Liksom i de andra länderna i regionen Sahel finns det ett starkt och dynamiskt civilsamhälle i Mali – och många engagerade ungdomar. Och efter tio år av misslyckade satsningar för att få ett slut på krisen är det nu dags för en ny strategi – en mer ödmjuk satsning som syftar till att utveckla gemensamma lösningar där lokalbefolkningarna får verkliga möjligheter att känna sig delaktiga.

Det handlar om alla människor som tvingats på flykt efter att ha bevittnat hur nära och kära blivit dödade. Men också om de unga människor i södra Mali som i jakt på ett bättre liv lämnar landet och riskerar sina liv på haven. Det handlar om alla unga malier som strävar efter en bättre morgondag.

Två år efter att covidkrisen inleddes har ett annat virus börjat spridas i Mali och de andra länderna i Sahel – och dess många varianter ger näring till kriser och instabilitet. Jag talar om den sociala, ekonomiska, politiska och miljörelaterade ojämlikheten.

I Mali går exempelvis bara en bråkdel av barnen som tillhör nomadsamhällen i skolan och i den gruppen ligger på medellivslängden på blott 50 år. Miljontals malier är berövade möjligheten till ett bra liv och mängder tvingas leva i fattigdom.

Problemen hänger samman med ett system som kännetecknas av en dålig politisk styrning, bristande transparens och brist på demokrati. Det har gjort att många malier inte känner sig som en del av ett samhälle som ignorerar eller till och med exkluderar dem.

När makten och egendomarna kontrolleras av en liten minoritet förlorar många förtroendet för ett system som låter detta ske.

Den fortsatta krisen har samtidigt avslöjat bristerna i den pågående militära responsen – som hittills inte har lyckats ens begränsa hoten. Unga människor vänder sig i stället mot staten, och de mest utsatta väljer att ansluta sig till extremistgrupper i hopp om ökad trygghet och en bättre ekonomisk situation.

Unga malier ser hur globala ledare uttrycker stöd för landet, samtidigt som de agerar efter sina egenintressen, på samma sätt som i exempelvis Syrien, Afghanistan eller i Libyen.

Vi kan inte tillåta att Mali blir en ny skådeplats för strider mellan stormakter – och FN:s säkerhetsråd måste motverka detta. Mali förtjänar mer än att förvandlas till en plats där politiska rivaliteter utkämpas.

Det svaga politiska och ekonomiska styrets konsekvenser är förtvivlan, hunger och fattigdom – som i synnerhet drabbar landets unga. Den avgörande frågan om det politiska styret har samtidigt underskattats av de aktörer som uppger att de arbetar för en lösning på kriserna i Sahel.

Detta trots att den frågan är grundläggande för de utmaningar vi står inför i Mali.

På senare tid har det talats om behovet av att återta den statliga kontrollen över områden där staten har varit frånvarande i många år – och som nu har tagits över av så kallat jihadistiska grupper.

Vi talar dock aldrig om vilken typ av stat som ska återkomma. Frågan är om det verkligen är en lösning om det handlar om en statsmakt som av många unga uppfattas som ointresserad av deras öden, eller till och med ses som en fiende.

Mali lider av att samhällskontraktet har brustit. Utmaningen består inte bara i att återupprätta statsmakten – utan av att kunna omvandla den och se till att de statliga åtgärder som genomförs också gynnar alla malier.

Orättvisorna utgör grunden för våra problem. Ojämlikheter sprids, muterar och dödar på samma sätt som ett virus. Men även för denna epidemi finns det ett vaccin.

Det går att bekämpa ojämlikheterna – genom massiva investeringar i välfungerande sociala satsningar som når ut till alla.

FN-insatsen Minusma har en viktig roll att spela i detta avseende – under förutsättning att man integrerar lokala metoder, och lokalbefolkningar, för att lösa konflikter.

Med tanke på den rådande situationen i Mali återupprepar jag min uppmaning till säkerhetsrådet om att arbeta för snabba politiska lösningar mellan regeringen i Mali och det västafrikanska samarbetsblocket Ecowas, som har infört hårda ekonomiska sanktioner mot militärregimen. Det är befolkningen som drabbas hårdast av sanktionerna, och de har redan lidit tillräckligt.

*Adam Dicko är ordförande för AJCAD, Association des Jeunes pour la Citoyenneté Active et la Démocratie, en organisation som arbetar för social rättvisa och stärkta demokratiska värderingar och som är verksam över hela Mali.