MENY

”Jag skulle inte ens råda en fiende att bege sig till Libyen”

Kuva: Foto: Kwaku Botwe/IPS
Nazir Mohammed (till vänster) och hans vän Usman återvände båda till Ghana från Libyen i samband med att upproret och inbördeskriget bröt ut.

Liksom många andra afrikaner reste Nazir Mohammed till Libyen i jakt på ett bättre liv, och utan att berätta om sina planer för sin familj. Från sitt hem i Ghana säger han att han inte ens skulle råda en fiende att göra samma resa.

 

Nazir Mohammed, 30, sitter i en soffa i sin lilla lägenhet i staden Kwame Danso i Ghana och berättar om sin resa norrut. Det som lockade honom till Libyen var de ekonomiska möjligheterna.

– Men de människorättsbrott som begås mot i synnerhet mörkhyade afrikaner är på riktigt. Jag skulle inte ens ge min fiende rådet att resa till Libyen, säger han.

Det har gått sju år sedan Nazir Mohammed återvände till Ghana från Libyen. Han reste dit som 23-åring, strax efter att hans pappa hade gått bort. Som äldste son i familjen kände han ett ansvar för att försörja sin mamma och sina fyra syskon. Han lyckades spara ihop pengarna till resan utan att avslöja sina planer för någon i familjen.

– Min mamma fick veta om det först när jag ringde och berättade, och då var jag redan halvvägs framme. Hon grät och bad för mig men insåg att det inte fanns något hon kunde göra.

Många som beger sig till Libyen berättar inget för sin familj, eftersom de anhöriga ofta skulle motsätta sig resan på grund av riskerna.

Närmare en miljon migranter beräknas finnas i Libyen, och många av dem kommer från Ghana, Senegal, Nigeria, Niger och Elfenbenskusten. Liksom Nazir Mohammed drömmer många om att sedan kunna ta sig vidare till Europa.

Strömmen av migranter från Ghana till Libyen började redan på 1980-talet, då det nordafrikanska landet i första hand erbjöd högutbildade ghananer arbete. Med tiden reste dock många utan giltiga dokument efter, i jakt på enklare arbeten.

Redan innan upproret i Libyen blossade upp 2011 utsattes migranterna i landet för övergrepp. Myndigheterna i Ghana uppger att 238 medborgare återvände från Libyen år 2000, och att många av dem vittnade om att ha utsatts för grova människorättsbrott. Under förra året återvände 565 personer med samma erfarenheter.

Den största gruppen återvände dock 2011 i samband med att upproret och inbördeskriget bröt ut i Libyen, då FN:s migrationsorganisation uppskattar att hela 19 000 ghananer återvände till hemlandet.

Många av migranterna säger att fientligheten mot svarta afrikaner ökade snabbt i samband med konflikten, eftersom vissa grupper anklagade dem för att vara den dåvarande diktatorn Muammar Gaddafis legoknektar.

– Då var det mycket farligt att vara en svart afrikan, berättar Nazir Mohammed.

Han säger att många migranter tvingades att lämna både egendomar och innestående löner efter sig när de återvände hem. Det var vanligt att arbetsgivarna betalade ut migranternas löner med flera månaders fördröjning, vilket gjorde att många förlorade stora pengar. Samtidigt menar Nazir Mohammed att han hade tur som kunde ta sig hem igen.

– Jag fick hjälp av en soldat som jag hade undervisat i engelska. Han körde mig och en vän från Benghazi hela vägen till Egypten, varifrån vi kunde resa hem.

När han kom hem igen hade han bara motsvarande ett tusen kronor med sig. Han hade tvingats lämna en betydligt större summa efter sig hos sin arbetsgivare.

– Det var oerhört jobbigt, berättar han.

 

Kidnappningsrisk

De flesta västafrikaner som tar sig utan papper till Libyen reser via öknen, vilket utsätter dem för risken att bli kidnappade. Det drabbade även Nazir Mohammed, som säger att han blev förd till ett läger för att bli utpressad på pengar. Eftersom han själv knappt hade några pengar tvingade kidnapparna honom att ringa hem och begära att familjen skulle betala ut en lösensumma.

– Min mamma grät eftersom hon trodde att de skulle döda mig. Men jag övertygade henne om att allt skulle gå bra, bara pengarna kom fram.

Efter att lösensumman på motsvarande några hundra kronor hade anlänt släpptes Nazir. Men han säger att en del andra blev avkrävda mycket högre belopp.

Sedan lyckades han ta sig till staden Benghazi, där han lyckades få flera olika arbeten med förhoppningen att kunna spara ihop tillräckligt med pengar för att kunna betala för en farlig båtresa över Medelhavet. När så inbördeskriget bröt ut förlorade han allt hopp om att kunna förverkliga sina drömmar och situationen i landet blev allt farligare.

