Vi träffades för första gången på mitt allra första FSD-möte, i Helsingfors våren 2015. Redan då visade hon mig den människa som jag nu, med tungt hjärta men också med stor glädje, minns och saknar. Intresserad, nyfiken, empatisk. Klok, driven, modig.  

Snabbt blev vi, förutom partikamrater, också vänner. Jag lärde mig mycket av henne: om politik, om socialdemokrati, om livet. Om att vara människa. Hon var, är och förblir en av mina allra största förebilder.

Hennes outtröttliga arbete i riksdagen och utanför gjorde att vi inte alltid träffades så ofta som någon av oss hade velat. I efterhand kan jag önska att gångerna var fler, men känner trots det ingen ånger eller besvikelse över hur det blev. Bara en stor tacksamhet för de stunder vi fick, något Maarit har lärt mig mer än någon annan. 

Dessutom hörde vi alltid av varandra med jämna mellanrum – ibland längre och ibland bara genom korta men ändå viktiga meddelanden och kommentarer. Maarit hade en unik förmåga att mitt i den stora, stundtals säkert överväldigande värld där hon hittade sitt kall samtidigt se och finna tid för de små sakerna och sina medmänniskor. Jag tror hon var den sällsynta sortens människa som verkligen hittade kraft i andra – utan att ta den från dem. Tvärtom. 

Som politiker var hon en hård och aktiv röst för mjuka värderingar. Som människa en mjuk och tröstande röst i en hård och kall värld. Nu har den rösten tystnat och världen känns plötsligt, förutom hård och kall, även tom och tyst. Det bästa sättet att hedra hennes minne är ändå att jobba vidare mot en värld som inte är någondera – för någon.

Tack för allt, kära Maarit. Kampen fortsätter!