Bakom utställningen ligger den prisbelönta Åbo-baserade konstnären och fotografen Joel Karppanen (f. 1993), som trots sin unga ålder redan börjat göra sig ett namn såväl i Finland som utomlands.

Alhaisolauluja är hans hemkomst: till hemorten Kemi – också känd som Finlands rödaste stad – och till vänsterrörelsen. Genom ett drygt tjugotal foton och diptyk i olika format, fotade under en tidsperiod på tre år, målar Karppanen en ärlig och samhällsmedveten bild av dessa, i en tid då kalla vindar från kontinenten blåser genom Finland. 

Utställningens mittpunkt är den tolv minuter långa kortfilm som gett utställningen sitt namn, i sin tur uppkallad efter en diktsamling av den finska proletärpoeten Kössi Kaatra (1882-1928). Här blandar Karppanen gammalt och nytt, verkligt och fiktivt, lokalt och internationellt. Den röda tråden är i det här fallet bokstavligt menad.

Bilder från olika tidsperioder, föreställande bland annat demonstrationer, strejker och fabriksmiljöer, varvas med scener lånade från filmmakare som Aki Kaurismäki och Charlie Chaplin. Allt till tonerna av klassiska finska arbetarsånger, framförda av den Kemi-baserade arbetarkören Ajan laulu.

Mellan dessa olika intryck bygger Karppanen smidiga och stabila broar, med den övriga utställningen som stöttande pelare. Han drar lika tydliga som oroväckande paralleller mellan det förflutna och nutid, om arbetarrörelsens aldrig bedarrande kamp i motvind.

I grunden för utställningen finns bland annat minnet av Kemis blodiga torsdag, den 18 augusti 1949, då en strejk urartade i våldsamma kravaller mellan strejkande arbetare och polis. Händelsen krävde två arbetares liv och var fram till antirasisten Jimi Karttunens död på Elielplatsen i Helsingfors 2016 det sista exemplet på dödligt våld i samband med en politisk manifestation i Finland.

Dessa två händelser kopplar Karppanen ihop och placerar i ett mycket bredare sammanhang: de senaste årens samhällsutveckling i Finland, som bär oroväckande likheter med mörka perioder i vårt lands historia. 

Denna insikt gör utställningens budskap alarmerande. För medan det inte går att blunda för likheterna, går det ännu mindre att blunda för den stora skillnaden: motståndet. Karppanens utställning är nämligen inte en romantiserande skildring av den moderna arbetarrörelsen, utan en brutalt ärlig och självmedveten teckning av en rörelse i ständig motvind.

En ensam demonstrant, ett tappert gäng pensionärer som sjunger Internationalen, ett första maj-tåg som bär större likheter med ett begravningståg än svunna tiders stolta parader… Bilderna är många – och högst relaterbara, i sin uppmaning till motstånd. 

Det stora hotet mot den demokratiska samhällsordningen är nämligen inte extremkapitalismen eller högerpopulismen i sig – dem har vi besegrat förut. Det stora hotet är likgiltigheten, den som både matar hatets krafter och svälter kärlekens. Då motståndskraften sviker oss. Då folkets sånger tystnar. 

Utställningen Alhaisolauluja kan ses på Arbetarmuseet Werstas i Tammerfors fram till den 19 april.