsfarliga sjukskötarna, som därför utelämnas åt vargarna.  

 

Och då handlar det ändå inte om några oerhörda krav. Tehys ordförande Millariikka Rytkönen sade i förra veckan till Yle att fackets huvudsakliga mål är en delkompensation för nedskärningarna i semesterpenningen, som regeringens osthyvel orsakade i samband med konkurrenskraftsavtalet.

 

– 600 miljoner togs bort, vi ber om att få 300 miljoner tillbaka, sade Rytkönen.

 

– Det finns inga cash, svarade finansminister Petteri Orpo med hundögon och skrattade efter det hela vägen till banken.

 

Om det fortfarande finns någon där ute som inte förstår varför inkomstklyftorna ökar och kvinnor statistiskt sett inte tjänar lika mycket som män, så finns en del av svaret här: överbetalda ministrar och tjänstemän, merparten män, som har mage att kräva de största uppoffringarna av arbetare i lågavlönade och kvinnodominerade branscher och då de kräver dräglig ersättning mumla något skenheligt om solidaritet och att alla ska dra sitt strå till stacken.

 

Övertidsförbudet visade än en gång att det är dessa människor, inte regeringen Sipilä, som håller det här landet på fötter. Jag hoppas att sjukvårdarna står på sig och om det är värt någonting har de mitt fulla stöd.

 

 

Lukas Lundin

Lukas Lundin.

Kolumn

Gunnar Lassinantti

Finland, Sverige och säkerheten

Sauli Niinistö har omvalts till Finlands president med överväldigande majoritet. Finska folket tycker att han gör ett bra arbete och inger förtroende.

Utrikespolitiken är presidentens ansvarsområde i samarbete med regeringen. Sju av åtta kandidater sa klart nej till finskt medlemskap i Nato. Endast svenska folkpartisten Nils Torvalds sa ja och belönades med drygt en procent av rösterna. Detta faktum har knappast svenska pressen förmedlat. Natofrågan är därmed avförd från politiska dagordningen i Finland åtminstone sex år framåt. Militära alliansfriheten tjänar stabiliteten i Östersjöregionen, och Finland vill inte riskera att hamna mot Ryssland i en krigshotande situation, argumenterade Niinistö. Alla kandidater klargjorde att Finlands beslut görs oberoende av Sveriges.

I nära 20 års tid har ett propagandistiskt zick-zack spel bedrivits mellan Helsingin Sanomat och borgerliga Stockholmspressen om att ett Natointräde närmar sig i respektive grannland. I själva verket har folkmajoriteten i bägge länderna stabilt varit emot ett inträde. Det har varit tidningarnas eget önsketänkande, inte fakta. I en opinionsundersökning i Sverige före Folk och Försvar-konferensen i Sälen ökade Natomotståndarna med fyra procentenheter till 44 procent, och anhängarna minskade lika mycket till 31 procent.

Det finns ingen majoritet för att ansluta sig till konventionen om kärnvapenförbud i finska riksdagen, endast de rödgröna partierna är för. I Sverige, som till skillnad från Finland deltog i FN:s förbudskonferens, utreds frågan inom utrikesdepartementet. Finska fredsrörelsen hoppas att Sverige skriver under och anser att det skulle stödja deras egen och nordiska fredsrörelsens kampanj i frågan.

Vid en intervju under valkvällen talade president Niinistö positivt om de omfattande och förtroendefulla kontakterna mellan Finland och Sverige: – Vi är mycket öppna mot varandra. Försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet mellan länderna byggs fortlöpande ut. Trots detta är mitt tips att Finland även vid nästa större militära flygplansbeställning kommer att gå förbi Saab och vända sig till USA för nyanskaffningen.

I presidentvalskampanjen framgick att kandidaterna var väl insatta i svenska regeringens och oppositionens åsikter. Det är sämre beställt med insikterna i motsatt riktning. Man kan ändå hoppas på att det omfattande informationsflödet under Finland 100 år jubiléet ökat svenskarnas kunskaper om och respekt för grannlandet.

 

 

 

Gunnar Lassinantti

Gunnar Lassinantti.