Kultur

Noam Chomskys “Sorgemusik för den amerikanska drömmen” – Allt har kollapsat!

Fastän det aktuella läget i USA kan verka hopplöst så är Noam Chomsky övertygad om att främst miljö-, kvinno- eller fackföreningsrörelser kommer att organisera motstånd och agera till exempel för att “reclaim taxes” eller öka trycket för arbetstagarnas rättigheter.”

Joachim Kasten

Arbetarbladet

 

Bokrecension: Noam Chomsky, Requiem For The American Dream; Seven Stories Press, New York 2017, 172 sidor.

 

Redan hans namn står för ett politiskt budskap mot nyliberalismens avigsidor. Amerikanen Noam Chomsky omskrivs ibland som en av världens mest betydande intellektuella. Den numera 88-årige professor emeritus vid Massachusetts Institute of Technologi (MIT) blev känd som framstående lingvist. Men bred internationell uppmärksamhet fick Chomsky främst tack vare sin radikala kritik mot kapitalismens utveckling samt USA:s maktpolitiska mönster. För sina anhängare är Noam Chomsky trogen demokratisk socialist medan motståndarna snarare skulle klistra på honom etiketten ”radikal anarkist”.


Hur som helst så kvarstår dessa respektive värderingar förmodligen även efter lektyren av den nyutkomna boken Requiem For The American Dream.
Med sitt senaste alster presenterar han ”the10 principles of concentration of wealth & power“ som det heter i bokens underrubrik.
Chomskys teser är varvade med historiska källtexter som framförallt tjänar syftet att belägga hur USA:s ekonomiska och politiska utveckling i hög grad formades till förmån för rika och välbärgade.


Myten fortsätter

Under hela 1800-talet och även ett flertal decennier efter sekelskiftet sökte och fann miljontals utvandrare ett nytt liv väster om Atlanten. De längtade bort från fattigdom och förtryck i Europa. Som eko efter den vågen spreds ett lyckolöfte om “den amerikanska drömmen”. Men enligt Noam Chomskys bedömning rörde det sig redan från början om en blandning av myter som i viss mån ändå var kryddade med sanningar. Hans egen far med rötter i Ukraina fungerar som exempel för den då varaktiga drömmen. Genom migration lyckades han förbättra familjens livsvillkor i en grad som aldrig hade varit möjligt i ursprungslandet, skriver Chomsky.
I nästan samma andetag hävdar han dock att den sanningen inte längre har någon verklighetsförankring.
Idag, fastslår han, är den sociala mobiliteten i USA lägre än i Europa. Fast i propagandan hålls den gamla myten vid liv i nästan alla politiska tal.
”Vote for me, we`ll get the dream back”, lyder den välkända parollen, vars moderniserade variant är Trumps ”make America great again”.
Löftet till de fattiga att man genom hårt arbete har en chans att göra en slags klassresa till de rika har enligt Chomsky fullständigt kollapsat.
Genom sin intellektuella ”sorgemusik” ackompanjerar han en beklagansvärd utveckling som aktuellt även bärs upp av landets främsta makthavare president Donald Trump.


Dragkamp om demokrati

Med hjälp av ett flertal källor belägger Chomsky att den demokratiska tanken om att lägga makten i händerna på den ”allmänna befolkningen” aldrig var särskild populär bland landets privilegierade grupper. Det US-amerikanska systemet är från grunden designat för att skydda makten för den välbärgade eliten mot något som ibland kännetecknas som majoritetens tyranni, skriver han.

Som resultat observerar Chomsky att det finns en permanent ”clash” mellan trycket underifrån att åstadkomma mera frihet och elitens ansträngningar att bevara kontroll och dominans uppifrån.
Schismen mellan överklassens anspråk att leda och alla dem som vill främja demokratin finns enligt Noam Chomsky in till våra dagar.

Det som pågår är en permanent dragkamp med långa rötter i historien och det amerikanska samhällets ”stora synder”. Till en av de värsta räknar författaren det omfattande slaveriet. Han erinrar om just slavägarna var en drivkraft bakom den ”Amerikanska Revolutionen” mot det brittiska herraväldet. De var helt enkelt rädda för att dessa brutala privilegier skulle avskaffas av kolonialregeringen i London.
För slavarnas befrielse behövdes sedan som bekant ett förödande inbördeskrig. Slavarnas formella frihet innebar enligt Chomsky dock aldrig att de praktiska restriktionerna släpptes. Till och med efter medborgarrättsrörelsens framgångar på 1960-talet fanns substantiella rester av det förtrycket kvar som växte fram under värsta slaveran. Årets raskravaller i flera amerikanska delstater är ett sorgligt belägg för den tesen.

När det gäller framväxten av demokratiska rättigheter i USA så anser Noam Chomsky att perioder av framsteg och andra som innebär allvarliga bakslag avlöser varandra. Främst för 1960-talet konstaterar han en tid med ”signifikant demokratisering”. Under den fasen skärpets medvetandet inte minst för minoriteternas och kvinnors rättigheter. Dessutom blev även oron för miljön ett nytt och växande debattämne.


