Bärlunds memoarer, som bär namnet “Ge miljön en chans – en minister minns”, gavs ut tidigare i höst och recenserades i samband med det även i Arbetarbladet. I boken berättar ministern sitt livs historia, både det politiska och det privata.  

För åhörarna på kongressen konstaterade han att det har funnits mycket att fundera på. Det första han tog ställning till var att han själv ville skriva texten, inte som så många andra använda sig av en spökskrivare.

Dessutom har det stundtals varit svårt att komma ihåg det han skrivit om, erkände Bärlund. Framför allt eftersom han lagt stor vikt vid att inte göra några efterkonstruktioner, utan beskriva händelserna så troget som möjligt. 

– Jag vill påpeka att jag har försökt vara så ärlig som möjligt med att beskriva vad jag gjorde och hur jag tänkte då det begav sig,  för kanske 30-40 år sedan. Inte rätta mig efter vad som kanske skulle passa dagens situation och dagens känslor bättre.

Det är enligt Bärlund vanligt vad gäller politiska biografier, en populär kategori på senare tid. Sitt eget tillvägagångssätt tror han kan ha gett en personligare infallsvinkel, men också gjort att texten ibland blivit något mer tillspetsad än nödvändigt.

Han menar ändå att den på ett trovärdigt sätt skildrar miljöpolitikens historia, något som behövs. 

– Miljöpolitik är ett nytt politiskt område som har en väldigt kort historia. Folk känner till ganska lite om vad som har hänt i den miljöpolitiska historien. 

– Det här gäller förstås för politik och historieskrivning över huvudtaget men särskilt på miljöområdet. 

SDP tappade bollen

Bärlund valde under sin presentation medvetet att inte gå in alltför mycket på detaljer. En av sina stora framgångar som miljöminister valde han ändå att lyfta fram: FN:s ozonkonferens i Helsingfors i början av 1990-talet. 

– Det har varit en stor framgång och i efterhand till och med kallats för den mest framgångsrika konferensen i FN:s historia, särskilt vad gäller FN:s miljöverksamhet. 

– Detta stora genombrott skedde alltså i Finland, på Finlands initiativ. 

Det ser Bärlund som ett kraftigt motargument då en del säger att “lilla Finland” inte kan åstadkomma någonting. Med sin bok vill han bland annat visa att det är möjligt att aktivt påverka stora politiska beslut, genom ett aktivt arbete – inte minst inom socialdemokratin. Bärlund påminde åhörarna om att SDP länge var en drivande kraft i miljöfrågan. 

– Socialdemokraterna var från 1970-talet till 1990-talet det klart viktigaste miljöpartiet. 

Bland annat tog SDP initiativ till miljöministerposten, som Bärlund alltså själv satt på i flera år. Genom den fick miljön enligt Bärlund en kraftigare ställning inom politiken, som öppnade upp för tunga beslut. 

Sedan dess har partiet däremot tappat bollen, enligt Bärlund. SDP har mist sin starka position inom miljöpolitiken och på så sätt tappat väljare, inte minst till de ständigt ökande Gröna.  

– Få väljare uppfattar numera SDP som det parti som går i bräschen för progressiva miljöreformer. 

Bärlund konstaterade ändå att det, för ett parti med så starka reformistiska traditioner som SDP, måste vara möjligt att på ett trovärdigt sätt tackla de stora miljöpolitiska utmaningarna. 

– Det här är mitt budskap till det jubilerande FSD och det socialdemokratiska partiet: nu gäller det att igen börja leva upp till våra stora miljöpolitiska traditioner. Vi kan det, om vi vill det.