Opinion

Socialismen – slagträ aller grundbult?

Foto: Lukas Lundin
Arbetarförlagets styrelseordförande och FSD:s fullmäktigeordförande Folke Sundman.

Socialismen som ideologiskt begrepp har figurerat ganska sparsamt i debatten under senare år. Oftast används det i sammanhang där man försöker misstänkliggöra eller ringakta socialdemokratins betydelse i modern tid.

Folke Sundman

Arbetarbladet

 

Det finns ett klart aktuellt undantag från det här mönstret. Det är Bernie Sanders och den demokratiska socialismens framväxt i den amerikanska politiken och ideologiska debatten. Den demokratiska socialismens renässans har kommit från ett så oväntat håll att det skapat konfundering och rubbat ritningarna i många kretsar.

 

Också i den finska debatten har socialismen och/eller den demokratiska socialismen mestadels varit försjunken i en törnrosedröm en längre tid.

 

Men under den gångna sommaren har jag noterat att också här har ”socialismen” igen figurerat i hela tre prominenta kolumnisters spalter. Ur rätt olika infallsvinklar men med en gemensam nämnare: socialismen är ett lämpligt slagträ i främjandet av den egna missionen och ifrågasättandet av socialdemokratin. De tre kolumnisterna är Ville Niinistö, Jari Tervo och Jari Ehrnrooth.

 


 

Niinistö förklarade i sin kolumn (Hbl 1.7.2019) att socialdemokratins kris och förvirring i Europa beror på att socialismen försvunnit och kollektivismens ideer inte fungerar i dagens individualiserade värld. Vad Niinistö närmast avsåg med socialism var sovjetkommunismen.  Hans  egna ideologiska alternativ – välfärdssamhället, jämlikhet, mänskliga rättigheter, osv. – motsvarade i stort de ideal socialdemokratin och den demokratiska socialismen stått för under många årtionden. (För den som det intresserar, mitt genmäle till Niinistös kolumn ingick i Hbl den 6.7.2019)

 

Tervos syn på socialismen var besläktad med Niinistös, men för honom var socialismen inte död utan levde och blomstrade  i länder som Kuba och Venezuela (Helsingin Sanomat 4.8.2019) . Enligt Tervo är förtrycket och missförhållandena i dessa länder inte ett uttryck för ”socialismens barnsjukdomar” utan ett oundvilligt grunddrag i den socialistiska ideologin. Socialismens oduglighet har också bidragit till att kapitalismen blivit det överlägsna systemet. Han medger dock att socialismen varit till nytta i utvecklandet av kapitalismen också i ett annat avseende än som ett avskräckande exempel. Välfärdsstaten är en marknadsekonomi som har gjorts mänskligare  av inkomstöverföringar.

 

Också för Ehrnrooth är socialismen förskräcklig, men av andra orsaker än de två ovannämnda. Ehrnrooths politiska tänkande har å sistone rent allmänt förvridits i en högerpolitisk ultralibertarisk riktning, där staten och det samhällilga inflytandet är av ondo och begränsar individens frihet på ett fördärvligt sätt. I sin Yle-kolumn (1.8.2019, Perustuslaki on pantava remonttiin) säger han att Finland behöver en liberal grundlag utan auktoritära och socialistiska drag. Problemet med den nuvarande grundlagen är enligt Ehrnrooth  att vissa av de inskrivna grundrättigheterna präglas av ett socialistiskt tänkande. För Ehrnrooth är alltså socialismen ingalunda död utan lever och frodas i den finska lagstiftningen och samhället.

 

I Niinistös fall är det iögonenfallande  hans samtidiga dödförklaring av ”socialismen” och upphöjande  av socialdemokratins och den demokratiska socialismens historiska grundideal till sina (och de grönas) egna. Om man är illvillig kan man ju betrakta det här som ett oförskämt försök att kullkasta socialdemokratins historiska betydelse i det socialistiska idéarvets utveckling. Om man däremot ser på det hela mera  godvilligt, vilket jag gärna gör, öppnar Niinistös linjedragning ganska optimistiska framtidsvyer för samarbetet mellan socialdemokrater och gröna.

 

För Tervos del bör man ju hålla med om att praktisk taget all ”realsocialism” som praktiserats i världen utgående fråm marxist-leninistiska läror har varit katastrofal och misslyckad. Men inte heller för Tervo existerar det någon annan form av socialism mellan den traditionella kommunismen och olika former av kapitalism. Hans jämförelse mellan oljeländerna Venezuela och Norge och deras samhällspolitik är förstås slående. Men för det faktum att det norska välfärdssamhället, inklusive oljepolitiken, under årtiondena i hög grad grad präglats av Arbeiderpartiet och dess demokratiska soicalistiska ideologi, finns det inget utrymme för i Tervos svartvita resonemang.

 

Ehrnrooths sätt att  utropa allt som inte överensstämmer med en renlärig ultraliberal världsåskådning till socialism är i och för sig gammal skåpmat. Det är uttryck för en traditionell borgerlig skrämseltaktik att utnyttja ”socialismen” som spöke för att motverka samhällsreformer drivna av den politiska vänstern. Men när det kommer till kritan har Ehrnrooths resonemang nog en viss anknytning till hur vi i dagens värld bör  se på socialdemokratins socialism, dvs. den demokratiska socialismen.

