Kultur

Recension: En betydande maktfaktors spännande historia

Kari Hulkko

Den sista delen av Metallarbetarförbundets historik som omfattar åren 1984 till 2000 är berättelsen om hur de finländska industriarbetarnas kamp för bättre levnadsförhållanden fortsättningsvis kröntes med många framgångar. Men också om den massarbetslöshet och all den nöd och det elände som följde i kölvattnet efter den stora ekonomiska krisen i början av nittiotalet.

Henrik Helenius

Arbetarbladet

 

Samtidigt uppstod en datoriserad värld där till och med en fyrtioårig arbetare enligt många arbetsgivare ansågs för gammal att få jobb. Fabriksnedläggningar, företagsköp, omställningar och fortsatt globalisering blev en del av vardagen. Men det handlar också om hur nya dynamiska företag efter krisen växte upp som svampar efter ett regn med nya krav på kunskaper och utbildning.

Det är berättelsen om hur den trygga och stabila värld av clearinghandel som Finland vilat på tack vare östhandeln rasade ihop i och med Sovjetunionens sammanbrott. Men därefter var det också fritt fram för landets politiska ledning och majoriteten inom Metallarbetarförbundet att helhjärtat satsa på den europeiska ekonomiska integrationen.

 

Det är även historien om hur socialdemokraternas långa och sega kamp mot kommunismen slutade i en närmast total seger. Och sist men icke minst hur insikten om vikten av välskötta företag för hela välfärdssamhällets fortsatta existens definitivt slog rot på bred front inom Metallarbetarförbundet. Förutsatt att också företagarna tar sitt ansvar för välutbildade och motiverade arbetstagare.

 

Efter flera år av träget arbete har docent Eino Ketola åstadkommit ett mammutverk på nämare 900 sidor. Men det betyder ingalunda att boken blir tungläst. Tvärtom är den tidvis spännande som en thriller när det handlar om dramatiska skeden i Finlands moderna historia.

Som en röd tråd löper Per-Erik Lundhs centrala ställning för att leda Metallarbetarförbundet in på nya spår. Honom har både facket och hela det finländska samhället mycket att tacka för. När Lundh vid metallkongressen i Finlandiahuset i Helsingfors senhösten 1983 valdes till ny ordförande efter Sulo Penttilä var det ingalunda självskrivet att han skulle bli den fackliga gigant han senare utvecklades till. I början var han blyg, tillbakadragen och osäker i sin nya roll. Därtill kom det faktum att han – den finlandssvenska svarvaren från Borgå som inlett sin bana vid August Eklöfs mekaniska verkstad – aldrig lärt sig perfekt finska. Som Ketola noterar hade de klassiska finska objektfelen för vana att alltid dyka upp än här och än där.

 

Men det var med den djupa ekonomiska krisen och devalveringen i början av nittiotalet som Lundhs suveräna ställning slutgiltigt befästes både som metallordförande och i hela det finländska samhället. Stor hjälp hade Lundh av den färgstarke och munvige Matti Putkonen som i bakgrunden fungerade som en slags PR-manager för hans tal och offentliga framträdanden. Eino Ketola konstataterar att ”Lundh kunde sjunga arbetarsångerna från marknadsekonomins noter”.

 

Metallarbetarförbundets nya industripolitiska linjedragningar under Lundhs ledning betonade arbetsplatsernas beroende av företagens lönsamhet och konkurrenskraft. Ketola kommenterar att ”den fackliga politikens klasskampsbaserade målsättningar kastades ut genom fönstret”.

 

Metallarbetarförbundet var ett såkallat jämviktsförbund. Det innebar att socialdemokrater och kommunister var så gott som jämstarka. Vid kongressvalet 1987 var det faktiskt ytterst nära att kommunisterna skulle ha fått majoritet. Bara några tusen röster skilde dem från socialdemokraterna. Men vid Metallarbetarförbundets följande kongressval 1991 segrade socialdemokraterna klart och befäste därefter sin ställning i val efter val.

 

Bara tre dagar innan kongressvalet skulle börja publicerades recensentens intervju med ordförande Lundh i förbundets medlemstidning Ahjo under rubriken: ”Fyra framgångsrika år förpliktar”. Ketola skriver: ”Den av Helenius skrivna artikeln baserade sig på fakta, men var samtidigt hård valpropaganda”.

 

Med det avser Ketola att metallarbetarnas löneutveckling nog hade varit positiv och att både kommenderingsmännens och de fackliga förtroendemännens ställning stärkts. Men samtidigt hade Finland och med dem metallarbetarna på grund av krisen drabbats av massarbetslöshet, vilket Metallarbetarförbundet visserligen inte kunde bära något ansvar för. Fast Ketola träffar på sätt och vis rätt. Ibland kunde den fackliga journalistiken bli något vinklad. I synnerhet med ett kongressval i faggorna.

