LEDARE

Arvsskatten är ständigt populär att skälla på och det är föga förvånande att medborgarinitiativet fick de 50 000 namn som behövs för behandling i riksdagen. Det är samtidigt en skatt som det inte saknas goda argument för, allra minst bland nationalekonomer.

Det är framför allt en skatt som utjämnar klyftor i samhället, men ekonomer hänvisar hellre till att den inte inverkar negativt på incitament till att jobba. Det handlar om pengar som man får utan att ha gjort något, förenklat uttryckt.

Arv under 20 000 euro är redan skattefria, varefter skatten utvecklas progressivt, och för generationsväxlingar inom företag finns redan avdragsrätt som medför att den effektiva beskattningen enligt Finansministeriets uppgifter är 3,5 procent. Knappast oskäligt eller orättvist.

Ett slopande av arvsskatten applåderas inom SFP medan SDP:s linje är att skatten behövs och är rättvis. Finlands svenska socialdemokraters ordförande Viktor Kock har till och ställt sig öppen för en höjning av arvsskatten för mångmiljonärer. Han har gett som exempel att arvsskatten vid en generationsväxling för ett jordbruk värt en miljon euro kan bli under 70 000 vilket knappast är orimligt. Att i skatteklass 1 betala 8 700 euro för ett arv på 100 000 euro kan knappast heller vara för mycket begärt.

Kritiker påpekar gärna problem med ärvda fastigheter som måste säljas på grund av skatten.

För det första kan sådana praktiska problem lösas inom nuvarande system och ännu bättre med att uppdatera systemet istället för att slopa det. För det andra kan man fråga sig om det är en katastrof om någon ärver endast nästan största delen av försäljningssumman av en fastighet i stället för själva fastigheten. Känslovärdet faller nog inom kategorin lyxproblem i en värld där andra ärver inget, eller får möjligheten att ärva endast skulder.

Att det blir en slags dubbelbeskattning är ett också tomt argument i och med att det gäller även andra skatter. Faktum är däremot att slopad arvsskatt skulle ge ett hål på över en halv miljard att lappa på med andra skatter (som experter ser som mindre effektiva) eller nedskärningar (som minskar jämlikheten).

Att nu som vissa i debatten hänvisa till Sveriges beslut att slopa arvsskatten är lika missvisande som att för aktiveringsmodellen hänvisa till Danmark. Då Sverige slopade skatten var den absurt hög, men inhämtade förhållandevis lite skatteinkomster på grund av olika former av skatteplanering. Då den dessutom var utformad så att den försvårade företagens generationsväxlingar var den lättaste vägen för Perssons regering att slopa skatten helt, vilket i efterhand visade sig vara ett misstag. Ett återinförande väntar inte på sakargument utan snarare på rätt opinionsklimat. Bland annat SNS Konjunkturråd rekommenderar att saken nu utreds.

I Finland har skatten i dagarna försvarats av bland andra ekonomie doktor Olli-Pekka Ruuskanen som är forskningsledare vid Pellervoin Taloustutkimus och Näringslivets forskningsinstitut Etlas forskningsledare Niku Määttänen. Den senare säger till Taluoussanomat att det vore mer befogat att åtgärda flitfällor för låginkomsttagare och sänka samfundsskatten.

Att försvara en skatt är sällan tacksamt, men framför allt socialdemokratiska riksdagsgruppens skatteansvariga Timo Harakka har gjort det föredömligt och fräscht i media under senaste tid. I såväl sak som värdering är ställningstagandet väldigt givet för de som värnar om jämlikhet och välfärdssamhället. Först i samband med en eventuell framtida förskjutning från inkomst- till förmögenhetsbeskattning kan det vara motiverat att se över arvs- och gåvoskattens ramverk.

Det är bra att tänka på hur samhället skulle se ut om arvsskatten aldrig införts. Det ger en vink om vart utvecklingen kan gå om den slopas.

För de som kan finska rekommenderas avslutningsvis Lauri Finérs blogginlägg och en artikel med Sveriges tidigare finansministers tankar om att återinföra arvsskatten.