Allan Larsson är en politikens och sociala ingenjörskonstens “doer”, en av de främsta i modern tid i Sverige. Det har jag själv tidigt upplevt redan på 70-talets mitt när järnverken i Luleå, Domnarvet och Borlänge m.fl. slogs ihop och blev framgångsrika Svenskt stål, SSAB. Allan Larsson bidrog då starkt till att “mäkla” ihop olika fackliga och företagskulturer för att forma en gemensam sådan.

Redan då såg man hans talang och styrka som “doer”. Senare skulle just detta visa sig i fler sammanhang i Sverige. Något som hans bok med “Minnesbilder – i stället för memoarer” (Isabergs förlag, 2024) vittnar om. En fin, perspektivrik bok där vackra foton vävs samman med goda texter. Hans samhällsgärning blir välbelyst, trots det korta formatet på texterna.

Allan Larsson är en man med ett mångsidigt förflutet i politiken, journalistiken, EU-världen och inom svenska myndigheter. Och idogt flitig har smålänningen varit på många områden – känd även som journalist, jämte som socialdemokratisk politiker och som finansminister (kanske inte helt lyckad där) i Ingvar Carlssons tidiga 1990-talets regering.

Allan Larsson har också varit en mycket driftig generaldirektör vid föregångaren AMS till nuvarande Arbetsförmedlingen men även varit en av de få svenskar som tjänstgjort som generaldirektör inom EU. Där gjorde han bland annat god nytta med att introducera nordisk arbetsmarknadsfilosofi, kollektivavtal och lärande i arbetslivet. Kanske har han kommit allra bäst till sitt rätt som “doer” i uppgifter som medlare, förhandlare och utredare, en nutida mästare i social ingenjörskonst!

Jämte dessa värv har Allan Larsson också länge varit en flitig och kunskapsspridande skribent. En period även som politisk reporter på TV2 och som chefredaktör på tidskriften Vi (som ägs av kooperationen). En flitig penna har Allan Larsson alltid varit. Också så nu i sitt senaste alster med “Minnesbilder – i stället för memoarer”.

Inte alls någon normaltjock, självberömmande memoarbok som så många tidigare politiker och andra centrala samhällsfigurer ger ut. Allan Larssons utnyttjar istället sin personligen mera blygsamma framtoning. Bra så – och de 170 sidorna med fina foton räcker gott för att Allan Larsson ska få det viktiga sagt. Därtill är den välskriven precis som så mycket annat som flutit fram ur Allan Larssons penna!

Boken är så smart upplagd att varje kapitel (från 1940 till 2023) har en kort rubrik och inleds med ett bra foto som hänger väl ihop med den skrivna texten. Totalt blir det 51 minnesbilder från Allan Larssons rika och mångskiftande liv i olika samhällsfunktioner.

Som läsare kan man välja själv och behöver inte ens följa minnesbilderna i den ordning som de finns i boken. Exempelvis kan man börja med när Allan var en av Tage Erlanders rådgivande “pojkar”, hans första möte med Olof Palme eller när Sverige valde att gå med i EU.

Saknar man som läsare nåt? Kanske att det inte finns något avslutande kapitel om vilka lärdomar Allan Larsson anser dagens politiker och andra skulle kunna ha nytta av från den period som täcks in av Allan Larssons minnesbok. Inte minst då hur politiken processas och formas i regeringskansliet, ofta i nära samspel med media.

Robert Björkenwall, frilansjournalist.