 

Metallarbetarförbundets svenskspråkiga sektions verksamhet med ombudsman Kaj Wallenius som primus motor nämns flera gånger. Ketola säger att man räknade med cirka 5 000 medlemmar med svenska som modersmål. En gång när officiell statistik skulle göras upp visade sig antalet vara exakt 5 555 finlandssvenska metallmedlemmar. Den siffran fick man efter att ha samkört förbundets medlemsförteckning med Befolkningsregistrets förteckning över finländska medborgare med svenska som modersmål. Av de cirka trettio svensk- eller tvåspråkiga metallfackavdelningarna nämner Ketola bland annat Jakobstads metallfackavdelning, Vasa svenska metallarbetarfackavdelning samt Åbo skärgårds telefackavdelning. Dessutom blev Åland vid kongressvalet 1991 första gången en egen valkrets med rätt till ett kongressombud.

 

Kritikerna påstår ibland att fackföreningsrörelsen bara tänker på dem som har jobb och inte alls på de arbetslösa. Åtminstone vad gäller Metallarbetarförbundet är den uppfattningen fullständigt felaktig. Gång på gång återkommer tvärtom tanken på att aldrig, säger aldrig, svika eller överge dem som saknar jobb. Till exempel i diskussionerna och besluten från Metalls förbundskongresser betonades alltid att man inte får tumma på den inkomstrelaterade dagpenningen vid arbetslöshet. Utan den beslutsamheten hade facket förlorat sin trovärdighet.

 

Berlinmurens fall innebar att den värld som i synnerhet gammalkommunisterna trott på rasade samman. Samtidigt började majoriteten av Metalls folkdemokrater/kommunister, sedermera ombildade inom det nya Vänsterförbundet, allt mer närma sig socialdemokraterna. Ett stort tack för det bör riktas till vänsterförbundaren Erik Lindfors som i slutet av åttiotalet var Metallarbetarförbundets förste sekreterare. Som en spegelbild av Finlands officiella utrikespolitik idkade även Metallarbetarförbundet samarbete både med väst och öst. Lundh var redan från sin tid inom Stålarbetarförbundet känd för sin provästliga profil vilket dock inte hindrade honom från att skapa kontakter också med Ryssland.

 

Metallarbetarförbundet var starkt engagerat inom Nordiska metall vars generalsekretare hette Kaj Laxén, tidigare chefredaktör för Arbetarbladet. Dessutom gjordes en allt aktivare insats inom Europeiska metallarbetarfederationen samt Internationella metallarbetarfederationen.

 

Historiken kunde för övrigt ha berättat att också medlemstidningarna inom de nordiska metallarbetarförbunden sedan början av 1980-talet hade ett mycket nära samarbete i form av gemensamma årskonferenser och ett regelbundet artikelutbyte. I bokens källförteckning nämns de tre metallredaktörerna Stig Jutterström (Sverige), Kjeld Hammer (Danmark) samt Hallgeir Westrum (Norge). Deras kolumner i medlemstidningen Ahjo gav de finskspråkiga metallarbetarna en sådan nordisk information som de aldrig annars skulle ha fått.

 

I slutet av historiken finns omfattande statistik som bland annat berör medlemsutvecklingen, sysselsättningsgraden och antalet anställda inom olika branscher. Trots det digra omfånget kunde man ha tillfogat statistik över kongressvalen jämte valda ombud. Metallarbetarförbundet tillämpar ju samma proportionella d’Hondtska valsystem som Finland i övrigt vid riksdags- och kommunalval. En förteckning över fackavdelningarna med deras officiella namn och nummer precis som i tidigare metallhistoriker hade också varit informativ.

 

Eino Ketola har dokumenterat ett viktigt brytningsskede i vårt lands historia och hur detta återspeglade sig inom Metallarbetarförbundet. Ett förbund som med sina över 160 000 medlemmar kom att bli en verkligt betydelsefull maktfaktor när det gällde att påverka den ekonomiska och politiska utvecklingen i Finland.

 

Henrik Helenius fungerade från år 1981 fram till sin pensionering år 2010 som svenskspråkig redaktör vid Metallarbetarförbundets medlemstidning Ahjo.

 


 

Recension: Eino Ketola; Metallityöväen liitto 1984 – 2000; Kustannusosakeyhtiö Otava, Helsinki, 2019; 889 S.

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE