Tsartidens och självständighetstidens kommunala strukturer var olika. Grankulla, ävenom en formell del av Esbo, hade drag av en självständig kommun. Helsingfors stad och Helsinge landskommun hade skilda gränser än idag. Till exempel Malm hörde till landskommunen.

Även språkhållandena var annorlunda, många räknade sig som tvåspråkiga. Statistiken var ofta bristfällig. Språkmässigt hade Esbo och Helsinge en stark svensk prägel. Runt 1918 hade Esbo inklusive Grankulla 6 000 invånare, av vilka två tredjedelar var svenskspråkiga. På Helsingesidan – i Dickursby och Malm – bodde många svenskar. Sedan gammalt fanns en levande tvåspråkighet bland arbetarklassen i Gräsviken, Berghäll och Gammelstaden.

Politiskt hade storfurstendömet Finland världens mest demokratiska författning, men den fungerade trögt. Kommunalförvaltningens röstning byggde på egendom, ej demokrati. Under första världskriget hade Finland ingen armé, cirka 700 tog värvning i ryska armén.

Helsingfors var residensstad och industrialiserad, de övriga var jordbrukskommuner med en spirande småindustri, ofta längs järnvägen.

Utvecklingen i Ryssland lättade på det interna läget i Storfurstendömet Finland. Kriget gick inte väl för Ryssland. Lantdagsvalet 1916 gav socialdemokratisk majoritet. Reformarbetet intensifierades, men samtidigt hårdnade relationerna mellan vänstern och de borgerliga. De ryska revolutionerna 1917 gav Finlands självständighetssträvan aktualitet. I en maktlag togs de första stegen därhän. Ett urtima lantdagsval 1917 gav borgerlig majoritet, vilket ytterligare radikaliserade socialdemokraterna.

Oenighet om det senaste valets legitimitet och hur självständigheten skulle skötas, matbrist, social misär gjorde att tanken på en revolution, även väpnad, vann understöd. Röda och vita garden grundades ”för att upprätthålla  ordning”. De svenskspråkiga deltog i de gardena. I Esbo grundades röda garden i Grankulla, Finns, Noux och Lahnus. Tre av dem hade stark svensk prägel. Gardena i landet var av olika storlek. Helsingforsgardet hade 5 000 medlemmar. Täktom röda garde i västra Nyland hade 45 medlemmar.

I Helsinge socken engagerade sig cirka 2 500 män och kvinnor i gardet. Flest fanns i Malm, över 1 000 man. Det fanns ytterligare tre garden med över 200 medlemmar: i Dickursby, Kottby och Baggböle. I Kottbygardet fanns många svenskar.

Åren 1917-18 innebar en stark tillströmning till arbetarorganisationerna, även på svenskt håll.

Under inbördeskriget hade de röda gardena 50 000 soldater. Gardena fick en allt större betydelse under konfliktens gång.

Helsingfors svenska Arbetarförening hade vid tidpunkten 1 300 medlemmar! I regionen verkade vid tidpunkten 12 svenskspråkiga  arbetarföreningar, då de tidigare – och senare – var några få. I Esbo (inklusive Grankulla) kunde åtta arbetarföreningar, av vilka tre var svenska, redovisa för hela 2 000 medlemmar – i en kommun med 6 000 invånare! I hela arbetarförbundet med broderorganisationer verkade 10 000 medlemmar!

.

SDP som 1913 kunde redovisa 1584 medlemsavdelningar och 53 082 medlemmar hade 1916-17 1625 avdelningar och 72 691 medlemmar.

Finlands Landsorganisation hade 153 700 medlemmar anno 1917. De svenskspråkiga fackliga medlemmarnas antal var cirka 10  000. I kretsen kring Helsingfors svenska arbetarförening (HSAF ) verkade metall-, träarbetar-, grovarbetar-, tobaksarbetar- och byggarbetaravdelningar.

Den 28 januari 1918 gjorde arbetarna revolution i södra Finland. I norr avväpnade skyddskårerna de ryska trupperna. Revolutionen föregicks av skärmytslingar mellan röda och vita i bland annat Kervo och Viborg. De röda tog snabbt kontrollen över södra Finland. Under februari-mars fanns det just ingen känning av det egentliga kriget i svenskbygderna i södra Finland. Kriget fördes i östra och mellersta Finland, där även rödgardister från Svenskfinland, bl.a. Helsingfors och Esbo deltog. I södra Finland fanns några isolerade vita frikårer som antingen blev nedkämpade eller flydde. I Svidja och Sigurds i västra Nyland utkämpade vita och röda regelrätt strid. Två (2) röda stupade. Efter de vita kapitulerat, mördades två av dess medlemmar.

De röda styrkorna upprätthöll ordning, genomförde husundersökningar i jakt efter vapen, livsmedel och kontraband, samt ansvarade för den statliga och lokala administrationen.

Borgerliga tjänstemanna- och affärsmannaorganisationer motarbetade det röda styret.

Revolutionen medförde förändringar i civilförvaltningen. Senat och lantdag byttes ut i arbetarnas verkställande råd och folkkommissariatet, båda röda organ. Ordförande för folkkommissariatet, det vill säga ”statsminister” var Kullervo Manner.

Arbetarföreningens ordförande för 1916 Julius Sundberg var skattmästare på folkkomiissariatets finansavdelning, Arthur Usenius och Allan Wallenius var röda emissarier i USA respektive Sverige, medan K.H. Wiik antog en blygsam post inom förvaltningen. I ”parlamentet” (arbetarnas verkställande råd) satt Arthur Blomqvist.

Under kriget var FSA-ledningen stationerad i Helsingfors, men Åbo spelade även en betydelsefull roll enär tidningen Arbetet utkom där och svenskar innehade betydande poster, t.ex. William Lundberg var milischef.

Den röda ledningen utarbetade en konstitution för ett socialistiskt Finland, som faktiskt mera byggde på franska revolutionens principer än på proletariatets diktatur, något som Lenin var måttligt förtjust över. Att de röda föreslog en förbundsstat med Sovjet-Ryssland ledde till anklagelser för landsförräderi från de vitas sida.

Det existerade en form av diktatur. Icke-socialistiska föreningar och tidningar var förbjudna. Även kommunalförvaltningen var ”röd”. I det 60 man starka Helsingfors arbetarråd (stadsfullmäktige) satt fyra svenskspråkiga. Man hade många problem, svartabörshandel, livsmedelsbrist. Man klagade även på att svenskarna var förfördelade beträffande förtroendeuppdrag.

I andra kommuner kunde även icke-socialistiska kandidater ställa upp och i några fall klarade de sig riktigt bra. I Esbo infördes ”rött” kommunalstyre i slutet av  januari 1918. Vanda hade gjort det tidigare.

I Helsingfors utförde vita studenter sabotageverksamhet i begränsad skala; det gällde bortförande av kanonlås och förstörelse av mindre transportbåtar. De röda straffade sådan verksamhet. Enligt professor Jaakko Paavolainen dödades 79 vita, varav 57 civila, i Helsingfors under januari-april 1918. En av dem var fil.dr Oscar Rosenqvist som vid sekelskiftet varit medlem av socialdemokratiska ungdomsklubben, men nu sympatiserade med de vita. Det torde ha varit fråga om ett misstag. Man sökte högermannen Erik Grotenfelt. I Esbo mördades fyra vita. Den röda ledningen tog avstånd från dylikt våld, som ofta utfördes av rödgardister påverkade av alkohol eller personlig hämndlystnad. Fängslade vita hölls i skolor och gårdar där de blev förhållandevis väl behandlade. Svenska legationen övervakade fångarna.

På svenskt håll kunde man märka ett fientligt förhållande mellan den socialdemokratiska ungdomsklubben (Hsduk) och Sörnäs ungdomsförening som sympatiserade med skyddskåren. Under våren 1918 kunde de finlandssvenska arbetarorganisationerma ta över ett hus vid Trädgårdsgatan för sin verksamhet.

Den 25.2.1918 anlände 900 jägare, som utbildats i och även kämpat för Tyskland till Vasa för att delta i inbördeskriget på den vita sidan. Cirka 1 400 hade utbildats totalt.

