Förslaget med en sådan ”stupstock” skulle innebära att den bortre tidsgränsen för att få sjukförsäkring skulle bli återinförd efter 180 dagar. Arbetsskadade, cancersjuka med flera skulle då bli åter bli av med sin sjukförsäkring efter 180 dagar och tvingas söka jobb på hela arbetsmarknaden, jobb som i praktiken inte finns eller är lämpligt utformade för arbetsskadade, cancersjuka etc.

Tidöregeringens huvudsyfte med den här utredningens förslag är att ytterligare pressa ner sjukfrånvaron (ohälsotalet) från dagens redan historiskt låga nivå. Och följden vid ett genomförande av förslaget skulle bli att regeringen fattiggör ännu fler sjuka och de som verkligen behöver lite längre sjukskrivning och rehab innan det är möjligt för dem att återgå helt eller delvis i jobb igen. Utredningen är inget annat än ett beställningsjobb från högerregeringen med stödpartiet SD.

Man behöver inte vara professor i statistik för att förstå att visst minskar sjukskrivningarna om man gör det svårare att få bli och vara sjukskriven. Men det har däremot ingenting att göra med hur sjuka folk faktiskt är. Ty det är uteslutande en fråga om ifall regelverket ska styras av medicinska hälsobedömningar eller av renodlade politiska krav på att hålla nere kostnaderna. Den här nya sjukförsäkringsutredningen är solklart ett renodlat beställningsjobb från brutalhögern. Och i botten finns en ideologiskt rak högerlinje som har sina historiska rötter redan på 1700- och 1800-talet med dess både cyniska förakt och misstänksamhet mot fattiga, sjuka och olika slag av funktionsnedsättning. Så på det sättet finns ränderna kvar i högern också i dess moderna tappning!

Reformer i stället för nya försämringar

Det här som nu är på gång med sjukförsäkringens försämringar ligger mycket långt från från vad en av landets mest sakkunniga välfärdsutredare, tidigare LO-utredaren Kjell Rautio, skriver om i sin breda, väldokumenterade granskning i debattboken Vi är inte maskiner! (Premiss förlag). Där presenterar han flera välmotiverade reformer för hur sjukförsäkringen i stället skulle kunna göras mänskligare och bättre.

Viktigt är de ekonomiska villkoren. Men också att behovet att flytta beslut från myndigheter som varken har kompetens eller förmåga nog att fatta nödiga beslut. En sådan central punkt i Rautios bok är om någon på allvar verkligen tror att Försäkringskassan gör bättre, mera kompetenta bedömningar än den behandlande läkaren av hur frisk/arbetssjuk en löntagare verkligen är?

En annan viktig punkt i Rautios reformlista handlar om att staten tillsammans med arbetsmarknadens parter bör/borde skapa ett bättre fungerande rehabiliteringssystem så att sjuka människor verkligen kan börja arbeta igen. Och de arbetsgivare som då inte sköter sitt lagstadgade arbetsmiljö- och rehabansvar borde straffas för att de inte ”gör sitt” för att underlätta en återgång i arbete för de sjukskrivna.

Men i stället för reformer som dessa har Tidöregeringen Kristersson nu börjat planera för att åter igen ta fram den utförsäkrande stupstocken igen i sjukförsäkringen. Och därmed ta nya steg att fattiggöra de sjuka ytterligare. Jag tror inte att det förvånar just någon.

Robert Björkenwall

frilansjournalist, utredare