Miljontals kvinnor har tvingats ta en oproportionerligt stor del av vård- och hemarbete. Mängder av kvinnor har förlorat tillgången på preventivmedel och andra former av reproduktiv hälsovård. FN-experter förutspår att ytterligare 13 miljoner barnäktenskap kan komma att ingås under de kommande tio åren på grund av nedstängningar av skolor och familjeplaneringsenheter, samt förvärrade ekonomiska utmaningar.

Dessutom är riskerna större för kvinnor och flickor som tillhör minoritetsgrupper. I exempelvis Storbritannien löper svarta kvinnor fyra gånger högre risk att dö i covid-19 jämfört med vita kvinnor.

Pandemin riskerar att slå mot många av de framsteg i arbetet mot ökad jämställdhet som jag och andra kvinnliga aktivister ägnat våra liv till att uppnå.

Som ordförande för den oberoende gruppen The Elders, som består av globala ledare och bildades av Nelson Mandela, har jag förmånen att få arbeta med två andra kvinnor som liksom jag själv blev de första kvinnliga politiska ledarna i våra länder – Norges Gro Harlem Brundtland  samt Ellen Johnson Sirleaf från Liberia. I gruppen ingår också Hina Jilani, som bildade Pakistans första advokatkontor för kvinnor och Graça Machel, som sedan länge slagits för kvinnors rätt till utbildning och frigörelse.

Vi är alla djupt oroade över att kvinnor redan nu tycks vara de som drabbas värst av pandemins socioekonomiska konsekvenser – och att krisen kan komma att förvärra orättvisorna mellan könen.

I år har det gått 25 år sedan Pekingdeklarationen och dess handlingsplan antogs. Genom den slog representanter för 189 länder fast att kvinnor har rätten att fullt ut och på jämlika villkor delta i det politiska, civila, ekonomiska, sociala och kulturella livet.

Under de 25 år som gått har vi upplevt framsteg. Fler flickor än någonsin går klart grundskolan och andelen flickor som blir bortgifta redan som barn har på global nivå minskat från en av fyra till uppskattningsvis en av fem.

Samtidigt har en omfattande rapport visat att vi nu behöver en ny handlingsplan för att föra arbetet för jämställdheten framåt.

Covid-19-pandemin har tydligt avslöjat de underliggande orättvisorna och innebär en påminnelse om att rättigheter på ett dokument inte är detsamma som rättigheter i praktiken.

Jag är besviken över hur långsamt utvecklingen gått när det gäller kvinnors politiska representation. I 15 av världens länder sitter i dag en kvinna på den högsta politiska positionen. Det kan jämföras med 5 länder 1980 och 18 länder 2018. Den genomsnittliga andelen kvinnor i världens parlament ligger fortfarande på under en fjärdedel.

Denna kvinnliga underrepresentation tycks vara densamma när det gäller de grupper som är satta att bekämpa pandemin.

Samtidigt inger det hopp att se hur flickor och kvinnor agerar för att bemöta pandemins utmaningar. Exemplen är många.  I Serbien leder Dejana Stosic en organisation som står bakom en internetbaserad hjälplinje som är öppen dygnet runt för kvinnor som drabbas av våld i hemmet.  En annan är den unga klimataktivisten Jamie Margolin som arbetar för att öka kunskaperna om beröringspunkterna mellan pandemin, klimatkrisen och rasism.

Arbetet mot pandemin måste på alla nivåer kännetecknas av kvinnligt ledarskap – om vi ska motverka bakslag mot kvinnors rättigheter. Vi måste stötta kollektiva aktioner för kvinnors rättigheter och i synnerhet gräsrotsorganisationer, samt vara solidariska mot nästa generation av ledare.

Historien har visat att kriser också kan leda fram till mycket stora förändringar. En av mina främsta feministiska förebilder, Rosa Luxemburg, som slogs för friheten i Polen och Tyskland före, under och efter första världskriget, sade för över hundra år sedan att ”frihet är alltid frihet för dem som tänker annorlunda”.

Vi behöver nu, mer än någonsin, tänka annorlunda kring rättvisa och jämställdhet. Medan världen börjar planera för en framtid efter pandemin så måste vi använda oss av vår kollektiva styrka – tänka om, börja om och börja bygga en bättre värld för framtidens generationer.