Internationella medier har rapporterar om hur migranter i Libyen numera säljs som slavar. Det är uppgifter som Nazir Mohammed inte betvivlar.

Han kommer från Brong Ahafo i centrala Ghana, den region i Ghana varifrån flest människor har rest till Libyen. Migrationsexperten Mac Simpson, som själv kommer från Ghana men arbetar i Tripoli, säger att en majoritet av de närmare två tusen migranter från Ghana som drunknat på Medelhavet kom från Brong Ahafo.

En del grupper använder sig av sociala medier för att avskräcka migranter från att försöka ta sig till Libyen. Men Mac Simpson tror att dessa varningar har liten betydelse. Han menar att många fler unga människor från Ghana kommer att trotsa riskerna, så länge de inte erbjuds några riktiga arbeten i hemlandet.

– Du måste kunna trolla om du ska kunna övertyga någon från regionen Brong Ahafo om att inte resa till Libyen, säger han.

Samtidigt menar han att det kan finnas möjligheter att påverka de yngre. Av det skälet samarbetar han nu med Ghanas skolmyndigheter för att få ut sin bok ”Kyrkogården utan gravar” till landets skolor, en berättelse om hur farlig resan mot Europa är.

Att Nazir Mohammed har stannat kvar i Ghana efter resan till Libyen beror på att han lyckats hitta en försörjning i hemlandet. Han fick chansen att gå en lärarutbildning och arbetar numera på en högstadieskola.

– Lönen är inget vidare, men vi klarar oss, säger han.

 

 

ÄMNESORD

Diskussion

Den förvärrade libyska krisen i medieskugga

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Taggtråd och solparasoll. En installation på isen nedanom Långa bron i Helsingfors väcker tankar om läget i Libyen.

Den fortsatta krisen i Libyen är kanske en av de minst bevakade av de stora pågående politiska och humanitära kriserna i världen.

Lue lisää

ÄMNESORD

Diskussion

”Alla skyller på min dotter” säger pappan till Palestinas unga frihetsikon

Kuva: Foto: Erik Larsson Arbetet-Global/IPS
Bassem Tamimi.

Tonåringen Ahed Tamimi blev känd över hela världen då det spreds en film på nätet där hon med sparkar och slag motar bort två israeliska soldater från familjens gårdsplan. Arbetet Global har träffat pappan till flickan som blivit en frihetsikon för palestinierna.

Lue lisää

Diskussion

UN Women varnar för att jämställdhetsmålet är i fara

Kuva: Foto: Irfan Ahmed/IPS
Demonstranter i Lahore i Pakistan kräver att rättvisa skipas för de kvinnor som drabbas av sexuellt våld.

Genom de globala utvecklingsmålen har världssamfundet utlovat att avskaffa alla former av diskriminering av flickor och kvinnor till 2030. Men nu varnar FN-organet UN Women för att utvecklingen går för långsamt.

 

Den fortsatta utbredda könsbaserade diskrimineringen underminerar arbetet mot en hållbar utveckling och förhindrar både människor och nationer från att uppnå hela sin potential, slår UN Women fast.

I den första rapporten av sitt slag har kvinnoorganet med ett jämställdhetsperspektiv granskat hur arbetet med att uppnå de globala utvecklingsmålen framskrider.

Ett av dessa mål, nummer 5, understryker vikten av att en jämställd värld uppnås. Men rapportförfattarna konstaterar att den rådande trenden för att detta uppnå detta mål, liksom de övriga 16, är oroande. UN Women menar därför att världssamfundet måste påskynda arbetet om målen ska kunna uppnås i tid.

– Om inte arbetet för att uppnå jämställdhet skyndas på så kommer det globala samfundet att misslyckas med att infria de hållbara utvecklingsmålen, säger forskaren och rapportförfattaren Ginette Azona till IPS.

Ett av de problem som lyfts fram i rapporten är de sexuella trakasserier och det våld som drabbar kvinnor. Enligt UN Women har uppskattningsvis var femte kvinna i världen, i åldern mellan 15 och 49 år, drabbats av fysiskt eller sexuellt våld från sin partner under de senaste tolv månaderna.

Samtidigt saknas det lagar som skyddar kvinnor från den typen av våld i 49 av världens länder.

På senare tid har miljontals kvinnor i världen engagerat sig och genom #metoo-kampanjen protesterat mot de trakasserier och det våld som dagligen drabbar världens kvinnor.

– Kvinnorörelsen har under många år arbetat för att öka medvetenheten om de olika typer av våld och övergrepp som flickor och kvinnor utsätts för. Den uppmärksamhet som dessa stora men ofta bortglömda problem fått är en välkommen energiinjektion, säger Ginette Azona.

