Minnesårets första takter har klingat i en monoton. De flesta, som har tagit till orda har betonat den hopplösa sociala misär, som hade präglat världskrigets fjärde år. Man minns hur värnlösa barn utauktionerades av kommunerna till dem som gav det lägsta budet. Kvinnorna förblev trots sin färska rösträtt omyndiga. Industrins proletariat växte snabbt under krigskonjunkturen, men av kraven i  socialdemokraternas program från Forssa 1903 hade inga väsentliga reformer ägt rum.

Partiets huvudorgan Työmies (Arbetaren) sammanfattade orsaken till att arbetarklassen nu med våld försökte tillskansa sig makten. Under ledarens rubrik ARBETARNAS REVOLUTION hävdar bladet att:

”revolutionen inte har fötts av en slump först nu. Den har vuxit fram under en lång tid i de förtrycktas sinnen, den har spruckit ut i tal och lett t.o.m. till de första utbrotten här och där. Men då man förlorat i dessa splittrade , tafatta försök, då man tvingats begå misstag och ta även felsteg så har vi självkritiskt nått den övertygelsen , att endast arbetarklassens allmänna revolution  måste till för att nå framgång och den måste vara internationell, så som utplundring och förtryck är internationella”.

Länge motstod socialdemokratiska partiets ledande politiker uppviglandet att gripa till våld. Inte heller utmärkte sig den socialdemokratiska tidningspressen genom att agitera för våld till varje pris. Och tillräckligt många ledande politiker höll sig utanför allt revolutionärt bestyr, som framförallt Väinö Tanner, Hannes Ryömä och Väinö Voionmaa. När riksdagen samlades 1919 fanns också en enda socialdemokratisk riksdagsledamot på plats, nämligen Matti Paasivuori.

Det lönar sig att vid en analys av läget stryka under ordet internationalism. Så småningom kunde en ettrig, starkt vänstersinnad grupp bryta partistyrelsens motstånd. Otto Wille Kuusinen, Kullervo Manner och Yrjö Sirola fick bilda ett arbetsutskott inom styrelsen med rätt att tillämpa också revolutionära inslag i kampen.

Denna spjutspets hade en nära och fungerande kontakt med bolsjevikerna i Piter (Peterburg) med V.I Lenin i spetsen. Den stora oktoberrevolutionen hade fört  kommunisterna till makten och snart nog till en blodig utövning av den.

Under åren fram till 1918 hade det socialdemokratiska partiet vuxit snabbt. Det bildades nya lokalavdelningar. Till dem rekryterades unga och i facklig samt politisk verksamhet oerfarna människor. Frithiof Sundqvist skriver i Arbetarförbundets 50- årshistorik  att ”känslan ofta fick fälla utslaget” i ett kvistigt läge.

Dåtida notiser ger vid handen, att klimatet i umgänget mellan röda och vita hela tiden försämrades och förråades. Stämningsläget skärptes ytterligare av den ryska soldateskens övergrepp, rån, misshandel och stölder. Här luckrades den jordmån, som sedan bar blodig frukt under krigsmånaderna och därefter under resten av 1918.

Österbotten kom lindrigast undan med de fåtaligaste våldsoffren. Nyland var värst utsatt. Men redan i januari återupplivas de första partiavdelningarna, Jakobstad i april, Munsala under våren, Vasa likaså strax efter nyår. Demokratiska val till riksdagen kunde ordnas under trygga former. År 1926 tillsattes minoritetsregeringen Tanner (med aktivt stöd av Svenska folkpartiet). Tack vare att ordningen återställdes så snabbt fanns det ett fundament att bygga på. Professor Seppo Hentilä säger att det utpräglat vita Finland begravdes senast efter vinterkrigets slut. Det krävdes både framtidstro och seghet. Helsingfors svenska arbetarförening, SDP:s äldsta, räknade år 1917 1 379 medlemmar. År 1919 stod 205 medlemmar i rullorna. Rädslan för fortsatt vit terror var ännu stor.

Osökt går tanken till krisläget hösten 1944. Inom ett år efter vapenstilleståndet ordnades i Finland ett demokratiskt riksdagsval. ”Nya ansikten” som Paasikivi hade krävt stormade fram i valet. Fortsättningskrigets garde byttes ut, Paasikivi blev med riksdagens beslut ny president. Igen förestod en uppbyggnad av landet efter kriget, igen lyckades det. I Finland har demokratin visat sin styrka i nationens ödesstunder.