MENY
Turva – Hymy

Starkt berörande pjäs om unga kvinnors liv i inbördeskriget 1918

Kuva: Foto: Chris Senn
Emilia Ekström gör en strong insats som socialisten Ebba.

Musikteatern 18 lyckas levandegöra inbördeskriget 1918 genom två människoöden. Pjäsen lyckas lyfta fram människor som mer än röda eller vita i sammanhanget. De får utrymme som individer med särdrag och människovärde som historiska omständigheter har ifrågasatt med tragiska följder.

 

Teaterrecension: Musikteatern 18 – Två unga kvinnors berättelse under inbördeskriget 1918. Kulturhuset Karelia, Ekenäs. I samarbete med Åbo svenska teater.

 

Karelias storsatsning är klar efter två års arbete. Pjäsen är kulturhusets storsatsning i samband med Finlands 100-årsjubileum och förstås för att det gått i år gått 100 år sedan inbördeskriget.

Musikteatern – en term som används medvetet för att skilja den från traditionella musikaler – bygger på Anna Lindholms hyllade bok Projekt Ines. Pjäsen tar fasta på två av personerna i boken, två unga kvinnor i Helsingfors. Manusförfattarna Monika Fagerholm och Hanna Åkerfelt har döpt om de historiska personerna, delvis fiktionaliserat dem och därmed fått lite friare händer.

 

Societetsflickan Anita Topelius vars dagboksanteckningar skildras i Projekt Ines är nu Ella (spelad av Anna Malmsten) medan socialistiska Anna Forsström är Ebba (spelad av Emilia Ekström). De bor båda i Helsingfors, men lever nästan som i skilda världar, i kretsar som på sin höjd tangerar varandra.

 

Jag ser pjäsens genrep den 29 december, två dagar innan premiären på nyårsafton. Allting förlöper med sådan perfektion att jag tveklöst känner att jag kan recensera rättvist utifrån genrepet. Finns ändå bara lovord att ta till.

 

Vad ser vi? Det röda och vita är påtagligt i Hanne Horte-Garners scenografi. Träffande nog är den ändå inte dualistisk utan består av bland annat betydligt fler ramar på den svarta tegelväggen. Dessa rutor kommer med projektorns hjälp att användas genialt. På scenen framför dem kommer ett tjugotal skådespelare ta plats med djup inlevelse.

 

Vad hör vi? Vokalgruppen Nonette och Marianne Maans som kapellmästare och en violin skapar någonting unikt i ljudbilden. Jag är för uppslukad av pjäsens innehåll för den analys musiken skulle förtjäna. Jag vet bara att den fungerar, fungerar otroligt fint, tillsammans med inslag av solosång.

 

Många sidor av två sidor

Första bilden som fastnat på näthinnan är “vita” Ella med den förnäma röda hatten och “röda” Ebba med den vita studentmössan. En inledande symbolik som talar för sig själv och följs upp under resans gång.

 

Ella rör sig världsvant fylld med livsglädje i ungdomliga festliga sammanhang och bär en stolt europeisk identitet. Tankarna kretsar mycket kring kärlek medan den utbredda svälten bland mindre bemedlade inte verkar bekomma henne.

 

Ebba skriver brev, filar på argument, nästan ordagrant som i de riktiga dagboksanteckningar. “Ni nämner adelns intellektuella överlägsenhet. Men denna intellektuella överlägsenhet är en följd av deras särställning […] En gynnad samhällsklass har ingen rätt att skryta över sin intellektuella överlägsenhet”.

 

Huvudpersonerna har förstås sina övertygelser, men också fördomsfria inställningar och kritiska reaktioner på egna lägrets uttalanden och handlingar. Ella trivs till exempel tillsammans med tjänsteflickans son Nappe (Vide Lerviks) som kommer bli rödgardist. Men friktion förekommer, som då han ryter till med “har du ingen aning om hur vanligt folk har det?”.

 

De står alla på tröskeln till vuxenlivet då Finland når sin självständighet, varpå firandet övergår i inbördeskrig, vars blodiga efterhändelser satt djupa sår för generationer framåt. Pjäsen levererar svartvit sanning, eller rödvit för den delen heller, utan en komplexitet som hör inbördeskrigets historia till.