Kapitalet slår tillbaka

Till en av flera elitstrategier för att ta tillbaka förlorad mark räknar Chomsky metoden att ”skärpa ideologin”. Som en allvarlig uppmaning i den målsättningen betraktar han det redan 1971 publicerade så kallade Powell memorandum.
”Business is losing control over society and something has to be done…”, skrev den dåvarande företagsadvokaten och senare Supreme Court-domaren Lewis F. Powell. Kravet för offensiva åtgärder för att slå tillbaka mot egalitära tankemönster och demokratirörelsens erövringar stöddes enligt Noam Chomsky av USA:s Chamber of Commerce och andra starka företagsorganisationer.

Som tung påtryckare uppges även ”The Trelateral Commission” bestående av liberala internationalister från industriländernas tre huvudfästen i USA, Japan och Europa.

Den okamouflerade avsikten bestod enligt Chomskys källor i att återinstitutionalisera kontroll över skolor, universiteten och även pressen för en bättre indoktrination om den ”rätta” samhällsutvecklingen. Människorna skulle med andra ord drivas tillbaka till passivitet och apati, lyder författarens bestämda åsikt.
Som konkreta resultat med långsiktiga konsekvenser reducerades eller eliminerades den fria universitetsutbildngen. Även införandet av de så kallade Charter schools tjänade målet att undergräva det offentliga skolsystemet genom att tillåta privat riskkapital.

Det som man på så sätt ”lyckades” med var att i praktiken stänga av underprivilegierade grupper från studierna eller belägga dem med en enorm skuldbelastning. Som önskad effekt kvävdes obekväma samhällsaktiviteter.

På ett ställe i boken berömmer Noam Chomsky Tyskland, Finland och även Mexiko. Dessa och andra länder erbjuder kostnadsfria skolor och studier. ”Det finns inga ekonomiska skäl att inte göra så”, skriver han och anklagar att det enbart rör sig om politiska och sociala beslut.


Den avvecklade tryggheten

För 60 år sedan myntade biljätten General Motors dåvarande chef mottot om att ”what`s good for GM is good for the country”. Enligt Chomsky speglade den parollen en viss sanning främst när man vänder på den och säger att något som är bra för landet även är positiv för GM. I hans tolkning ingår att trygga förhållanden på arbetsmarknaden även gynnar företagens ekonomiska framgångar.

En växande lönenivå och en viss form av ansvarstagande för de sysselsatta var således också ett element i den ”amerikanska drömmen”.

Dessa tider som Noam Chomsky kallar ”The Golden Age” är dock definitivt över.
Utvecklingen fram till våra dagar medförde elementära attitydförändringar och nya normer. Så hade tidigare toppchefer för storföretagen ofta en bakgrund som ingenjörer och praktiker med genuina intressen att utveckla produkter och stabila vinster på lång sikt. Paradigmskiftet består i att näringslivets toppar numera i regel består av ekonomer och finansexperter som främst strävar efter kortsiktiga profiter för varje ny kvartalsrapport. I den andan utlokaliseras till exempel produktionen till ”billigare länder” på en allt mera global arbetsmarknad.

”Capital is free to move, workers aren`t free to move”, lyder den enkla men ödesdigra insikten i boken.

Med hjälp av nyliberala reformer påskyndades dessutom en process där statlig reglering avvecklades till förmån för den ”fria marknaden”. Enligt Chomskys ”sorgemusik” medförde det bland annat en ekonomisk strukturomvandling med en tilltagande maktkoncentration för bank- och finansbolagen. Kapsejsar de ska staten självfallet komma till undsättning. Kontrasten till Trumps politiska orientering är smärtsam. Han ämnar radera offentliga socialprogram för vanliga människors minimala trygghet.

Som hand i handske för den trenden passar det främst inom USA:s konservativa sfär så populära mönster att privatisera statliga verksamheter samt att sänka skatter för miljonärer och företagen.
Avsikten bakom formuleras ibland med stor klarhet. Noam Chomsky citerar i det avseende USA:s förre centralbank-chef Alan Greenspan. ”Keep works unsecure”, löd dennes oblyga uppmaning till näringslivets och politikens beslutsfattare.


Extremisten Donald Trump

Att avreglera, privatisera och minska skatteintäkter är redan ökända instrument i den nyliberala orkestreringen. Sedan förra årets presidentval sätter även förnekandet av klimatförändringen nya avtryck i USA. Donald Trumps och republikanernas högerpolitiska agenda är uttryck för en radikalisering som väcker djup oro inte bara i USA.

För kritikern Noam Chomsky har denna valseger också element av självdestruktion eftersom allt för många lät sig fångas för en mobilisering mot de egna intressena.

I den nya verkligheten skapas i växande grad ett ”fult samhälle”, skriver Chomsky och det följer ekonomen Adam Smiths gamla motto ”All for ourselves nothing for anyone else”.

Kruxet är att Trumps republikaner kontrollerar både kongressen och översta domstolen Supreme Court. Därmed har det partiet muterat till ”världshistoriens mest farliga organisation” anklagar Noam Chomsky. Tillspetsningen belägger han inte minst med risken för människans överlevnad under det överhängande klimathotet.

Om samhällsutvecklingen är en permanent kamp mellan framsteg och bakslag som förfataren hävdar så kommer Trumps regim definitivt inte att återställa den förlorade ”amerikanska drömmen”.

Fastän det aktuella läget i USA kan verka hopplöst så är Noam Chomsky övertygad om att främst miljö-, kvinno- eller fackföreningsrörelser kommer att organisera motstånd och agera till exempel för att ”reclaim taxes” eller öka trycket för arbetstagarnas rättigheter.

Joachim Kasten

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE