Nyheter

Kiruna – järnmalmen, stadsomvandlingen och gruvstrejken

Foto: Arild Vågen/Wikimedia Sverige
Kiruna i september 2017 (Arkivbild).

LKAB och Kiruna kommun måste kunna kommunicera, sa S-ledaren i Kiruna Mats Taaveniku vid ett seminarium i Stockholms ABF-hus den 30 november om Kirunas stadsomvandling och om den stora gruvstrejken i Malmfälten för 50 år sedan.

Robert Björkenwall

Arbetarbladet

 

Oförmågan att så göra från främst Kirunas C-ledda kommunlednings sida får inte ske så att kommunen onödigtvis fördröjer detaljplaner som LKAB (Luossavaara-Kiirunavaara Ab – svensk statligt ägd gruvdriftskoncern, reds. anm.) behöver ha på plats för att pressa fram beslut om byggandet av ett nytt sjukhus och centrumnära järnvägsstation i anslutning till Kirunas nya, flyttade stadscentrum orsakat av gruvans expansion.

 

LKAB ska betala också detta men det är inte LKAB som äger beslutsansvaret för sjukhuset respektive nya resecentrumet. Det beslutet äger inte gruvbolaget utan Region Norrbottens respektive Trafikverket (indirekt regeringen). Denna surdeg hotar att förgifta en annars hittills bra fungerande stadsomvandling som totalt omfattar närmare 3000 bostäder och byggande att ett helt nytt stadscentrum, i huvudsak klart om 3-4 år.  Totalt lär hela stadsomvandlingen kosta troligen lite drygt 20 miljarder enbart i Kiruna när allt ska summeras mot slutet av 2020-talet.

 

KTH-professorn Göran Cars som kontraktsmässigt varit städslad under dryga tre år för att bistå Kiruna kommun visade på seminariet i Stockholm hur nya Kiruna centrum, öster om det hittillsvarande, kommer att se ut när allt blir klart. Men med tanke på hur komplext – och världsunikt – det är att genomföra en så här stor process som en hel stadsomvandling och flytt på ganska få år så hade det kunnat underlätta om det funnits en statlig samordning för alla myndigheter som nu berörs av stadsomvandlingen för att stötta kommunen och bolaget LKAB i den här allt annat än enkla processen. Staten borde inte lämna de lokala parterna att ensamma lösa allt när också staten ytterst är ansvarig, dels som ägare av LKAB, dels som budget- och regleringsbrevsansvarig för Trafikverket, markägare via Statens fastighetsverk etc.

 

Det här är en fråga som återkommande kommer upp på bordet och så även på det välbesökta, utvärderande Kiruna-seminariet i Stockholm härom dagen. På seminariet gav även Kirunabördige, fil  dr Curt Persson en initierad skildring av gruv- och Kiruna-pionjären Hjalmar Lundbohms visioner och hur dessa på olika sätt påverkat såväl gruvbolagets som Kiruna under sin 120-åriga historia.

 

Också nuläget för lönsamma LKAB (genererar en årlig vinst på ca 7 miljarder kr), gruvnäringen och mineralernas goda situation samt målet om en allt mera koldioxidfri produktion, helt koldioxidfri pellets och stål (Hybritprojektet) redovisades av LKAB och mineralprofessor Magnus  Ericsson, LTU, på seminariet. Målet om koldioxidfritt pellets och stål rönte stort intressen på FNs miljökonferens i New York i  oktober 2019, berättade LKABs Bo Krogvig.

 

Seminariet avslutades sedan med en utvärderande genomgång av den stora, olagliga gruvstrejken i Malmfälten som inleddes i Svappavaara 9 december 1969 och sedan raskt spred sig till Kiruna och Malmberget oh totalt kom att omfatta nästa 5 000 gruvarbetare. Gruvarbetarna i norr var på rymmen från fack, parti och den svenska modellen, som författaren Anders Ehnmark skrev i ett reportage om strejken. Missnöjet riktade sig mot ett dåligt ackordslöneavtal (UMS), växande antal allvarliga olyckor och brister arbetsförhållandena samt mot bolagsledningens ovilja att lyssna.

 

Strejken skakade om alla: LKAB, Gruv-fackets ledning, LO och regeringen Palme. Strejken pågick 57 dagar. Professorn i ekonomisk historia Maths Isacson, Uppsala universitet konstaterade på seminariet att den var beslutsam, enig (hela 67 % av svenska folket stödde den, enligt en stor SvT-mätning) men också med svåra påfrestningar, inte minst i privatlivet. Vad vann då gruvarbetarna? Jo man fick – 7 månader efter strejkens slut 4 februari 1970 – bort det förhatliga UMS-ackordet, månadslön och höjda löner med 14 procent, sänkt pensionsålder till 60 år för underjordsarbetarna, statliga LKAB lämnade SAF och huvudkontoret flyttade från Stockholm till Luleå samt grad vis en allt bättre arbetsmiljö och respekt hos arbetsgivaren och en fungerande dialog mellan de lokala parterna igen. Och genom strejken kom också rader av reformer på arbetslivets område såsom arbetsmiljölagen, lag om anställningsskydd, LAS, medbestämmandelagen, facklig representation i bolagsstyrelser m m vid mitten av 70-talet. Men det kom att tillämpas i praktiken redan några år innan dess i LKAB och bidrog till nya och förbättrade relationer mellan bolagsledningen och de anställda. Gruvarbetarna fick kort sagt människovärdet tillbaka, de var inga maskiner längre utan respekterad arbetskraft.

 

– Bolaget blev en mänskligare och bättre arbetsgivare som min egen pappa sa när han gick i gruvpension efter nästa 40 år som underjordsarbetare i LKABs Kirunagruva.

 

Efter gruvstrejken stärkte faktiskt – lite överraskande kanske för en del – socialdemokraterna sin ställning under 70-talet i såväl Malmfältens Kiruna som Malmberget/Gällivare. Två viktiga förklaringar här var, dels den offensiv i arbetslivspolitiken med rader av arbetsrättsliga reformer som den socialdemokratiska regeringen efter gruvstrejken genomförde under 70-talets första hälft och, dels också den ökade satsning som inom regionalpolitiken gjordes med ökade investeringar i de statliga bolagen, upprustningen av malmbanan och  tillkomsten år 1971 av Luleå tekniska högskolan, idag Luleå tekniska universitet, LTU.

 

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från bl a riksdag och regeringskansli m.m.

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE