Ärade talman,

Budgetförslaget vi diskuterar andas framtid och jämlikhet. Eftersom över hundra talturer redan är avklarade sedan remissdebatten inleddes på tisdagen ska jag inte upprepa sådant som redan sagts. Istället vill jag belysa bristen på sann dialog i denna debatt och försöka förklara varför den nya linjen är moraliskt försvarbar och nödvändig enligt mig.

Ärade ledamot Ben Zyskowicz ropade på tisdagen flera gånger i plenisalen några ord som stämde mig till eftertanke. Nämligen ”ni skär från barnen”. Och i en längre version ”ni skär från barnen genom skuldsättning”. Jag tror mig förstå tankegången. Om jag är inne på rätt spår är poängen att vi måste hålla ekonomin stabil och i balans för att välfärden ska kunna finansieras också i framtiden.

I stort tror jag vi alla omfattar denna tanke. Jag tror att vi är ense om just det målet, men oense om medlen. Vi kan vara oense om behovet av nedskärningar, hur skattelättnader ska fördelas, om huruvida finanspolitiken ska vara med- eller motcyklisk och när det är rätt tidpunkt att ta till olika politiska verktyg.

Ledamot Zyskowics rop fick förstås direkt respons från min sida av salen. Regeringspartiernas grupper finner det förstås orättvist att anklagas för att ta från barnen då budgetförslaget omfattar många konkreta satsningar på barnens välbefinnande. I detta fall tror jag att vi talade i kors, utan att förstå varandra. Det kan komma sig av att vi har olika livserfarenheter. Vi ser kanske i våra liv olika delar av samma samhälle. Och vi ser på saker ur olika perspektiv.

Ur mitt perspektiv vore det att skära av barnen, och att beröva dem deras framtid, om vi inte garanterade dem trygga omständigheter och så jämlika förutsättningar som möjligt att utveckla färdigheter av skiftande slag, i en sund gemenskap. För mig vore det att skära av barnen om vi ökade inkomstskillnaderna istället för att minska dem. För mig vore det att skära av barnen om vi inte vidtog en ambitiös klimatpolitik. För mig vore det att skära av barnen om vi inte återinförde den subjektiva rätten till dagvård. Om vi inte höjde en del förmåner och stöd som vi gör enligt det budgetförslag vi nu debatterar. Likaså vore det, enligt mig, att skära från barnen om vi frångick den nordiska modellen. Om vi privatiserade bort vår välfärd. Om vi skapade ett samhälle där var och en anses vara sin egen lyckas smed och där en vanlig lön inte går att leva på. Så ser nedskärningar som drabbar barn ut ur mitt perspektiv.

Om barn växer upp i fattigdom växer risken för marginalisering. Då skapas en grogrund för frustration och våld.

Jag tror att ärade ledamot Zyskowicz tanke är försvarbar endast ur ett långsiktigt och ensidigt ekonomiskt perspektiv. Det är bara det att politik handlar om mer än ekonomi. Det har ett egenvärde för de berörda utsatta människorna att de här och nu får det stöd de behöver. Här tror jag att mitt socialdemokratiska perspektiv och ledamot Zyskowicz samlingspartistiska perspektiv skiljer sig. Det senare är mer utilitaristiskt och missar enligt mig en etisk dimension som handlar om att våra liv inte kan reduceras till siffror i en kalkyl. Samtidigt finns det saker vi är helt ense om, som att flitfällor bör avskaffas, så att det alltid lönar sig att ta emot arbete.

Ärade talman,

Jag känner således ingen oro över den måttliga höjningen av statsskulden, som stannar på en hanterlig andel av bruttonationalprodukten. Däremot är jag orolig för hur de fattiga ska få vardagens ekonomiska pussel att gå ihop. Jag är bekymrad till tårar över den växande kön till mathjälpen. Över andra stadiets studerande som inte har råd med läromedel. Över barnen som inte får pröva på den hobby de drömmer om för att familjens ekonomi inte ger den möjligheten. Över pensionären vars inkomster inte täcker utgifter för mat, boende och medicin.

Jag oroar mig för de småbarn som idag inte har rätt till dagvård om föräldrarna är arbetssökande. Jag oroar mig för de föräldrar som förväntas ta inhopp på olika jobb och söka jobb aktivt på heltid samtidigt som deras barn inte får dagvårdsplats. Jag oroar mig för den studerande föräldern som inte får säsongsarbete men heller inte kan få arbetslöshetsunderstöd så länge hen upptar en studieplats. Jag oroar mig för de studerande som i allt större utsträckning måste finansiera studierna med lån. Jag oroar mig för de arbetstagare som drabbas då fabriker stänger. Jag oroar mig för de som får lönen nedskuren markant då arbetsgivaren avtalsshoppar till sig ett annat kollektivavtal. Jag oroar mig för unga mår, för den press de upplever i dagens ständigt uppkopplade värld.

Jag oroar mig för asylsökande som lever flera år här i en tärande ovisshet. För så kallade papperslösa som behandlas ovärdigt och måste infinna sig hos polisen regelbundet även i de fall då de studerar eller arbetar här och bevisligen har barn vars ena vårdnadshavare är finländsk medborgare.

Det fina i sammanhanget är att oron dämpas av den riktning som politiken i Finland nu slår in på. Jag tror med stark övertygelse att den är moraliskt nödvändig och ansvarsfull. Jag vågar tro att vi bidrar till mer framtidstro och en stabilare samhällsutveckling.

Tack.