De söta ljuden byts sakta men säkert ut mot en allt gnälligare ton innan det kännspaka skriket når örongången. Jag stiger trött upp från stolen i köket och närmar mig sovrummet. Där möts jag av ett vackert litet ansikte som stirrar på mig. Ett leende sprids på mina läppar och jag lyfter upp mitt älskade lilla knyte i min varma famn. “Ska vi byta blöja och sen äta?” frågar jag henne medan vi går förbi högar av tvätt som ligger som en hinderbana fram till skötbordet. I köket står min uppvärmda, nu kalla, mat och väntar på mig på köksbordet. Det blev en sån dag igen. Jag tittar ömt på det lilla underverket som sprattlar i väntan på en torr blöja medan tårar av lycka bränner bakom ögonlocken.

I september blev jag mamma för tredje gången. Sammanlagt har jag tre döttrar: den första dottern föddes i stillhet, medan den andra nu är fem år och den coolaste person jag känner. Att få ta hem en lillasyster till henne kändes underbart – men också skrämmande. Av erfarenhet vet jag att saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig och att bli förälder är redan det ett stort val i sig. Som kvinna riskerar man inte bara besvikelse, sorg och smärta, utan dessutom sitt eget liv. Men ändå är det många som väljer att ta steget och försöka bli med barn. De flesta förlossningar slutar – som tur – lyckligt för både mamma och bebis, så det är inte något man bör gå och oroa sig för. Samtidigt förstår jag varför många väljer att inte skaffa barn, speciellt i dagens värld.

Under de senaste tre åren har nativiteten sjunkit i Finland, vilket oroat våra politiker bland annat med tanke på landets ekonomi. Varför statistiken visar såhär, ja det är enligt mig en mer komplicerad fråga. Vissa känner helt enkelt att föräldraskapet tar mer än det ger, medan andra känner att det inte är värt alla risker och uppoffringar det involverar: fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska. Dessutom är vår värld överbefolkad, något som tär på vår jord och dess resurser, något som får vissa att avstå från barnafödande och väljer att adoptera eller helt enkelt inte skaffa några barn alls. Dessutom finns det vissa personer som desperat försöker att få barn, men av en eller annan anledning så lever de i ofrivillig barnlöshet. Livet är både komplicerat, orättvist och ibland är det svårt att veta på vilket ben man ska stå. För är det egentligen rätt att försöka få upp nativiteten då världen och vår jord mår som den mår?

Tidigare ville jag inte skaffa barn. Jag lekte med tanken att adoptera eftersom det kändes mest “rätt” med tanke på alla de barn som inte har några föräldrar. Men då jag träffade min nuvarande man så hände något: jag ville bli gravid. Att första försöket slutade i sorg en sen decemberkväll för sju år sedan, gör det ännu mer speciellt att för andra gången få möjlighet att uppleva tiden som nybliven mamma utan att i nuläget behöva oroa mig för annat än att se till att bebisen mår bra. För att bli förälder i en trygg tillvaro är inte alla förunnat.

I skrivande stund sitter jag här med min två månader gamla bebis som sover sött intill mitt bröst, inlindad i en mjuk sjal. Och trots att mitt kaffe kallnat och att jag aldrig hinner äta min mat varm, kan jag inte annat än känna glädje. Just nu är livet precis som det ska vara.