Krigslyckan för de röda vände drastiskt i april. Den 6 april lyckades de vita efter blodiga strider inta det röda fästet Tammerfors. Samtidigt, den 3 april landsteg tyska trupper i Hangö. Det var 9 000 man under befäl av general Rudiger von der Goltz. Två dagar senare intog en annan tysk truppstyrka Lovisa för att skära av de rödas reträtt till Viborg och Petersburg, vilket också skedde i Lahtis-Heinolatrakten.

De vitas representanter i Berlin hade övertygat den tyska regeringen om en militär invasion till Finland. Tyskarna hade också en egen agenda: att slå ut ryssarna ur första världskriget för att kunna genomföra en storoffensiv på västfronten.

Tyskarna avancerade från Hangö längs järnvägen österut utan att möta ett nämnvärt motstånd – förutom i Karis – förrän i Kyrkslätt. Vardera parten använde sig av tunga vapen, kanoner, haubizar, bepansrade tåg och bilar samt maskingevär. Tyskarna använde även flygplan.

Den 11 april stod tyskarna utanför Helsingfors. I Alberga, Esbo hade  hårda strider förts. Folkkommissariatet hade lämnat staden, men där fanns 3 000 rödgardister i försvarsberedskap. Förhandlingar fördes med svenska legationen som förmedlande part, men de ledde inte till något resultat.

Natten mot den 12 april började det tyska anfallet. Huvudstyrkan trängde in mot centrum och en annan avdelning avancerade mot de norra stadsdelarna. Striderna var särskilt hårda vid Sibbo kasern, Svenska teatern och Långa bron. Då skymningen föll på var de centrala delarna av staden i tyska händer.

Striden om Långa bron blev dramatisk. De röda hade barrikerat sig på Broholmen, som utsattes för artillerield från Tölö sockerbruks tomt. Tornet i Folkets hus fick en träff och började brinna. Tyskarna drev enligt uppgift ut röda fångar på Långa bron. De hamnade i korseld, och flera dödades, någon med rop på läpparna: Skjut ej era bröder!

Den 13 april fullföljdes erövringen av Helsingfors.

I april utkämpades strid mellan röda och tyskar i Malm-Dickursby. De röda retirerade. I kampen framträdde Tikkurilan Työväenyhdistys 400 man starka garde, som hade flera svenskar i sina led. Efter kriget gick det rykten att skyddskåren i Dickursby kommit överens med ett tjugotal svenskspråkiga röda om att inte internera dem. Å andra sidan stupade flera svenska dickursbyröda i fält.

I maj erövrade de vita Viborg. Inbördeskriget var slut. Den 16 maj 1918 kunde general Mannerheim genomföra sin segerparad i Helsingfors. Det avgörande var att de vita fick utländsk militärhjälp från Tyskland och Sverige, jägarna hade stridserfarenhet och de vitas befäl var yrkesmilitärer. Ryssland hade förbundit sig vid Brest-Litovsk att inte officiellt stödja de röda.

Tiotusentals döda

Förluster i inbördeskriget var omfattande. Tusentals stupade och åter tusentals avrättades i krigets efterföljder. Statistiken varierar eftersom den kan hittas på flera ställen, till exempel i församlingarnas kyrkböcker, SDP:s och FSA:s interna så kallade terrorstatistik, statsrådets utredning om finländare dödade i krig, privata gruppers och personers forskningsresultat mm.

Officiellt miste sex HSAF-Hsduk-medlemmar livet, de var säkerligen flera (kyrkböckerna ger siffran 155).

De sex voro:

Anton Caselius, före detta sekreterare och kassör, dog i svält på Sveaborg.

Martin Grönmark, 22 år, Hsduk, styrelsemedlem i CK, redaktör för Till Storms, dog på Sveaborg.

Hjalmar Hurenius, 24 år, styrelsemedlem i Hsduk, sårades i Tammerfors, dog i Viborg.

Georg W. Johansson, lantdagsman, före detta ordförande för HSAF, begick självmord 9.5.1918.

Verner Kortman, kassör för metallfackavdelningen, dog i Ekenäs fångläger.

