Det politiska skådespelet som erbjuds är ett drama i flera akter. Grunden lades med väljarnas votum. Förluster på sammanlagd drygt 13 procent för den så kallade GroKo (grosse Koalition) innebar en grav förtroendeförlust för regeringspartierna CDU/CSU och SPD.
För de tyska socialdemokraterna gällde i den fasen att slicka såren efter en historisk bottennotering på 20,5 procent. Redan under valkvällen drog partiledaren Martin Schulz en första drastisk konsekvens genom att säga ett blankt nej till alla överläggningar om en fortsatt allians med de kristna systerpartierna.
”Jag kommer inte att ta plats vid Angela Merkels regeringsbord!”, löd hans klara besked. Partiet skulle ges tid för regeneration och förnyelse istället för att regera.

Jamaica-haveri
Pjäsen fortsatte sedan med akten då Angela Merkel satsade på att bilda en så kallad Jamaica-koalition tillsammans med De gröna och det liberala partiet FDP. Men de långdragna och sega förhandlingar blev enbart ett spel för galleriet när det visade sig att den liberale partiordföranden Christian Lindner inte var mogen för en seriös föreställning. Istället valde han att regissera ut sitt parti och Jamaica-skutan hamnade i grunt vatten på ett rev.
Ridån föll inför en häpen publik som snarare busvisslade än applåderade.

Pausen fylldes med partiledaröverläggningar hos förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeier. Han vädjade främst gentemot SPD att partiet borde omvärdera hållningen och på nytt ta sitt ansvar för att återigen ge Tyskland ett stabilt regeringsunderlag. Den planerade konvalescenstiden nalkades därmed mot sitt slut i förtid.

Bittra erfarenheter
Två gånger hade SPD sedan 2005 valt att samregera med Merkels CDU i en svart-röd koation. Dock är den historiska erfarenheten bitter. Efter varje mandatperiod ”straffades” de tyska socialdemokraterna med grava förluster i väljarkåren.
Orsaken kan vara förslitningen i en regering med Merkel som i många avseende har förskjutit CDU:s positioner åt vänster.
Å andra sidan har socialdemokrater i många andra länder hamnat i svårigheter utan att ha regerat med en borgerlig partner.

SPD-ledningens reaktion ledde efter en kontroversiell debatt ändå till att prioritera statens framför partiets intressen.
Men beslutet att trots alla farhågor inleda sonderingar med CDU/CSU var från början en balansgång på ett rakblad för den partiinterna sammanhållningen.

Dragkamp
I tredje akten möttes alltså de redan välkända aktörerna på nytt. Scenariot bestämdes av en dragkamp om det politiska priset som ska gälla för det fall att man enas om att inleda bindande regeringsförhandlingar.
Kompromissen blev ett sonderingsresultat på 28 sidor som bland annat slår fast hur man tänker fortsätta i flykting- och asylfrågan, att införa förbättringar inom pensions- och sjukvårdssystemet samt att gå emot Emmanuel Macrons impulser för att reformera den Europeiska unionen.

Huvudrollen i den processen spelades sedan dock inte av de ansvariga partiledarna utan av omkring 600 delegater som i söndags möttes på SPD:s extrakongress i Bonn.
Det som erbjöds var en debatt präglad av motsatta positioner. I opposition mot sonderingsresultatet stod inte minst av partiets ungdomsorganisation Jusos (Jungssozialisten). Det som deras talespersoner uttryckte var främst en stor rädsla om att partiet i en förnyad ”GroKo” kommer att krympa ytterligare och hamna i ett läge under 20-procent.

Andra kritiker saknade krav för en radikal förändring av det tyska sjukvårdssystemet genom att avskaffa (mera privilegierade) privata försäkringar och införa en ”medborgarförsäkring” för alla. Vidare hänvisar skeptikerna till brister i flyktingfrågan och de avsedda reglerna för familjeåterföreningar.
Högt på den socialdemokratiska värderingen står även slopandet av tidsbegränsade anställningsavtal som inte är sakligt motiverade.

Nödbroms
För SPD-chefen Martin Schulz eller parlamentets gruppledare Andrea Nahles gällde det att tillvarata de framsteg som man efter hårda förhandlingar med CDU/CSU ändå lyckades åstadkomma.
Nahles lovade dessutom att under de kommande förhandlingarna kämpa hårt för att justera om det slutliga koalitionsavtalet i socialdemokratisk anda.
Kritikerna lugnades möjligen också med beskedet att ett tänkbart koalitionsavtal kommer att innehålla en slags ”nödbroms” i den formen att resultaten kan omprövas efter halva mandatperioden. Vägs de för lätt kan det omdömet leda till nyval och därmed definitivt också till ett slut på Angela Merkels regeringsera.

Efter debatten stödde en kongressmajoritet på 56 procent SPD-ledningens motion för fortsatta ”GroKo”-förhandlingar.

Undvika nyval
Det är självfallet ingen strålande seger och motrösterna knappast någon överraskning. När man tänker tillbaka att Martin Schulz i mars förra året valdes med 100 procent är det också ett tecken på hans aktuella svårigheter att leda partiet.
Men sakfrågan är avgjord för tillfället.
Ett tyskt talesätt säger att man ibland står i valet mellan pest och kolera, eller för att uttrycka det mindre drastiskt: Hur man än gör så kan det bli fel.
Att vägra förhandla om ett nytt svart-rött regeringsmönster skulle tveklöst leda till ett nyval. Och i det fallet finns idag tydliga indicier att SPD skulle sjunka till cirka 18 procent medan det högerpopulistiska AfD kan stärkas i ännu några grader.
Och vilken regering skulle bildas då? Risken är att man hamnar i samma svåra läge som idag.

Den sista akten efter söndagens knappa avgörelse har ännu inte skrivits. Klart är att ridån öppnas för samtal. Dramatiken består framöver i om de motstridiga parterna finner en samförståndslösning. Det bayerska partiet CSU har ett delstatsval i oktober och är förmodligen föga beredd till eftergifter som ”skadar” den egna profilen.
Och även om så är fallet så återstår en epilog. Den utgörs av drygt 400 000 socialdemokratiska gräsrötter med rätten att godkänna eller fälla koalitionsavtalet.
Även utan profetiska krafter kan man redan idag formulera en påföljd. Hur SPD:s medlemskår än röstar så kommer förmodligen en kraftig minoritet att utvisa om ett i regeringsfrågan kluvet parti.

Joachim Kasten

Hamburg, januari 2018