“Som riksdagsman i Åboland kunde man inte bara predika socialdemokratins glädjebudskap. Arbetet måste också leda till konkreta förbättringar i bygden.”

Min färd i rörelsen är en artikelserie med historier ur Jacob Södermans liv. ABL publicerar en del per vecka fram till mitten av mars.

En kväll i december 1971 var vi på väg i ombudsman Lauri Metsämäkis gamla Mersu till Dalsbruk.

Riksdagsvalet förestod inom några veckor.

Lauri är troligen den bästa chaufför jag åkt med. Han rattade lugnt och säkert. Vi avancerade snabbt på det krokiga vägarna.

– Jag körde mjölkbil här i åratal, sa Lauri lugnt när jag berömde honom ”så jag känner varenda kurva”.

Någon kilometer från bruket såg vi tre kamrater vid vägen, ute i snön, spikande upp valaffischer.

Kaj Wallenius, sedermera styrelsemedlem och ombudsman på Metallarbetarförbundet, hälsade glatt på oss.

– Vi är sent ute med affischerna, men så gör vi här i bruket.

Med honom var Olle Saarinen, en av rörelsens tysta och klartänkta trotjänare. Senare var han också var aktiv – till min stora glädje – i arbetet för Baltic Jazz. Den tredje kamraten var alltid positiva Pentti Friberg.

De skulle vara med i alla kommande kampanjerna i Åboland, totalt fem stycken – tre riksdagsval och två presidentval – innan jag slutade.

Mina kampanjer leddes  med framgång av Sten-Erik Abrahamsson från Åboföreningen som också var kretsordförande från 1974. Ibland läxade han upp mig för politiska tramp i klaveret i bästa kamratskap.

Konkreta resultat

Under åren kom Dragsfjärd att vara en stödpunkt för mitt arbete i riksdagen.

Kommundirektören Curt Dannström gav mig ofta uppdrag att sköta, sådana som kamraterna på orten funnit viktiga.

– Vägen mellan Ylönkylä i Bjärnå och Dragsfjärd en viktig led för metallbrukets transporter förnyades.

– Hitis skärgård (tidigare egen kommun) blev u-område.

– Kasnäsvägens markägare fick äntligen sina ersättningar för förlorad mark.

– Kommunhuset i Dalsbruk kunde byggas trots investeringsförbud utan straffskatt (huset betjänade skärgården).

– Vägen mellan Rosala och Hitis kyrkoby övertogs av staten (min farmor hade burit daglig post under och efter kriget).

Därtill lyckades vi få en landsvägsfärja från Kasnäs till Rosala.

Som riksdagsman i Åboland kunde man inte bara predika socialdemokratins glädjebudskap. Arbetet måste också leda till konkreta förbättringar i bygden.

Ibland gällde det att hålla tungan rätt i mun.

Dragsfjärd och Kimito grälade om var hemorten för kommunalförbundet för hälsovård skulle bli, i Dalsbruk eller i Kimito kyrkoby.

Vi om överens med SFP:s riksdagsman Carl Olof Tallgren att inte blanda oss i bråket.

Det var fest på Folkets hus i Dalsbruk, den anrika ungdomsklubbens fest.

Efter kaffe och tilltugg blev det ett politiskt tal.

Så skickades barnen hem och dansen kom igång.

Damerna hade en plunta i väskan så lemonaden spetsades.

Man gick också ut ”bakom hörnet” och tog en sup. Publiken var glad och uppåt.

Under festen kom Kaj Wallenius fram och bad mig till styrelsens rum.

Där satt de ledande kamraterna något på örat allesammans.

Kaj krävde, att jag skulle säga var kommunalförbundets kansli skulle placeras.

Jag tvekade, men sa till slut:

– Min hjärna säger att det borde placeras i Kimito men mitt hjärta, jag höll en paus, ”att det hör hemma i Dalsbruk.”

Kamraterna satt tysta.

Sen sa Kaj Wallenius:

“Jacke, det gick fel åt, det där gick fel åt.”

Dalsbruk fick till slut sjukavdelningen och Kimito kansliet.

Nya föreningskrafter

Åren i Åboland är fulla av historier.

Mitt arbete bestod i att hålla politiska översikter på föreningarna och lyssna på folk.

Med Lauri Metsämäkis hjälp startade vi en ny förening i Nagu. Den inledde med att hålla en fin sommarfest i juli 1973 med Mauno Koivisto som talare.