I den nya rapporten lyfter UN Women även fram att fattigdom i högre utsträckning drabbar kvinnor än män. Siffror från 89 länder i världen visar att det i dessa finns 4,4 miljoner fler kvinnor än män som tvingas överleva på mindre än motsvarande 1,9 dollar om dagen. En av orsakerna är att kvinnor i betydligt högre grad än männen står för obetalt hem- och vårdarbete.

Fattigdom har också en tendens att förstärka bristen på jämställdhet. En flicka som växer upp i ett fattigt hem löper en större risk att giftas bort för tidigt, vilket i sin tur förhöjer riskerna för att hon hoppar av skolan i förtid, får barn i ung ålder, drabbas av graviditetsrelaterade komplikationer och utsätts för våld.

– Det är kombinationen av könstillhörighet med andra former av diskriminering som gör att flickor och kvinnor från fattiga och marginaliserade grupper hamnar än mer efter, säger Ginette Azona.

UN Women uppmanar världens regeringar att agera genom många integrerade satsningar. Som exempel nämns hur gratis och allmän tillgång till barnomsorg kan öka möjligheterna för kvinnor att skaffa betalda arbeten, vilket i sin tur har gynnar hela familjer.

 

Diskussion

Lång väg kvar i kampen mot orättvisor i Afrika

Kuva: Foto: Pixabay

Efter att Nelson Mandela blivit Sydafrikas första demokratiskt valda president deklarerade han i ett tal inför sina landsmän – och afrikaner i allmänhet – att ”vi måste arbeta gemensamt för att upprätta en rättvis fördelning av rikedomar, möjligheter och makt i vårt samhälle”. Över 20 år senare är dock vägen mot detta mål fortfarande lång.

 

 

När Nelson Mandela höll sitt tal, 1996, hade Sydafrika nyligen befriats från det rasistiska apartheidsystemet. Sedan dess har miljontals sydafrikaner fått förbättrade möjligheter till både utbildning och arbeten. Men de stora inkomstskillnaderna lever kvar.

En studie från FN:s utvecklingsprogram, UNDP, slog nyligen fast att Sydafrika är det land i världen där inkomstskillnaderna är som allra störst. Landet är dock inte ett enskilt fall i Afrika. Samma rapport visar att 10 av de 19 länder i världen där ojämlikheten är som störst finns på kontinenten.

Många afrikanska länder, däribland Elfenbenskusten, Mauritius och Rwanda, har upplevt snabba ekonomiska framgångar under de senaste 15 åren. Miljontals människor har lyfts ur den extrema fattigdomen och allt fler har fått möjlighet att gå i skolan och erbjudits tillgång till sjukvård. Men samtidigt har andra halkat efter.

En orsak till att inte alla afrikaner upplevt ökade inkomster är de djupt rotade ekonomiska och sociala orättvisor som finns i regionen. De skarpa kontrasterna mellan elitens rikedomar och den misär som många vanliga afrikaner tvingas leva under driver samtidigt fram ilska och utlöser protester och revolter.

– Så länge som rikedomarna i ett land oproportionerligt vilar hos ett fåtal, kommer vi inte att uppleva bestående fred och stabilitet, slog Namibias president Hage Geingob fast inför FN:s generalförsamling i höstas.

 

Rika blir rikare

Fattigdomen har minskat i många av de afrikanska länder som upplevt en ekonomisk tillväxt. Men trots den fortsatta tillväxten tvingas fortfarande nästan hälften av kontinentens invånare att överleva på mindre än motsvarande 1,25 dollar om dagen.

Studier visar samtidigt att i länder där ojämlikheten är högre är det i första hand de redan rika som blir vinnare när den ekonomiska tillväxten ökar, medan de fattiga halkar efter.

De hållbara utvecklingsmål som världens länder kom överens om 2015 syftar inte bara till att utrota fattigdomen, utan också till att minska ojämlikheten mellan och inom länder.

UNDP:s analys av inkomstskillnaderna i Afrika fokuserar på de 29 länder söder om Sahara – där 80 procent av kontinentens befolkning bor – och där det finns tillgängliga siffror om hushållens konsumtion. Studien visar att mellan 1991 och 2011 lyckades man i 17 av dessa länder minska inkomstskillnaderna. I övriga tolv länder ökade i stället skillnaderna under samma period.

De länder som upplevde högre – och stigande – inkomstskillnader återfinns främst i södra och centrala Afrika. Många av dessa länder ekonomier är beroende av olje- och gruvtillgångar som erbjuder ett begränsat antal arbetstillfällen, eller är tidigare bosättarsamhällen med stora markägare.

