Kultur

Starkt berörande pjäs om unga kvinnors liv i inbördeskriget 1918

Foto: Chris Senn
Emilia Ekström gör en strong insats som socialisten Ebba.
Foto: Chris Senn
Emilia Ekström gör en strong insats som socialisten Ebba.
Foto: Chris Senn
Emilia Ekström gör en strong insats som socialisten Ebba.

Musikteatern 18 lyckas levandegöra inbördeskriget 1918 genom två människoöden. Pjäsen lyckas lyfta fram människor som mer än röda eller vita i sammanhanget. De får utrymme som individer med särdrag och människovärde som historiska omständigheter har ifrågasatt med tragiska följder.

 

Teaterrecension: Musikteatern 18 – Två unga kvinnors berättelse under inbördeskriget 1918. Kulturhuset Karelia, Ekenäs. I samarbete med Åbo svenska teater.

 

Karelias storsatsning är klar efter två års arbete. Pjäsen är kulturhusets storsatsning i samband med Finlands 100-årsjubileum och förstås för att det gått i år gått 100 år sedan inbördeskriget.

Musikteatern – en term som används medvetet för att skilja den från traditionella musikaler – bygger på Anna Lindholms hyllade bok Projekt Ines. Pjäsen tar fasta på två av personerna i boken, två unga kvinnor i Helsingfors. Manusförfattarna Monika Fagerholm och Hanna Åkerfelt har döpt om de historiska personerna, delvis fiktionaliserat dem och därmed fått lite friare händer.

 

Societetsflickan Anita Topelius vars dagboksanteckningar skildras i Projekt Ines är nu Ella (spelad av Anna Malmsten) medan socialistiska Anna Forsström är Ebba (spelad av Emilia Ekström). De bor båda i Helsingfors, men lever nästan som i skilda världar, i kretsar som på sin höjd tangerar varandra.

 

Jag ser pjäsens genrep den 29 december, två dagar innan premiären på nyårsafton. Allting förlöper med sådan perfektion att jag tveklöst känner att jag kan recensera rättvist utifrån genrepet. Finns ändå bara lovord att ta till.

 

Vad ser vi? Det röda och vita är påtagligt i Hanne Horte-Garners scenografi. Träffande nog är den ändå inte dualistisk utan består av bland annat betydligt fler ramar på den svarta tegelväggen. Dessa rutor kommer med projektorns hjälp att användas genialt. På scenen framför dem kommer ett tjugotal skådespelare ta plats med djup inlevelse.

 

Vad hör vi? Vokalgruppen Nonette och Marianne Maans som kapellmästare och en violin skapar någonting unikt i ljudbilden. Jag är för uppslukad av pjäsens innehåll för den analys musiken skulle förtjäna. Jag vet bara att den fungerar, fungerar otroligt fint, tillsammans med inslag av solosång.

 

Många sidor av två sidor

Första bilden som fastnat på näthinnan är “vita” Ella med den förnäma röda hatten och “röda” Ebba med den vita studentmössan. En inledande symbolik som talar för sig själv och följs upp under resans gång.

 

Ella rör sig världsvant fylld med livsglädje i ungdomliga festliga sammanhang och bär en stolt europeisk identitet. Tankarna kretsar mycket kring kärlek medan den utbredda svälten bland mindre bemedlade inte verkar bekomma henne.

 

Ebba skriver brev, filar på argument, nästan ordagrant som i de riktiga dagboksanteckningar. “Ni nämner adelns intellektuella överlägsenhet. Men denna intellektuella överlägsenhet är en följd av deras särställning […] En gynnad samhällsklass har ingen rätt att skryta över sin intellektuella överlägsenhet”.

 

Huvudpersonerna har förstås sina övertygelser, men också fördomsfria inställningar och kritiska reaktioner på egna lägrets uttalanden och handlingar. Ella trivs till exempel tillsammans med tjänsteflickans son Nappe (Vide Lerviks) som kommer bli rödgardist. Men friktion förekommer, som då han ryter till med “har du ingen aning om hur vanligt folk har det?”.

 

De står alla på tröskeln till vuxenlivet då Finland når sin självständighet, varpå firandet övergår i inbördeskrig, vars blodiga efterhändelser satt djupa sår för generationer framåt. Pjäsen levererar svartvit sanning, eller rödvit för den delen heller, utan en komplexitet som hör inbördeskrigets historia till.

 

Aderton väcker frågor om ansvar, hur heltäckande historieskildring behövs för att ge en nyanserad bild av de historiska skeendena och hur mycket kan man tumma på detta för att konstnärligt få fokusera på enskilda öden? Detta blir aldrig ett problem just här. Pjäsen får med tillräckligt mycket för att vara allmänbildande utan att mista det människonära greppet.

 

Ett återkommande inslag som väcker både tankar och känslor är paralleller till idag. Nutidsvarianter av motsvarande element förs in skickligt och träffsäkert, tyvärr så att man vill gråta över det tragiska ibland.

 

Skäl till tårar finns förstås också i inbördeskrigets grymheter. Kanske 2018 blir året då såren slutligt läks i folksjälen, i den utsträckning och betydelse som är möjligt. Musikteatern 18 bidrar i varje fall till detta.

 

Jag har sett mycket på Karelias scen under de gångna åren. Endast efter Aderton har jag lämnat salen med våta ögon.

 

Hela ensemblen, produktionsteamet, har gjort ett storartat jobb. Speciellt starkt spelar och sjunger Emilia Ekström.

 

Musikteatern 18

 

Regi: Karin Berglund.

Manus: Monika Fagerholm och Hanna Åkerfelt.

Kapellmästare: Marianne Maans.

Koreografi: Annatuuli Saine.

På scen: Karin Westerlund, Anna Wasström, Anna-Matilda Rosendal, Linus Mäkelä, Hanna Rautiainen, Anna Malmsten, Andrea Degerlund, Wilma Westerlund, Elvira Niemi, Emilia Ekström, Riku Guttesen, John Voutila, Felix Lönnqvist, Karin Karlsson, Birk Lerviks och Vide Lerviks, samt vokalgruppen Nonette som består av Lotta Lerviks, Sanna Himmelroos, Jessica Westerholm, Anna Idman, Helena Fagerholm, Marica Hedman och Robin Holmberg (som trummare både i roll och del av ”bandet”).

Arbetsgrupp: Annette Ström, Nina Hanson, Jan Lindroos från Åbo Svenska Teater, Monika Fagerholm och Sanna Himmelroos.

 

Mer praktisk information om pjäsen hittar du här.

Lonne (Lotta Lerviks) tröstar och lugnar för stunden oroliga Ella (Anna Malmsten). Foto: Chris Senn

John Voutilas rödgardist talar för revolution. Foto: Chris Senn

 

 

 

 

Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentare

Mest lästa