Föreningen hade ett tiotal medlemmar. Festen besöktes av nästan hundra personer, bland annat en hel del sommargäster.

När föreningen hade en så fin talare att bjuda så tog man inträde. Alla betalade utan att mucka.

Enligt reportagen i ABL, ÅU och Turun päivälehti talade Mauno Koivisto om risken för en kommande oljekris. Det väckte mycket debatt då ingen tidigare berört risken.

Jag talade om att ILO:s sommarmöte i juni 1973 hade godkänt att befrielserörelserna från Angola, Moçambique och Guinea Bissau skulle ha rätt att representera sig på ILO:s konferenser ”såsom det sanna representanterna för deras folk.”

På våren 1974 lämnade Portugal dessa kolonier och befrielserörelserna tog över.

Med Lauri lyckades vi också uppliva Västanfjärd föreningen som blev till stor glädje.

Ordföranden Kasper Gustafsson kom alltid med kulturinslag; ofta dikter av Nils Ferlin, Edith Södergran eller Dan Andersson. Några kvinnliga medlemmar aktiva i församlingen sjöng. Nils Sjögren, metallare, född i Pojo, ledde de mest effektiva kampanjerna jag någonsin upplevt.

När folk röstat i mitt sista val i Åboland 1979 ringde jag sent till Nisse och frågade hur det gått.

– Du har 360 röster, sa Nisse oväntat dystert.

– Fint, sa jag, det är en ökning på minst tio procent. Varför låter du så nere?

– En har röstat på Pertti Paasio, sa han som om något hemskt hade hänt.

Det var mer än rättvist, då Pertti vikarierat för mig som talare i Västanfjärd när jag fått förhinder.

I Kimito var framgångarna inte så stora för socialdemokraterna. Den var en typisk jordbrukskommun utan nämnvärd industri. Valter Westerlund, Peiju Eriksson, Hilmer Ginström, Knut Hellbom med familj, Elise Wasén och många andra stod ändå för ett hyfsat valresultat.

Ylönkylä-vägens nya dragning i Kimito tog ett hörn av föreningens dansbanas tomt.

På köpet fick dock föreningen en väg invid dansbanan, en parkeringsplats och senare ersättning,

Valter Vesterlund var kritisk, så jag påpekade att man bara miste några snåriga buskage.

Valter smålog. ”Många har romantiska minnen från den platsen…”

Mödan värt att vara aktiv

I Pargas kom svetsaren Eskil Höglund att bli en central person. Han anställdes senare som ombudsman på förbundet och vi lyckades starta en ny förening i Korpo och i Dragsfjärd kyrkoby samt pigga upp de andra.

När studenterna i Åbo startade en förening hade föreningarna och medlemsantalet i Åboland på kort tid fördubblats.

Till Pargas lyckades vi medverka till att en fiskeriskola startades, men politiskt sett var köpingen en svårare terräng trots ett stort antal industriarbetare. Malakias Henriksson, Jarl Nordlund, Rainer Vahtera och Runar Wikström, vaktmästare på samskolan, för att nämna några, jobbade på. Wikström var glad när rektorns son Peter Nyberg, senare känd ekonomiska expert, var med i ledet.

Ute i Nagu och Korpo var våra aktiva oftast från vägverket, färjorna eller televerket. Bäst minns jag Karl-Erik Adolfsson och Hemer Sainio i Nagu.

Telefonmontören Gundor Eriksson kom med i kommunstyrelsen i Korpo.

En postförare hade i slutet av 70-talet gått ned i vårisarna och överlevt på en isig bergig ö några dygn.

Fallet väckte uppståndelse. Man krävde att postföraren skulle få en modern luftkuddebåt för att sköta posten i menförestider.

Jag ställde frågor i riksdagen och motionerade och jag talade med Pekka Tarjanne, generaldirektör på Post och Televerket. Vi hade suttit i grundlagsutskottet tillsammans.

Till slut kunde han meddela att man fått loss pengar för att köpa ett luftkuddefartyg till Västra Skärgården.

När jag ringde Gundor berättade damen, som skötte telefonväxeln, att han inte var hemma. Han hade gått till banken. Hon förenade dit och jag kunde meddela honom den glädjande nyheten.

För kamraterna i Korpo var det ett stort ögonblick, när Gundor på kommunstyrelsens möte samma kväll informerade om nyheten.

Det var mödan värt att vara politiskt aktiv.

I Åbo var vår förening full av akademiker. Knut Drake, Allan Rosas, Sten-Erik och Birgitta Abrahamsson, Tom Sandlund m.fl. men bröderna ”Ponsi” och Herman Frelander höll i spakarna.

Föreningen ordnade sen 70 års fest på Åbo slott i november 1973 med ”Ponsi” Frelander, Basse Lindman och mig som talare och en stor uppslutning från hela Åboland.

Birgitta Abrahamsson och Clas Zilliacus och skådespelare från Åbo svenska teater stod för ett bejublat kulturinslag.

Vår studentförening vid Åbo akademi hade medlemmar med framtiden för sig, bland andra Susan Sundback, Lauri Karvonen, Tom Axberg, Rose Marie och Göran Djupsund.

De hade också en liten sånggrupp som beredde mycket glädje på mötena.

För Åbos del lyckades jag få institutet för arbetshygien att starta en avdelning i Åbo, chef blev Gustav Wickström som var aktiv i föreningen och kretsen.

På föreningens initiativ arbetade jag för att Åbo Svenska teater skulle bli regionteater och likaså för att en servicepunkt för sjömän skulle grundas i Åbo. Reino Lehtonen valdes till dess chef.

Som krigsbarn i Sverige hade han lärt sig svenska.

Debatter av olika slag

På finska sidan i valdistriktet hade jag nära samarbete med en rad fackliga ombud bl.a. för metall, sjömansunionen, hotell och restaurang, handel, lantarbetarna samt flera fackligt aktiva kamrater speciellt på varven. Martti Havin lyckades t.o.m. med att bli huvudförtroendeman på varvet i Perno.

Genom mina år i ILO:s förvaltningsråd 1972-1975 fick jag aktuell information om utvecklandet av arbetslivet.

I kampanjerna var höjdpunkterna på svenska sidan de få debatter SFP gick med på, mest dueller med Christoffer Taxell.

Han var en skicklig och frän debattör, ofta med ett starkt stöd bland publiken. Vi räknade dock med att vi hade nytta av debatterna.

På kåren ordnades flerpartidebatter. Taxell gillade dem inte. Dels hade en del av publiken förberett sig med att dricka öl, dels var stämningen ganska vänstervriden. Den tredje världens problem hade väckt studentungdomens intresse.

SU var också aktiv i de frågorna.

Aktiva stalinister bland studerandena gav debatten extra sting. Till råga på allt fanns konstitutionella i panelen, bl.a. den kommande kyrkoherden i Karleby Peter Kankkonen.

Jag trivdes ändå bättre i de debatterna.

Först efter 7 års aktiviteter på finska och svenska, i allmänpolitiska och regionala frågor och hundratals träffar fick vi utdelning i riksdagsvalet 1979. Jag kom in med litet mer än 7 500 röster.

I presidentvalet hade jag mest röster i alla andra kommuner med svenskspråkiga utom Åbo. De svenska ville ha Mauno Koivisto till president oberoende av deras partitillhörighet. Taxell vägrade säga vem han röster på om Jansson inte klarar valet, så det blev jag som fick de rösterna den gången.

Ett speciellt minne av många

När jag lämnade Åboland i juni 1982 blev jag varmt avtackad av de svenska föreningarna i Åboland. Som minne en ordförandeklubba och en vacker symbol i metall gjord av en yrkesman i bruket.

När jag tänker på min tid i Åboland och alla mina vänner och valarbetare stiger ofta ett minne fram.

I Västanfjärd bodde två äldre bröder som blivit litet på sidan i samhället. De klarade sig dock i sitt lilla hus, odlade och skötte trädgården, men behövde stöd av kommunen.

Inför ett val kom SFP:s medlem i socialnämnden och sade att de måste rösta på Taxell, annars mister de kommunens stöd och måste flytta bort.

De blev mycket oroliga och ringde till vår medlem i socialnämnden, en aktiv och driftig dam, som bl.a. var med i Martharörelsen.

När hon kom fram till deras hus satt de två olyckliga på sina packade kappsäckar.

Den äldre sa: ”Vi hade tänkt rösta på Jacke!”

Den yngre fyllde på: ”Han håller på sådana som oss!”

Vår duktiga medlem fick dem att gå in med pick och pack. På socialnämndens nästa möte läste hon lusen av den skyldige.

Friden i Västanfjärd var återställd.

De orden glömmer man inte.

”Han håller på sådana som oss!”

Jacob Söderman