 

Aderton väcker frågor om ansvar, hur heltäckande historieskildring behövs för att ge en nyanserad bild av de historiska skeendena och hur mycket kan man tumma på detta för att konstnärligt få fokusera på enskilda öden? Detta blir aldrig ett problem just här. Pjäsen får med tillräckligt mycket för att vara allmänbildande utan att mista det människonära greppet.

 

Ett återkommande inslag som väcker både tankar och känslor är paralleller till idag. Nutidsvarianter av motsvarande element förs in skickligt och träffsäkert, tyvärr så att man vill gråta över det tragiska ibland.

 

Skäl till tårar finns förstås också i inbördeskrigets grymheter. Kanske 2018 blir året då såren slutligt läks i folksjälen, i den utsträckning och betydelse som är möjligt. Musikteatern 18 bidrar i varje fall till detta.

 

Jag har sett mycket på Karelias scen under de gångna åren. Endast efter Aderton har jag lämnat salen med våta ögon.

 

Hela ensemblen, produktionsteamet, har gjort ett storartat jobb. Speciellt starkt spelar och sjunger Emilia Ekström.

 

Musikteatern 18

 

Regi: Karin Berglund.

Manus: Monika Fagerholm och Hanna Åkerfelt.

Kapellmästare: Marianne Maans.

Koreografi: Annatuuli Saine.

På scen: Karin Westerlund, Anna Wasström, Anna-Matilda Rosendal, Linus Mäkelä, Hanna Rautiainen, Anna Malmsten, Andrea Degerlund, Wilma Westerlund, Elvira Niemi, Emilia Ekström, Riku Guttesen, John Voutila, Felix Lönnqvist, Karin Karlsson, Birk Lerviks och Vide Lerviks, samt vokalgruppen Nonette som består av Lotta Lerviks, Sanna Himmelroos, Jessica Westerholm, Anna Idman, Helena Fagerholm, Marica Hedman och Robin Holmberg (som trummare både i roll och del av ”bandet”).

Arbetsgrupp: Annette Ström, Nina Hanson, Jan Lindroos från Åbo Svenska Teater, Monika Fagerholm och Sanna Himmelroos.

 

Mer praktisk information om pjäsen hittar du här.

Lonne (Lotta Lerviks) tröstar och lugnar för stunden oroliga Ella (Anna Malmsten). Foto: Chris Senn

John Voutilas rödgardist talar för revolution. Foto: Chris Senn

 

 

 

 

Diskussion

”Höckerstedt har räddat livet på otaliga finländare”

Kuva: Foto: Pixabay
Allmän bild på kirurgiskt ingrepp, föreställer inte kirurgen Höckerstedt som bokrecensionen handlar om.

Krister Höckerstedt är en berömd finländsk leverkirurg som verkat vid Kirurgiska sjukhuset eller ”Kirran” i Helsingfors. Som pensionär har han fått sitt liv dokumenterat av Mardy Lindqvist som är likaså pensionerad som tidigare reporter från Hufvudstadsbladet.

Lue lisää

Diskussion

Bok om Åbolands skärgård 1918 fyller historisk lucka

Gustav Wickström har skrivit en bok om 1918 i Åbo skärgård och är rätt man för verket, skriver Henrik Helenius i recensionen av En storm är lös – Åbolands skärgård vårvintern 1918.

Lue lisää

Diskussion

En rar liten bok om Macron

Kuva: flickr public-domain thierryleclercq

Av allt fattar man att Macron är en begåvad och äregirig person, som klättrat upp i det franska samhället via elitskolor och jobb på institutioner av första klass, skriver Jacob Söderman i en recension av Anne Fuldas biografi om Frankrikes banbrytande president.

 

Anne Fulda.

Bokrecension: Anne Fulda – Emmanuel Macron, Historiska Media 2017, 182 s.

 

Författaren är född 1963 och har jobbat på den traditionella högertidningen Le Figaro sedan 1972. Hon har tidigare publicerat böcker om fransk politik.

Boken, en översättning av Anna Säflund-Orstadius och Pär Svensson, baserar sig på intervjuer med Macron och färre med människor omkring honom samt texter han skrivit eller som skrivits om honom.

 

Det är en rar bok. Nästan halva boken ägnas hans barndom och skolgång. Hans relation till sin mormor och relationen till sin betydligt äldre lärare, som han nu är gift med.

Av allt fattar man att Macron är en begåvad och äregirig person, som klättrat upp i det franska samhället via elitskolor och jobb på institutioner av första klass.

 

Han var en nyliberal bankir på Rothschild-banken, när han plockades till president François Hollandes medarbetare.

 

Boken vimlar av framgångsrika personer som han blivit bekant med och insupit lärdom av när han klättrat vidare.

 

Som ekonomiminister i Hollandes regering driver han igenom nyliberala ekonomiska reformer som det franska näringslivets mår bra av.

 

År 2016 lämnar han socialistpartiets hägn och startar rörelsen En Marche! (“På väg!”) för att kandidera i presidentvalet.

Rörelsens titel leker med hans förnamn Emmanuel och efternamn MAcron. Det är hans rörelse.

 

Han är en god talare, har en vidunderlig charm och räds inte att gå nya vägar. Han river upp det gamla stelbenta partisystemet.

 

Som en följd av hans rörelses framgångar går Gaulistpartiet och Socialispartiet närmast i kras. Konservativerna går bakåt. De gröna och kommunisterna blir små.

 

Hans nya parti får majoritet i parlamentet och bildar en regering bland annat genom att ta med viktiga politiker från partier som förlorat i valet.

 

”Frankrike drabbades av en Macron hysteri”, skriver författaren och tillägger:

”Man förbluffas av hans förmåga att föra sig. Att röra sig. Att axla presidentrollen.”

 

Starkt stöd trots kritik

De första reformerna av arbetslivet och ekonomin möter mycket kritik och strejker, men de godkänns.

 

På sommaren 2017 ligger presidentens understöd vid 30 procent, men nu har det stigit. I december 2017 är det över 50 procent.

 

På det internationella planet går det också vägen. Macron gör en del lyckade internationella framträdanden.

 

Med hänvisning till Trump och hans beslut att lösgöra sig från avtalen för att stoppa klimatförändring, utropar Macron:

 

Make the Planet Great again!

 

Iakttagare påstår ibland att han har tagit modell av Napoleon Bonaparte eller Charles De Gaulle, några har pekat på François Mitterrand.

 

Macron fick väljarna att göra sig av med den gamla politiska klassen.

 

Han har mycket av Tony Blair och Gerhard Schröder som förnyade sina länders ekonomi med nyliberala förtecken, Blair med charm därtill. Det gick en tid.

 

Är Kanadas statsminister Trudeau samma andas barn?

 

Partisystemet utmanas

Macron har vissa drag av vår Alexander Stubb, då han kom in på den finska politiska scenen ung, modern och charmig. Honom tog Samlingspartiets traditionella partielit dock kål på. Stubb var främmande på den inhemska politiska scenen.

 

Troligen är Macron dock sin egen typ. Han insåg att det franska politiska livet kräver förändring och har lyckats med det. Tillsvidare.

 

Boken bubblar av känslor och tankar och namn.

 

Frankrike och Finland är olika politiska miljöer. Gemensamt har de dock haft en gammalmodig partiindelning, som Macron lyckats rasera i Frankrike.

 

Hos oss har Sannfinländarna och De gröna lite lyckats nagga den i kanterna, men den stora smällen låter vänta på sig.

 

Se upp Samlingspartiet, se upp Socialdemokraterna, Vänsterförbundet och De gröna!

 

Förnya er eller bered er på det värsta.

 

Diskussion

Kjell Westö: Vi måste lyssna på varandras berättelser

Kuva: Foto: Marica Rosengård. (Bilden beskuren).
Kjell Westö 2017.

Finlands historia präglas av å ena sidan tur, å andra sidan skicklighet och mod.
– Det ger oss paradoxalt nog också ett stort ansvar, sade Kjell Westö i sitt tal på självständighetsdagen.

Lue lisää

Diskussion

Thåström – en rockpoet i motljus

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Thåström på Circus i Helsingfors den 15 november 2017.

Lukas Lundin om Thåströms konsert i Helsingfors: Han erbjuder oss ett alternativ, en kväll då vi, som han själv sjunger i Aldrig nånsin komma ner, kan blunda och flyta långt iväg från allt som är fel.

Lue lisää

Diskussion