Länder där inkomstskillnaderna minskar ligger i första hand i Västafrika och domineras i första hand av småjordbruk där många gynnas när produktiviteten ökar.

Rapportförfattarna konstaterar att det i vissa länder har genomförts åtgärder för att bekämpa inkomstskillnaderna, medan liknande åtgärder har motverkats av den ekonomiska eliten i andra länder.

 

 

Diskussion

Migrationens positiva effekter sällan i fokus

Kuva: Foto: Pixabay

I den internationella debatten diskuteras sällan hur migrationen bidrar till världsekonomin. Detta trots att migranterna ofta är mycket viktiga både för mottagarländernas ekonomier och för utvecklingen i ursprungsländerna.

 

Nyligen hölls ett möte i Buenos Aires där internationella experter diskuterade på vilka sätt den internationella migrationen bidrar till handeln och världsekonomin.

– Migrationen behandlas i dag nästan som en polisiär fråga. Vi måste belysa behovet av att även lyfta de ekonomiska fördelar den har, framför allt för den internationella handeln, sade Aníbal Jozami, som är ordförande för den argentinska organisationen Foro del Sur Foundation.

Foro del Sur Foundation stod värd för mötet tillsammans med FN:s migrationsorganisation, IOM, och Genevébaserade International Centre for Trade and Sustainable Development. 

IOM:s Latinamerikachef Diego Beltrand presenterade siffror som visar att det finns uppskattningsvis 244 miljoner migranter i världen i dag, vilket motsvarar runt 3 procent av jordens befolkning. Antalet har stigit mycket snabbt under de senaste 50 åren. Enligt Diego Beltrand har många analyser visat vilka ekonomiska bidrag migranterna står bakom. Trots det lyfts sällan dessa resultat fram.

– Frihandeln har fått ett brett erkännande i olika delar av världen, men detsamma gäller inte för människors rörelsefrihet, slog han fast.

Enligt en studie från IOM står världens migranter bakom nästan tio procent av världens samlade BNP – och deras bidrag är mycket viktiga för deras hemländer genom de pengar migranterna skickar hem till nära och kära. Dessa pengaöverföringar är särskilt viktiga i kristider och i länder som El Salvador och Honduras överstiger summorna 15 procent av ländernas bruttonationalprodukter.

En vanlig uppfattning är att migranter främst har de minst kvalificerade jobben. Samtidigt hävdar Stefano Breschi, som är professor vid Bocconi-universitet i Milano, att den migration som har vuxit snabbast under de senaste två decennierna består av högutbildad arbetskraft.

 

”Vi måste ha tålamod”

I många länder i världen försöker samtidigt politiker att vinna röster genom att utlova hårdare restriktioner mot invandring. Marina Manke, som är chef för IOM:s avdelning för rörlig arbetskraft och mänsklig utveckling, påpekar att migration är en komplex fråga och att det gäller att tänka sig för när den diskuteras.

– Det är svårt att förklara att det kan finnas människor som kanske är arbetslösa i dag, men som i framtiden kan bidra med positiva kunskaper till samhället, säger Marina Manke.

Hon är själv från Ryssland, men är gift med en tysk man och är bosatt i Tyskland.

– Min tyska familj ser ett stort antal migranter i Berlin, och det oroar dem. Men vi måste ha tålamod. Kanske finns det kortsiktiga negativa effekter, men på längre sikt är migration till stora delar något positivt, säger hon till IPS.

Mötet i Buenos Aires var förlagt till ett gammalt emigranthotell, en byggnad nära hamnen som numera inhyser ett museum. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet erbjöds nyanlända migrantfamiljer härbärge här sig efter sina långa resor över havet.

Mellan 1881 och 1914 beräknas mer än fyra miljoner utlänningar ha flyttat till Argentina, och år 1895 utgjorde den gruppen mer än en fjärdedel av befolkningen i landet. De flesta kom från Italien, Spanien och andra länder i Europa.

I dag är läget ett annat. Nu är det Europa som är den destination som miljontals migranter hoppas kunna ta sig till, samtidigt som kontinenten försöker stänga sina gränser.

Martin Kahanec, professor i socialpolitik vid Centraleuropeiska universitet i Budapest, säger att ett stort problem i Europa är att de data som finns om migrationen sällan kommer till uttryck i den offentliga debatten.

– Det gäller exempelvis diskussionerna kring Brexit i Storbritannien, där narrativet om att migranterna tar våra jobb eller exploaterar vår välfärd inte har något faktamässigt stöd. Även om ekonomiska argument används i debatten så är det egentligen rädsla som styr debatten, säger Martin Kahanec till IPS.

 

ÄMNESORD

Diskussion