De extensiva intervjuerna med Rinne möjliggör att hans egen röst hörs och att han kommer läsaren riktigt nära i boken. Vad som blir synnerligen väl belyst är Rinnes familjebakgrund och uppväxtförhållanden tack vare att författarna har fått intervjua Rinnes föräldrar som har påverkat både hans socialdemokratiska ideologi och världssyn väldigt mycket.

Författarna Mörttinen och Nurmi har tidigare skrivit om Sauli Niinistö och de kan det samtida Finland och historiska händelseförlopp såtillvida de berör inhemska händelser alldeles ypperligt.

Boken är välskriven, underhållande och fungerar lika mycket som en resa till socialdemokratins innersta väsen som en biografi över Finlands statsminister. Rinne är ett barn av det socialdemokratiska välfärdsbygget och allt sedan han sadlade om från fackföreningsledare till heltidspolitiker, har hans mission varit att låta den äkta socialdemokratin få överhanden. Det är synnerligen renläriga socialdemokrater som Rafael Paasio och Olof Palme som är hans största idoler och det intressanta är att de är stora namn från hans socialdemokratiska barndom.

Under största delen av sin karriär har Rinne i första hand varit verksam inom facket, medan partiet har varit något för fritiden men socialdemokratin som han uppfattar den är verkligen något som härstammar från barndomshemmet. Fadern Juhani Rinne har bland annat tjänstgjort som stadsdirektör i Lojo. Den feministiska övertygelsen Antti Rinne skämtsamt har karakteriserat som ”gubbfeminism” härstammar från modern och andra starka kvinnor som han har känt i sitt liv. För Rinne betyder gubbfeminism helt enkelt att han är en feminist som råkar vara en gubbe.

En drivande kraft bakom Rinnes politiska karriär har varit kampen mot den tredje vägen, socialdemokratin så som den omdefinierades av sådana politiker som Tony Blair och Gerhard Schröder. Trots att Rinne ser upp till Paasio och Palme och profilerar sig som den nordiska välfärdsstatens försvarare, har han aldrig haft några illusioner om att man kan vända klockan tillbaka och uppfinna hjulet på nytt.  Han tror inte att socialdemokratin kan gå tillbaka till vad rörelsen var på 1960-talet helt enkelt för att samhället har förändrats alltför mycket. Man måste nå fram till nya väljargrupper samtidigt som man håller kärnväljarna kvar.

Rinne är en pragmatisk koalitionsbyggare som har lätt att samarbeta med sina motståndare både innanför och utanför partiet om han upplever att han kan lita på motpartens ord. Den grundläggande solidaritetstanken är något som Rinne inte har varit villig att kompromissa om och det är något sådant han upplevde att många socialdemokrater gjorde när den tredje vägen var som populärast.

Det blir klart i boken att det inte var Antti Rinnes person som var orsaken till att så många finländska socialdemokrater ville att just han skulle leda partiet. Hans egen stil har hela tiden varit sådan att sakfrågorna är viktigare än personfrågorna. Som fackföreningsledare hade han blivit känd som en smart strateg, en effektiv förhandlare och en mycket tuff motpart för arbetsgivarsidan.

Hans partipolitiska värv hade varit som kommunalpolitiker i Lojo och i Mäntsälä och han kom till partiledarposten utan att ha suttit i riksdagen. Att Rinnes person har varit en bisak och politikens riktning huvudsaken gör boken speciellt intressant med tanke på att när man kommer personen närmare genom boken, börjar man förstå ur vilka förhållanden hans politiska övertygelse och vänsterinriktning har vuxit.

Trots att boken på många sätt är förtjänstfull, innehåller den ett par slarvfel som beror på att författarna inte har hunnit kolla sina triviala faktakunskaper när de har kommit utanför sitt kärnkompetensområde. Torbjörn Fälldin och George Orwell, vilka båda omnämns i förbifarten, har fått felaktiga beskrivningar. Sveriges beryktade centerledare från 1970-talet kallas socialdemokrat och ett av den brittiska litteraturens största namn är en amerikan i boken. De flesta svenska statsministrar under Rinnes livstid har för all del varit socialdemokrater och Orwell har satt djupa spår i den amerikanska diskursen under kalla kriget men sådana faktafel har det alltså smugit in.

Intresse för det svenska språket har varit något som har hjälpt Rinne att forma sin världsbild. Redan fadern som var fascinerad av Åland satte sig som mål att fullständigt behärska svenska och på den vägen fick han en tjänst i en bank i Lovisa där Anttis intresse för svenskan väcktes. Antti Rinne har kunnat följa med den politiska diskursen i Sverige på ett sätt som har hjälpt honom att ta lärdom av de misstag som har begåtts i Sverige vad till exempel hälsovård beträffar. Finländska politiker brukar ta efter Sverige men att göra det på ett sätt att man lär sig av svenskarnas misstag förutsätter att man känner närmare till vad som pågår i det västra grannlandet.

Fast Rinne har varit rikspolitiker bara en kortare tid, går hans vänskap med Sveriges statsminister Stefan Löfven betydligt längre tillbaka till tiden när båda två var verksamma som fackföreningsledare. Den nordiska inriktningen har varit viktig för finländska socialdemokrater och Rinnes företrädare Jutta Urpilainen såg i sin tur sin danska partiledarkollega Helle Thorning Schmidt som en nära bundsförvant.

Boken innehåller mycket förtjänstfulla beskrivningar av Rinnes barndoms- och uppväxtmiljöer i Helsingforsförorten Gamlas, Lovisa och framför allt Hyvinge. En saftig metafor för Rinnes ledarskapsstil får författarna från hans barndom i Lovisa då han beundrade Franz Beckenbauer och något av hans politiska effektivitet har möjligen sin inspiration i den tyska fotbollsfilosofin från 1970-talet. Också hans resultatinriktade sätt att ta sig igenom juridikstudierna på 1980-talet kan ha fått något från hans sportintresse.

Ett stort kulturintresse har Rinne också haft sedan barnsben. I Lovisa spelade
han piano och i Hyvinge var han klarinettist i den lokala arbetarföreningens orkester. Som ung vuxen var han med som chaufför på skådespelaren Veikko Sinisalos turné som bestod av Aleksis Kivi-monologer. Rinne som hjälpte till med iscensättningen Finland runt och även till Sverige med Sinisalo lärde sig en del dikter utantill på kuppen.

Rinnes resa till statsminister har varit spännande och mångsidig och den riktigt fascinerande boken om honom blir förhoppningsvis den som en vacker dag skildrar vilka resultat han har åstadkommit som statsminister.

Matti Mörttinen & Lauri Nurmi: Antti Rinne – koko tarina; Into Kustannus, 2019. 352 sidor.