Bokanmälan: Martin Kellerman – Rocky kunde ha dött, Kartago förlag, 2017.

Rocky kunde ha dött heter nyaste samlingen, men Rocky lever och mår bra. Kanske är det just motgångarna han stöter på – stoppade utbetalningar, rädsla att mista en bekymmerslös tillvaro – som ger lite ny krydda till serien. Favoriten är fortfarande, som så ofta, debuten, alltså volym 1 från 1998. Den är kanske är i ett slag för sig just för att han då slog ur underläge med samhällssatir och alternativ humor, fylld med popkulturella referenser. Serien tappade lite efter succéinledningen, men återfann ganska snabbt sin styrka.

Egentligen är det fantastiskt att det blivit så många volymer. Få serier av denna karaktär klarar sig så många år med kvalitetsgaranti. Rocky lirar ensam i högsta ligan med Arne Anka.

I nyaste boken är teckningarna lite onödigt grådaskiga och låter lite tjöckre drag ersätta detaljrikedomen. Detta räddas lite av att stilen passar det dystra besked Rocky lever med. Lite dubbelironi över lyxproblemen blir det då han samtidigt köper en industrihall utan klara planer.

Dialogerna som följer upp någonting av det som sagts tidigare i konversationen är en viktig faktor i behållningen. Nivån på dessa brukar påverkas av vem Rocky råkar umgås med. Bollplank nummer ett i nyaste boken bidrar med en hel del.

Det här är ärligt och vardagligt. Inte längre överraskande, men ett säkert kort. Fick mig att skratta högt på tåget, vilket förstås är härligt pinsamt här i Finland.

Att Rocky har slutat följa med en massa trenden och typ Facebook-fastar är på gott och ont. De aktuella referenserna är inte lika heta, men skämten om hans passiva inställningen hör till de bästa i boken.

Det som jag däremot med säkerhet saknar är en starkare dos politik och samhällsengagemang. Rocky skulle ha en hel del att bidra med, det har Kellerman glimtvis visat genom åren. Nu får man nöja sig med en småkul diskussion om Sveriges socialdemokratiska statsminister Stefan Löfven: “Löfven känns inte som han nånsin har någon semester att avbryta. Sitter i kostym på copacabana och går igenom vårpropositionen. Han känns inte som han ens letar upp relaxen på stadshotellet. Han sitter kvar i konferensrummet när de låser och larmar för natten, med en loka och en frallhalva. Det är me-time för Stefan.”