– Jag slutade skolan (Vaasan Tyttölyseo) efter femte klassen på grund av villkor i svenska och for till Vännäsby i Sverige för att jobba som ”piga” på en bondgård för att lära mig språket. Men bonden trakasserade mig sexuellt (de här orden användes inte på 1950-talet) och min mamma skrev till mig att komma hem och det gjorde jag, säger Riitta.

Efter det arbetade Riitta på Vasanejdens Andelslag på skoavdelningen och där behövdes naturligtvis även kunskaper i svenska. I och med att Riitta efter några år bytte jobb och började i telefonväxeln i Österbottens Kraft inleddes även hennes karriär som fackligt aktiv.

Hon var initiativtagare till att grunda en fackavdelning på arbetsplatsen som anslöt till STL (Suomen Teollisuustoimihenkilöiden Liitto – Finlands Industrifunktionärers förbund) och valdes till förtroendeman och senare valdes hon in i STL:s styrelse.

Redan som ung anslöt sig Riitta till Socialdemokratiska partiet. Hennes mamma var aktiv i Socialdemokratiska kvinnoförbundet och hennes morfar, som var hennes bästa vän under barnaåren, hade deltagit i inbördeskriget, blivit tillfångatagen men hans arbetsgivare fick honom ut ur fångenskapen i Tammerfors, eftersom han var en pålitlig arbetare. Sådant sätter spår även i en ung själ.

Riitta berättar om när hon träffade riksdagsman Meeri Kalavainen, som besökte Vasa socialdemokratiska kvinnoförening.

– Hon var så stilig med en vacker hatt och jag sade då åt min mor att också jag skulle bli riksdagsman i framtiden, skrattar Riitta.

– Så blev det ju också men vägen dit blev mer turbulent än jag kunde inbilla mig.

År 1979 valdes Riitta till ordförande i STL med tre röster vann hon över den sittande (manliga) ordföranden. Det var början på kvinnornas inmarsch till högre poster i fackföreningsrörelsen – som tyvärr fortfarande ännu inte är jämställd, konstaterar Riitta.

Följande år beslöt förbundet att gå i strejk för att få igenom sina krav och Riitta konstaterar att det här blev hennes ”högskoleutbildning”. Här krävdes nerver av stål och god förhandlingsförmåga, att förstå vad som är bluff och var gränserna går.

Men det gick vägen. Avtalet blev bättre än förväntat och medlemmarna var nöjda.

Sen fortsatte karriären i och med att Prusti valdes till TOC:s (Tjänstemanna-organisationernas Centralförbund) andra ordförande år 1984. Att vara i ledningen för ett centralförbund skiljer sig från att leda ett specialförbund säger Riitta. Uppgifterna skiftar men min ledstjärna i arbetet har hela tiden varit rättvisa i löner och arbetsförhållanden.

-Att förbättra kvinnornas situation i arbetslivet har varit min målsättning.

(del 2 av intervjun kommer i december)