 


 

I min generation av marxistiska eller annars bara vänstersocialdemokrater såg vi ännu för ett femtiotal år sedan socialismen som ett helhetsmässigt samhällssystem, där socialiseringen av merparten av produktionsmedlen skulle ersätta den kapitalistiska ekonomin. Allt detta skulle emellertid förverkligas – till skillnad från kommunisterna – under demokratiska former, med ett oreserverat stöd för mångpartisystemet och andra medborgerliga rättigheter.

 

För att göra en lång historia kort, och ur ett personligt perspektiv. är den största förändringen i min syn på socialismen att den inte utgör ett enhetligt samhälls- eller ekonomiskt system som slutgiltigt målsättning. Detta systemtänkande har åtminstone för mig ersatts av ett processtänkande, där socialismen utgör ett helhetskoncept för hur vi bör se på den permanenta motsättningen i samhället mellan det allmänna goda och  det övergripande samhällsintresset å ena sidan och de otyglade marknadskrafternas privata vinstmaximeringsintressen å den andra sidan.

 

Detta permanenta motsättningsförhållande kommer knappast någonsin att resultera i en fullkomlig seger för endera av strävandena, utan att detta skulle korrumpera samhällets grundläggande demokratiska strukturer. Det är en fortlöpande process där  ändringarna i de politiska styrkefållandena påverkar processens inriktning och innehåll.

 

Denna process ligger i grunden också för den grundlag som Ehrnrooth nu vill avskaffa. Den innehåller element som är avsedda att försvara det allmänna goda och det allmänna samhällsintresset. Och den politiska vänstern kan sannerligen ta åt sig en beskärd del av äran för att så är fallet. Det gör inte grundlagen socialistisk, men en demokratisk kompromiss mellan olika intressen och värderingar är den definitivt. Och om vi överför den här granskningen till ett globalt plan och ser på innehållet i t.ex. FN:s nya 2030 agenda för en hållbar utveckling ser vi samma mönster. 2020 agendan är en överstatlig kompromiss mellan olika ofta motstridiga intressen, men med ett starkt inslag av mål och värderingar som den demokratiska socialismen representerar.

 

Detta socialistiska processtänkande är i viss mån besläktat med en av min ungdoms idéströmningar,  dvs ’funktionssocialismen’ som den svenske socialdemokraten Gunnar Adler-Karlsson utvecklade från 1960-talet framåt. Hans tänkande utgick från att det är varken praktiskt eller nödvändigt att koncentrera sig på produktionsmedlens ägande, utan på att försöka få demokratisk kontroll över de funktioner/rättigheter som förknippades med äganderätten genom lagstoftning, kollektivavtal, arbetsplatsdemokrati osv.

 


 

Jag är medveten om att det inom dagens socialdemokrati finns olika åsikter om den demokratiska socialismens relevans.  Vissa vill slutgiltigt förpassa socialismen som begrepp till historiens sophög. Denna syn sammanfaller i vissa fall med förslaget att ta bort det ”sociala” ur partiets namn, det demokratiska partiet skulle räcka. Andra ser begreppets omstridda historia som en barlast som inte ger något  mervärde i dagens situation.

 

För egen del anser jag att den demokratiska socialismen som begrepp och koncept fortfarande har ett mervärde. Inte som ett slutligt samhällsmål och system, men som en sammanfattning av vårt synsätt på samhällets motsättningar och hur vi vill styra dem.

 

Alla klassiska idébegrepp – socialismen, liberalismen, demokratin, och också socialdemokratin för den delen – har missbrukats på olika sätt under årens lopp. Om vi söker efter ett rent och obesudlat begrepp för  vår ideologi gör vi det förgäves. Att förstärka vårt självförtroende och klarlägga vår ideologiska identitet i dagens sammelsurium av samhällsdebatt sker enligt min mening bäst med hjälp av den demokratiska socialismen. Vi bör komma loss från situationen där socialismen används som ett slagträ mot oss, och i stället föra fram den som en grundbult i vårt idéarv.

 

Min egen grundläggande definition av den demokratiska socialismen kunde sammanfattas ungefär så här:

 

  • det demokratiska innesluter vår syn på de allmänna fri- och rättigheterna; en demokratisyn som sträcker sig vidare och djupare än den representativa parlamentrismen; en frihetssyn som är både frihet från förtryck och orättvisor och en frihet till olika rättigheter i samhället, en mänskorättssyn som innesluter både ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter;

 

  • det socialistiska innesluter vår syn på de grundläggande motsättningarna i samhället mellan det allmänna goda och de övergripande samhällsintressena gentemot de otyglade marknadskrafterna och de privata vinstmaximeringssträvandena, och där de offentliga institutionerna bör ha ett styrande och reglerande inflytande över dessa privata intressen.

 

Debatten fortsätter. 

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE