Opinion

Opinion: Rädsla och fattigdom skapar de kriminella gängen

Istock
Istock
Istock

Diskussionen i Sverige om de kriminella ungdomsgängen och orsaken till att de vuxit fram i våra så kallade utanförskapsområden har varit för ensidig. Så har också den kritik som riktats mot Stefan Löfven för hans uttalanden om skjutningarna och de kriminella ungdomsgängen varit.

 

Den förklaring Löfven gav var inte fel – men var i likhet med många andras otillräcklig. Utan en bred helhetssyn där inga delar får fredas från analys och klokt genomförda åtgärder kommer samhället inte att kunna bryta det grova ungdomsvåldet.

 

För att hitta roten till den utveckling med mord och skjutningar på öppen gata som vi sett krävs en ordentlig genomgång av hur prioriteringar och värderingar förskjutits i det svenska samhället. Det ställer nya krav på politiken och ett erkännande av att det som tidigare gjorts för att försöka bryta segregation och överbrygga klassklyftor knappast varit det som legat i topp på dagordningen. Insatserna har alltför ofta stannat vid att då och då som gest skjuta till lite mer pengar för att i något av oroligheter drabbat miljonprogramområde genomföra ett eller annat mer eller mindre verkningslöst, tidsbegränsat stödprojekt.

 

Men det är inte bara de misslyckade insatserna i form av diverse stigmatiserande, kortsiktiga projekt som slagit fel. Politiska missgrepp inom allt från skolan – dess segregationsdrivande friskolereform – och socialtjänsten till samhällsplaneringen med service och boende, oförmåga att inse hur boendestrukturer och karaktären på områdena förändras när man tillåter att samhällsservicen avlövas parallellt med en till vissa områden ökande inflyttningen av allt fler både socialt och ekonomiskt resurssvaga hushåll. I samma takt som posten, banken, polisen, försäkringskassan och till slut även livsmedelsbutiker i dessa områden försvinner så flyttar också  också de boende som kan så. Risken för en gradvis förslumning ökar då i området .

 

Av de som flyttar in till de av de mer resursstarka övergivna områdena är alltför ofta invandrare utan någon riktig förankring i det svenska samhället. Lika självklart som det är att etnicitet i sig inte kan brukas för att förklara kriminalitet lika självklart borde det vara att inse att en kombination av rädsla inför det främmande, isolering, arbetslöshet och den samlade känslan av utanförskap och hopplöshet riskerar skapa subkulturer – och då även kriminella sådana. Rädslan för omgivningen får den svenskspråkslöse och i den svenska kulturen och dess koder vilsne invandraren att i stället dra sig närmare andra landsmän där den värderingsmässiga och kulturella gemenskapen blir till ett viktigt men också ibland farligt kitt. I stället för integration, vilja att lära sig svenska språket etc kan det i vissa fall övergå i öppet förakt mot det svenska samhället.

 

För de ungdomar som i sina föräldrar inte ser annat än missmod, känsla av misslyckande och vilsenhet i det svenska samhället ser de bara hur fattigdomen kryper in på skinnet ligger viljan att kunna bryta det livet mot en kriminell karriär frestande nära för vissa. Med sin redan från början låga tilltro till samhällets vilja och förmåga att ge dem en bra framtid är risken stor för att misstroendet växer mot såväl skolan som polisen, socialtjänsten och annat. I en omgivning där en majoritet delar missmodets erfarenheter och gänget kan ge trygghet ligger vägen att bli kriminell nära till hands. Att bryta det är första steget för att hindra en ungdom från att hamna i kriminalitet. Och här hjälper inte fler poliser och högre straff – här hjälper bara en aktiv politik som kan bryta de strukturer som skapar ojämlikheten, fattigdomen och som förmår ersätta rädslan med hopp inför framtiden. Och som redan i unga år – på dagis, fritids, i skolan etc – förmår ge den stöttning som krävs för att den kriminella banan i