Internationellt

”Jag skulle inte ens råda en fiende att bege sig till Libyen”

Foto: Kwaku Botwe/IPS
Nazir Mohammed (till vänster) och hans vän Usman återvände båda till Ghana från Libyen i samband med att upproret och inbördeskriget bröt ut.
Foto: Kwaku Botwe/IPS
Nazir Mohammed (till vänster) och hans vän Usman återvände båda till Ghana från Libyen i samband med att upproret och inbördeskriget bröt ut.
Foto: Kwaku Botwe/IPS
Nazir Mohammed (till vänster) och hans vän Usman återvände båda till Ghana från Libyen i samband med att upproret och inbördeskriget bröt ut.

Liksom många andra afrikaner reste Nazir Mohammed till Libyen i jakt på ett bättre liv, och utan att berätta om sina planer för sin familj. Från sitt hem i Ghana säger han att han inte ens skulle råda en fiende att göra samma resa.

 

Nazir Mohammed, 30, sitter i en soffa i sin lilla lägenhet i staden Kwame Danso i Ghana och berättar om sin resa norrut. Det som lockade honom till Libyen var de ekonomiska möjligheterna.

– Men de människorättsbrott som begås mot i synnerhet mörkhyade afrikaner är på riktigt. Jag skulle inte ens ge min fiende rådet att resa till Libyen, säger han.

Det har gått sju år sedan Nazir Mohammed återvände till Ghana från Libyen. Han reste dit som 23-åring, strax efter att hans pappa hade gått bort. Som äldste son i familjen kände han ett ansvar för att försörja sin mamma och sina fyra syskon. Han lyckades spara ihop pengarna till resan utan att avslöja sina planer för någon i familjen.

– Min mamma fick veta om det först när jag ringde och berättade, och då var jag redan halvvägs framme. Hon grät och bad för mig men insåg att det inte fanns något hon kunde göra.

Många som beger sig till Libyen berättar inget för sin familj, eftersom de anhöriga ofta skulle motsätta sig resan på grund av riskerna.

Närmare en miljon migranter beräknas finnas i Libyen, och många av dem kommer från Ghana, Senegal, Nigeria, Niger och Elfenbenskusten. Liksom Nazir Mohammed drömmer många om att sedan kunna ta sig vidare till Europa.

Strömmen av migranter från Ghana till Libyen började redan på 1980-talet, då det nordafrikanska landet i första hand erbjöd högutbildade ghananer arbete. Med tiden reste dock många utan giltiga dokument efter, i jakt på enklare arbeten.

Redan innan upproret i Libyen blossade upp 2011 utsattes migranterna i landet för övergrepp. Myndigheterna i Ghana uppger att 238 medborgare återvände från Libyen år 2000, och att många av dem vittnade om att ha utsatts för grova människorättsbrott. Under förra året återvände 565 personer med samma erfarenheter.

Den största gruppen återvände dock 2011 i samband med att upproret och inbördeskriget bröt ut i Libyen, då FN:s migrationsorganisation uppskattar att hela 19 000 ghananer återvände till hemlandet.

Många av migranterna säger att fientligheten mot svarta afrikaner ökade snabbt i samband med konflikten, eftersom vissa grupper anklagade dem för att vara den dåvarande diktatorn Muammar Gaddafis legoknektar.

– Då var det mycket farligt att vara en svart afrikan, berättar Nazir Mohammed.

Han säger att många migranter tvingades att lämna både egendomar och innestående löner efter sig när de återvände hem. Det var vanligt att arbetsgivarna betalade ut migranternas löner med flera månaders fördröjning, vilket gjorde att många förlorade stora pengar. Samtidigt menar Nazir Mohammed att han hade tur som kunde ta sig hem igen.

– Jag fick hjälp av en soldat som jag hade undervisat i engelska. Han körde mig och en vän från Benghazi hela vägen till Egypten, varifrån vi kunde resa hem.

När han kom hem igen hade han bara motsvarande ett tusen kronor med sig. Han hade tvingats lämna en betydligt större summa efter sig hos sin arbetsgivare.

– Det var oerhört jobbigt, berättar han.

 

Kidnappningsrisk

De flesta västafrikaner som tar sig utan papper till Libyen reser via öknen, vilket utsätter dem för risken att bli kidnappade. Det drabbade även Nazir Mohammed, som säger att han blev förd till ett läger för att bli utpressad på pengar. Eftersom han själv knappt hade några pengar tvingade kidnapparna honom att ringa hem och begära att familjen skulle betala ut en lösensumma.

– Min mamma grät eftersom hon trodde att de skulle döda mig. Men jag övertygade henne om att allt skulle gå bra, bara pengarna kom fram.

Efter att lösensumman på motsvarande några hundra kronor hade anlänt släpptes Nazir. Men han säger att en del andra blev avkrävda mycket högre belopp.

Sedan lyckades han ta sig till staden Benghazi, där han lyckades få flera olika arbeten med förhoppningen att kunna spara ihop tillräckligt med pengar för att kunna betala för en farlig båtresa över Medelhavet. När så inbördeskriget bröt ut förlorade han allt hopp om att kunna förverkliga sina drömmar och situationen i landet blev allt farligare.

Internationella medier har rapporterar om hur migranter i Libyen numera säljs som slavar. Det är uppgifter som Nazir Mohammed inte betvivlar.

Han kommer från Brong Ahafo i centrala Ghana, den region i Ghana varifrån flest människor har rest till Libyen. Migrationsexperten Mac Simpson, som själv kommer från Ghana men arbetar i Tripoli, säger att en majoritet av de närmare två tusen migranter från Ghana som drunknat på Medelhavet kom från Brong Ahafo.

En del grupper använder sig av sociala medier för att avskräcka migranter från att försöka ta sig till Libyen. Men Mac Simpson tror att dessa varningar har liten betydelse. Han menar att många fler unga människor från Ghana kommer att trotsa riskerna, så länge de inte erbjuds några riktiga arbeten i hemlandet.

– Du måste kunna trolla om du ska kunna övertyga någon från regionen Brong Ahafo om att inte resa till Libyen, säger han.

Samtidigt menar han att det kan finnas möjligheter att påverka de yngre. Av det skälet samarbetar han nu med Ghanas skolmyndigheter för att få ut sin bok ”Kyrkogården utan gravar” till landets skolor, en berättelse om hur farlig resan mot Europa är.

Att Nazir Mohammed har stannat kvar i Ghana efter resan till Libyen beror på att han lyckats hitta en försörjning i hemlandet. Han fick chansen att gå en lärarutbildning och arbetar numera på en högstadieskola.

– Lönen är inget vidare, men vi klarar oss, säger han.

 

 

Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa