Ärade talman,

Att bli arbetslös påverkar människor på olika sätt, men för många är det en tung och obehaglig upplevelse. I den situationen är det lätt att förutom ekonomisk oro också känna sig obehövd i arbetslivet, känna att ens arbete inte uppskattats även om tankarna säger någonting annat. Överlag är det otrevligt att känna att någon annan påverkar ens liv på ett så omvälvande sätt. Hur mycket du än tänker på att en stängd dörr innebär att flera andra är öppna så finns osäkerheten alltid med i bilden. Det är fullt förståeligt om självförtroendet får sig en törn.

Anledningen till att jag först tar upp känslor är att vi här riskerar se på saken på ett för distanserat sätt då vi för en diskussion på systemnivå.

Vi måste komma ihåg hur det helt konkret kan vara att bli arbetslös och hur det kan kännas för de berörda. Det påverkar också siffrorna. Den som blir deprimerad eller börjar lida av ångest har svårare att komma vidare.

Helt konkret ska alltså den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen efter ungefär ett par månader minska med 20 procent från och med i höst. Därtill finns fler element som sänker stödet. Det är mycket då det drabbar människor som redan får se sina inkomster rasa efter en tillvaro där en del redan haft svårt att få vardagen att gå ihop i och med ökade kostnader.

Det här förslaget för oss bort från den nordiska välfärdsmodellen.

Ärade talman,

I stora bilden handlar det här förstås om att ekonomin behöver anpassas. Det här är en till åtgärd där människor i en redan utsatt position får ta smällen. Regeringens nedskärningar drabbar samma typ av hushåll oskäligt hårt. De nu föreslagna åtgärderna drabbar många som också drabbas av sänkta bostadsbidrag och frysta index.

I resten av Norden har man redan bättre ersättningsnivåer än vi har. Förvisso är det ekonomiska läget delvis bättre där, men är inte det i sig ett bevis på att det inte är ersättningsnivån som är problemet?

Ärade talman,

Jag förstår argumentet att det bästa sättet att hjälpa en arbetssökande är att se till att personen får ett nytt bra jobb. Detta kan dock nås på andra sätt än minskat stöd till de som redan har det knapert. Det kan nås med mer hjälp med arbetssökningen och satsningar på utbildning.

Så är fallet i bland annat Danmark där själva arbetslöshetsersättningen är högre än hos oss redan innan denna nedskärning.

Det är inte nivån på den inkomstrelaterade ersättningen som håller folk borta från arbetslivet. Tänk till exempel på alla de byggarbetare som mist jobbet i den pågående krisen. De vill tillbaka till byggarbetsplatserna, till den lön de hade, till den gemenskapen, till sitt yrkesliv. Byggbranschen räddas inte med lägre arbetslöshetsersättning.

Risken med den nu föreslagna modellen är att det är just de som har svårt att snabbt hitta ett nytt jobb som drabbas.

Ärade talman,

Vi måste tänka på hur det är för dem som mist jobbet. De behöver snabba insatser i en krävande livssituation. Jag kan säga av egen erfarenhet att självriskdagarna i sammanhanget är bara problematiska. Att de nu blivit fler, ökat från fem till sju, är enligt mig olyckligt. Det är särskilt illa då den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen föreslås minska markant efter en ganska kort tid.

Det som alltså händer är att det kommer en ny månad, då räkningar och hyran ska betalas, eller att amorteringar förfaller, men lönen uteblir. Arbetslöshetsersättningen kommer inte heller den dag då lönen skulle ha kommit. Den kommer betydligt senare, med minus för bland annat självriskdagarna. Det är orimligt att utgå ifrån att alla skulle ha besparingar för detta läge i en tid då räntorna stigit och då maten blivit dyrare.

I ett modernt trygghetssystem borde självrisktiden förkortas, inte förlängas och försvåras.

Därtill borde det skyddade beloppet som möjliggör korta inhopp och deltidsjobb smidigt bevaras. Det hjälper nämligen människor att få en fot in på arbetsplatsen och kan ge framtidshopp. Det har en viktig social aspekt och minskar antalet flitfällor. Regeringen valde dessvärre att istället återskapa denna flitfälla.

Ärade talman,

Den här föreslagna ändringen påverkar många arbetssökandes situation märkbart. Särskilt hårt drabbas de arbetstagare som jobbar i branscher med lägre löner. För många av dem innebär förändringarna att deras stöd blir så litet att skillnaden till grunddagpenningens belopp kan vara väldigt liten eller obefintlig. En så låg inkomstrelaterad dagpenning är inte förenlig med försäkringsprincipen eller socialförsäkringens syfte.

Om regeringen menar allvar med en reform som innebär en gradering av arbetslöshetsstödet borde det inkomstrelaterade skyddet för den första tiden förbättras.

Ärade talman,

Om vi måste spara på detta område, så anser jag att det bör ske först efter att andra sätt att stärka statsfinanserna på ett sätt som inte drabbar utsatta och skapar fattigdom har vidtagits. Om det ändå måste ske så vore ett första mer rättvist steg att införa ett tak på det inkomstrelaterade stödet. Ett sådant finns i exempelvis Danmark. Då skulle låginkomsttagare inte lida av sparåtgärden.

Avslutningsvis vill jag framföra att hela frågan borde kopplas ihop med reformen av socialskyddet. Vi behöver en flexibel helhet. Det är möjligt att förena trygghet och stärkt sysselsättning. Då människor samtidigt mår bättre stärks samhällsekonomin. Att stärka sysselsättningen genom nedskärningar är rått, ineffektivt och riskerar öka ojämlikheten på ett sätt som inte gynnar samhället.