Alfred Matias Wistbacka, 22 år, ungdomsklubbist, skjuten (?) i Viborg.

Under kriget hade röda fångar internerats i fångläger som Dragsvik. Efter Helsingfors fall spärrades röda in i mindre läger som Sandhamn, Sveaborg, Stora Mjölö och Skatudden. Dödligheten var hög på grund av svält, misär och arkebuseringar. Cirka 1 000 av 13 300 röda avled, 215 arkebuserades. De röda skulle dömas i speciella domstolar, däremot friades vita som begått brott enligt ett beslut av Svinhufvuds vita senat.

Det var vanligt att skyddskårsenheter kom till fånglägren sökande efter röda från den egna orten för att föra bort fångarna och arkebusera dem ”hemma”. Åtta rödgardister fördes från Esbo till Sveaborg för att avrättas, tre har identifierats som FSA-medlemmar: Vilhelm Malmström, Anton Ekström och Gösta Grönholm. I Esbo dog enligt kyrkböckerna 111, enligt andra källor 20-40. I Helsinge avled ett trettiotal röda. Över 600 svenskspråkiga röda dukade under i Nylands län.

År 1918 var den finländska arbetarrörelsen krossad. Tusentals arbetare hade mist livet i inbördeskriget, satt i fångläger eller hade förlorat sitt medborgerliga förtroende. Den enda socialdemokrat som tilläts sitta i riksdagen var Matti Paasivuori, som motsatt sig revolutionen.

Arkebuseringarna av röda upphörde i regel under senare halvan av 1918. Dödsdomar ändrades till fängelsestraff. Diverse amnestilagar annullerade senare fängelsestraffen. De sista fångarna kunde lämna fängelserna 1926, en av de sista var Gustav ”Gubben” Loven, kompanichef i Dickursby röda garde och en trotjänare i den lokala arbetarföreningen.

De finländska arbetarna var 1918-19 en pariaklass i ett tyskt dominerat Finland med tysk kung och risk för att tvångsförflyttas som slavarbetare till Tyskland. Läget underlättades 1919 då moderata borgare och socialdemokrater stoppade kungaäventyret och Finland kunde bli republik.

Nystart i svårt läge

Men 1918 måste man börja från början. De medlemmar av FSA-styrelsen 1917 som var på fri fot fick verka som en tillfällig

FSA- ledning. Av föreningarna var det Vasa Svenska arbetarförening som först kom igång med verksamheten. I Vasa utgavs även tidningen Folkbladet. År 1919 började man i Helsingfors utge Arbetarbladet.

Förbundet kunde också anställa en agitator, A. Kuni som reste runt och återuppväckte avdelningar. I Helsingfors uppstod Helsingfors svenska arbetarförening och ungdomsklubben, i Esbo Köklax svenska arbetarförening, medan verksamheten i Grankulla och Vanda skedde på tvåspråkig grund inom ramen för det finska distriktet. Föreningarna hade tillsammans ett par hundra medlemmar.

Föreningarnas huvuduppgifter var att hålla i gång den politiska verksamheten och delta i val där man trots problemen klarade sig bra.

Arbetarrörelsen trakasserades av högern och skyddskårerna. Rörelsens historiska splittring i socialdemokrater och kommunister inverkade också menligt på verksamheten.

Efter detta har huvudstadsregionen påverkats av stark befolkningstillväxt (särskilt efter andra världskriget), förfinskning, förborgerligande och medelklasssyndrom.

Esbo var tidigare en liten kommun med bland annat vänstermajoritet i fullmäktige 1964-68. Sedermera genom kommunplanering och byggnadsverksamhet (grynders) förvandlades Finlands numera andra största stad till en samlingspartistisk högborg. Socialdemokraterna har inflytande i regionen, men har förlorat mark till Samlingspartiet, De gröna och Sannfinländarna.

På 100 år har Finland utvecklats till nordisk välfärdsstat. Även de svenska socialdemokraterna i huvudstadsregionen har varit med i arbetet. Och arbetet fortsätter.

Rolf Johansson

Artikeln baserar sig på ett anförande för de svenska partiavdelningarna i huvudstadsregionen den första september 2018.